ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2001

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord


Lapis, årgång 26, nr 2, februari 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Dukeit, II/C.2-60 oxid
Bi243+(Cr6+O4)8O25(OH)6 · 3 H2O, trigonal, (3m).

Dukeit har gul till gulbrun färg, kådaktig glans, hårdhet 3-4, och streckfärgen är ljusgul. Detta nya, kromhaltiga vismutmineral räknas på grund av sin strukturella släktskap med bismit och sillenit till oxiderna. Silleniträckan med kubisk sillenit, Bi123+(SiO4)O16 och tetragonal krombismit, Bi163+(CrO4)O23 (denna strukturformel är ny) innehåller isolerade silikat eller, bättre uttryckt, kromattetraedrar. Trots intensivt letande i samlingarna i Washington, Harvard och London har denna ytterst sällsynta dukeit bara hittats i ett exemplar, på en brasiliansk pucheritstuff. Stuffen hittades i Duke University i Durham/North Carolinas samlingar. Den kom dit redan under 1920-talet ur São José Mine (=Lavra da Posse intill São José de Brejaúba) Minas Gerais, Brasilien. Dukeit bildar ytterst små, genomskinliga nålar, bara 0,1 mm långa. Dessa är sammanväxta till lamellaktiga aggregat med maxstorlek 0,3 X 1 mm. Ledsagare är rödbruna till svartröda pucheritkristaller. Därtill kommer knölig, gul schumacherit och genomskinliga, gula vismuttavlor. Pucherit har delvis omvandlats dels till finkristallin, orangefärgad hechtsbergit, dels till pulvrig, blekgul vismut. Dukeit är spröd och visar varken pleokroism eller fluorescens i UV-ljus, är olöslig i koncentrerad svavelsyra men förlorar färgen och blir så småningom angripen av koncentrerad saltsyra. Namnet syftar på Duke University.

Ercitit, VII/D.11-135, fosfat
Na(Mn3+Fe3+)[OH|PO4] · 2 H2O, monoklin

Ercitit har ljusbrun till brunsvart färg, glasglans, hårdhet 3-4 och beigevit streckfärg. Detta nya, hittills ytterst sällsynta natrium-manganfosfat ur strunzit-beraunit-dufrenitgruppen visar strukturell likhet med bermanit. Typlokalitet är granitpegmatiten från Tanco, Manitoba, Kanada. Denna jättelika, cirka 2 x 1 kilometer stora och 100 meter tjocka pegmatitkropp kan strukturellt och mineralogiskt indelas i nio huvudzoner. Pegmatiten gäller som en av huvudproducenterna av tantalkoncentrat, med spodumen och pollucit som industriella biprodukter. Ercitit sitter som anrikade fläckar i sprickor i kärnan på en 5 centimeter stor fosfatknöl, som kommit från pegmatitens mittdel, inbäddad i en av cookeit omgiven kvarts-spodumenpseudomorfos efter petalit. Knölens yttre zon består av rosa rodokrosit, grön och blå apatit och svagt gul zinkblände. Inåt följer orangebrun litiopilit, som i kärnan är omvandlad till ercitit, collinsit, fairfieldit, witlockit och två okända fosfater. Ercitit bildar ytterst små, spröda, listformiga kristaller (<0,2 mm långa) och platta, radialstråliga aggregat (<4 mm Ø). I polariserat ljus ser man en stark pleokroism från gulaktigt grön, över gulaktigt brun till djupt brun. Ercitit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras T. Scott Ercit, specialist på granitpegmatit vid Canadian Museum of Nature i Ottawa.

Manganonaujakasit, VIII/H.29-15, silikat
Na6(M2+F2+)Al4[Si8O26]. monoklin,

Manganonaujakasit har lysande blå färg, pärlemorglans, hårdhet 3-4 och vit streckfärg. Detta nya, mycket sällsynta alkali-manganskiktsilikat är manganmotsvarigheten till naujakasit. Manganonaujakasit kommer från borrkärnor i lomonosovit- och lovozeritförande lujavrit vid berget Alluaiv, Lovozero-Alkalimassivet, Kolahalvön, Ryssland. Manganonajakausit bildar genomsiktliga, platta korn från 0,5-5 mm Ø. Ledsagare är förutom villiaumit bl.a. analcim, nefelin, sodalit, tisinalit, lamprofyllit, vuonnemit, manaksit och umbozerit. Manganonaujakasit visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig i saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med naujakasit.

Rappoldit, VII/C.31-98, arsenat.
Pb(CoNiZn)2[AsO4]2 · 2 H2O, triklin/pseudomonoklin.

Rappoldit har ljusbrun till brunröd färg, glasglans, hårdhet 4-4 och blekt gulgrön streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta bly-koboltarsenat ur tsumcoritgruppen är koboltanalog till helmutwinklerit. Typlokalitet är Rappoldgruvan vid sydväst-randen av Schneeberg i Sächsisches Erzgebirge. Karakteristisk följeslagare till detta engångsfynd från sommaren 1991 är, förutom erytrin och arseniosiderit, även grön koboltaustinit. Rappoldit bildar i kvartskörtlar rosettliknande aggregat ur prismatiska till tavliga, spröda kristaller upp till max 2 mm längd. Rappoldit är genomskinlig, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus men löses i förtunnad saltsyra. Namnet syftar på typlokalen.

Rollandit, VII/C.6-37, arsenat
Cu3[AsO4]2 · 4 H2O, ortorombisk, (mmm).

Rollandit är flaskgrön, har glasglans, hårdhet 4-4 och blekgrön streckfärg. Det nya, högst sällsynta vattenhaltiga koppararsenatet med skiktstruktur härstammar från den gamla koppargruvan Roua, Alpes Maritimes, Frankrike. Rollandit bildar i små körtlar väl utbildade,tavliga kristaller (<0,5 mm, aggregat upp till 1 mm Ø). Kristallerna visar takformiga ändytor. Följeslagare är nålig olivinit, konikalcit, klinotirolit, cornubit, parmakosiderit, kolfanit, gerhardtit, atacamit, gilmarit, wallkilldellit-Fe, kuprit, domeykit, algodonit och gedigen koppar. Rollandit är mycket spröd med mussligt brott, är inte pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i saltsyra. Med namnet hedras samlaren och rouagruvexperten Pierre Rolland.

Zinkgartrellit, VII/C.31-92, arsenat.
Pb(ZnFe3+Cu)2[AsO4]2 · 2 (H2OOH), triklin.

Zinkgartrellit har gröngul färg, glasglans, hårdhet 4 och gul streckfärg. Detta nya, tills vidare ytterst sällsynta bly-zinkarsenat ur tsumcoritgruppen, är zinkanalogen till gartrellit, och kommer ur Tsumeggruvan i Namibia. Zinkgartrellit sitter som 0,5 mm stora aggregat bestående av ytterst små, spröda, genomskinliga till genomsebara tavliga kristaller (<0,1 mm) på massiv kopparglans. Ledsagare är wulfenit, duftit/konikalcit, kuproadamin och olivenit. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism från blekgult till gult. Zinkgartrellit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i förtunnad saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med gartrellit.


Lapis, årgång 26, nr 3, mars 2001-03-26
Översättning Emil Gregori.
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Paganoit, VII/B.28-80, arsenat
(NiCo)Bi3+[ O| AsO4] , triklin,

Paganoit är orangebrun till mörkt guldbrun, har diamantglans och hårdhet 4-5. Streckfärgen är blekt orangebrun. Detta nya nickel-vismut-oxi-arsenat är strukturellt släkt med fosfatet jagowerit. Paganoit är högst sällsynt och har hitintills, trots ihärdigt sökande i både amerikanska och europeiska museisamlingar, hittats på en enda stuff. Stuffen kommer ur den historiska "tillmaknings-paragenesen" från Johanngeorgenstadt i Sächsischen Erzgebirge, och har en märklig historia. Stuffen är omnämnd redan 1874 i ett mineralogiskt lexikon och beskrivs som en "mörkt pistaschgrön nickeloxydul" och ett "svavelgult nickelarsenat". Mineralhandlaren David New upptäckte en icke identifierad paragenes 1981 i en gammal, tysk mineralhandling, köpte den, bestämde innehållet som aerugit, xanthiosit och bunsenit, och sålde 1988 stuffen till den amerikanske samlaren Mark Feinglos i Durham. Den troligen 1850 bärgade, 7x5x4 cm stora stuffen består av finkornig kvarts, genomdragen av flera nickelinådror upp till 4 mm bredd. Dessa omgärdas av gedigen vismut och djupgröna bunsenitkristaller. Vidare finns gräsgrön aerugit, gula xanthiositkristallskorpor (xx <0,5 mm), färglösa vita, diamantglänsande rooseveltitkristaller ( upp till 1 mm) samt två okända ni-co-arsenat i djupblå, eller djupröda skorpor (däribland möjligen nickel-koboltanalogen av fumarolmineralet alarsit!). Tätt sammanväxt med aerugit bildar paganoit ytterst små, prismatiska kristaller till max. 0,3 mm längd. Paganoit är sprött, genomsiktligt till genomskinligt, är icke pleokroitiskt och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar hobbymineralogerna Renato och Adriana Pagano från Milano, Italien.


Lapis, årgång 26, nr 4, februari 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Dashkovait, IX/A.2-03, organiskt mineral
Mg[HCOO]2, monoklin, (2/m).

Dashkovait är färglös till vit, har sidenglans, hårdhet 1 och vit streckfärg. Detta ytterst sällsynta, vattenhaltiga, organiska mineral är det andra formiat som har hittats, magmesiumanalogen till formicait. Dashkovait hittades i en borrkärna som kommer från boratfyndplatsen Korshunovskoye i Irkutskdistriktet i Sibirien. Dashkovait bildar extremt porösa, finfibriga aggregat (1-3 mm långa, bara 0,01 mm tjocka) i dolomitmarmor. Dashkovait följs av shabynit, iowait, ekaterinit, korshunovskit, halit, hydromagnesit und serpentin. Namnet hedrar Jekaterina Romanovna Dashkova, bl.a. 1783-1796 president för ryska vetenskapsakademin.

Fluoro-magnesio-arfvedsonit, VIII/F.8-92, silikat
(NaK)Na2(MgFe2+)4Fe3+[(FOH)|Si4O11]2. monoklin, (2/m).

Fluoro-magnesio-arfvedsonit har ljusgrå färg, förekommer även i grågrön, grönaktigt blå eller ljusbrun färg. Fluoro-magnesio-arfvedsonit har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta nya alkali-magnesium-järnsilikat är en ny men inte alltför sällsynt representant för amfibolgruppen, där fluor är övervägande över hydroxylgrupperna. Typlokalitet är Ilmen-Alkalimassivet på västsidan av Ilmeny-Vishnevyebergen i södra Ural. I de metamorfpräglade albit-mikrolin-flogopitbergarterna (feniter) i kontaktzonen bildar fluoro-magnesio- arfvedsonit inväxta, kortprismatiska kristaller med en längd av 3-5 mm. Den är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism från färglös över bleklila till grönaktigt blå. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med arfvedsonit.

Kapitsait-(Y), VIII/E.11-20, silikat
(BaKPb2+)4(YCaNa)2[FOH)|(BSi)4O4|(Si4O12)2]. triklin, pseudotetragonal.

Kapitsait-(Y) har blekrosa till vit färg, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta nya barium-yttrium-borosilikat är y-analog till hyalotekit, ett kombinerat grupp-fyraringars-silikat. Denna i högsta grad sällsynta kapitsait-(Y) härstammar från alkalipegmatiterna i Dara-i-Pioz, Tadshikistan. Kapitsait-(Y) bildar genomskinliga till genomsiktliga, kärvformade kornaggregat upp till 3x1 centimeter med mussligt brott. Följeslagare är kvarts, mikrolin, aegirin, leukosphenit, reedmergnerit, stillwellit-(Ce), pyroklor och sogdianit.
Kapitsait-(Y) fluorescerar blekrosa i kortvågigt UV-ljus. Med namnet hedras Pjotr Leonidovich Kapitsa, en medarbetare till Sir Ernest Rutherford.

Lisitsynit, VIII/J.3-30, silikat
K[BSi2O6], ortorombisk, (222).

Lisitsynit är färglös, har glasglans, hårdhet 6 samt vit streckfärg och är ett nytt, ytterst sällsynt alkali-borosilikat, släkt med virgilit. Lisitsyenit kommer från dagbrottet vid Koashvaberget i Chibinymassiv/HI Kola i Ryssland. Här är en mer än 60 meter lång och upp till 5 meter tjock alkalipegmatit tillgänglig, vars randpartier uppvisar 1-1,5 meter stora(!) aegirin-"solar". Pegmatitdruserna innehåller intensivt mineraliserade, vattenlösliga "saltkorn" med villiaumit, natrit, termonatrit och natronfosfat. Lisitsyt, som i sitt yttre inte skiljer sig från pektolit, har hittills bara upptäckts en gång i pegmatitens centralområde, vilket består av mikrolin, pektolit, chkalovit, lomonosovit, sodalit, aegirin och amfibol. Lisitsynit bildar transparenta korn och rundade tavlor med storlek Ø 0,2- 0,5 mm.
Lisitsynit är spröd och i kall syra (HCI, H2SO4, HNO3) olöslig. Namnet hedrar Appolon E.Lisitsyn, en känd specialist på borfyndplatser.

Malinkoit, VIII/J.2-70 silikat
Na[BSiO4], hexagonal, (6)

Malinkoit uppträder i olika färger, krämvit till blekrosa eller grönaktigt blå. Malinkoit har pärlemor- till sidenglans, men i flisor glasglans. Hårdheten är 7 och streckfärgen vit. Detta nya, ytterst sällsynta alkali-borosilikat är släkt med nefelin. Fyndplatser är ussingitpegmatit nr 60 vid berget Karnasurt (typlokalitet) och berget Alluaiv i Lovozero Massiv/HI Kola, Ryssland. Vid Karnasurt hittades malinkoit i ett litet hålrum i pegmatitkärnans ussingit som en 3 mm stor rosett med kilformiga, grumliga kristaller (<0,5 mm).
Från berget Alluaiv kommer en stuff med porös albitpegmatit som bär leifitnålar och malikoit i maximalt 1-2 mm stora, glanslösa sfäroliter. Malinkoit är spröd, olöslig i kall syra (HCl, H2SO4, HNO3) och smälter vid 500ºC till ett blåaktigt glas. Namnet hedrar mineralogen Svetlana V. Malinko.

Rengeit, VIII/C.17-15, silikat
(SrCe)4Zr(Ti4+Al)4[O4|(Si2O7)2], monoklin (2/m).

Rengeit har mörkbrun färg, diamantglans och hårdhet 5. Streckfärg blekt grönaktigt brun. Detta nya strontium-titan-zirkongruppsilikat är polymorf till strontiochevkinit och skiljer sig från rengeit endast genom sin högre b -vinkel.

Strontiochevkinit får följande nya formel: (SrLaCeCa)4Zr(Ti4+Fe2+Fe3+)2Ti2[O4|(Si2O7)2]. Rengeit kommer från distriktet Itoigawa-Ohmi, Niigata, Centraljapan. Rundade rullstensblock av gråblå, grön och lilafärgad jade från Oyashirazu-kusten, floden Kotaki-gawa och från Himekawaflodens bädd innehåller ytterst små rengeitprismor (<0,3 mm) samt rengeitkornaggregat (<9 mm). Följeslagare är bl.a. omfassit, rutilkorn med titanitränder och natrolit. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism från grönaktigt brun färg till blekgrön. Rengeit är transparent, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på berget Renge.

Telluronevskit, II/D.10-55, selenid
Bi3Te(SeS)2, trigonal.

Telluronevskit har stålgrå till mattsvart färg, metallglans och hårdhet 3-3. Streckfärgen är svart. Denna sällsynta vismut-telluridselenid är en ny representant i tsumoiträckan, te-analogen till nevskit. Telluronevskit presenterades redan 1993 för IMA, men bekräftades där först 1998. Typlokaliteten ligger 8 kilometer SSO om byn Snina nära Kosice i centrum av Vihorlatbergen i östra Slovakien. I kontakten mellan vulkanisk rhyodazitlava och smälttuffer av hydrotermala kvartslinser finner vi bi-selenider och bi-tellurider. I opalförande kvartsådror och i kvartsiten bildar telluronevskit opaka, lamelliknande, böjliga, upp till millimeterstora kristaller och platta kornaggregat upp till 2 millimeter Ø. Kristallerna liknar tellurobismutit eller tetradymit. Hitintills har man också trott att telluronevskit var något av dessa två mineral. Telluronevskit visar i påljus vit färg mot lätt gul. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med nevskit.


Lapis, årgång 26, nr 5, maj 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Adamsit-(Y), V/D.3-02 karbonat
NaY[CO3]2 · 6H2O, triklin

Adamsit-(Y) är färglös till vit, även blekrosa till blekviolett. Adamsit-(Y) har glas -till pärlglans, hårdhet 3 och streckfärg vit. Detta nya, vattenhaltiga natrium-yttriumkarbonat med skiktstruktur liknar kemiskt shomiokit-(Y) och thomasclarkit-(Y). Denna mycket sällsynta adamsit-(Y) kommer ur Poudrette Quarry, Mont Saint Hilaire, Québec i Kanada. Fyndpunkten är den 2-4 meter mäktiga "Poudrettepegmatiten". Adamsit-(Y) upptäcktes 1992 som ett nytt mineral och fick beteckningen (UK 96), samt 1998 med beteckningen (UK 106). Adamsit-(Y) bildar druser med plattnåliga till fibriga, 2,5 centimeter långa kristaller i radialstråliga aggregat. Denna adamsit-(Y) kristalliserade samtidigt med horváthit-(Y) och donnayit-(Y) efter rodokrosit och petersenit-(Ce). Yngre är faktiskt tomasclarkit-(Y). Därtill kommer ytterligare en finfibrig natrium-cerkarbonat (UK 91). Dessutom hittades stråliga vita massor i vilka adamsit-(Y) är hopblandad med skomiokit-(Y). Adamsit är spröd, ogenomskinlig till genomsiktlig, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Adamsit-(Y) löses snabbt i 10 % saltsyralösning. Namnet hedrar den kanadensiska geologiprofessorn Frank Dawson Adams (1859-1942).

Gladiusit, VII/D.3-05, fosfat
(Fe2+Mg)4Fe23+[(OH)11|PO4] · H2O, monoklin/pseudoortorombisk. (2/m).

Gladiusit har mörkgrön till grönsvart färg, har glasglans, hårdhet 4-4, och olivgrön streckfärg. Detta nya vattenhaltiga järnfosfat liknar kemiskt giniit respektive beraunit. Gladiusit hittades i dagbrottet Kovdor, Kolahalvön, Ryssland. Som redan den i decemberhäftet 2000, sidan 45 beskrivna bakhchisaraitsevit
kommer denna mycket sällsynta gladiusit ur en räcka med drusrika dolomitkarbonitgångar, som skär genom karbonatite, foscorite och proxenite. Gladiusit följes av pyrit, pyroklor, flera generationer magnetit, ett ternovitliknande mineral, katapleiit, bobierrit, rimkorolgit, juonniit, strontiowhitlockit, collinsit och klorit.
Gladiusit bildar ogenomsiktliga radialfibriga aggregat (<2 mmØ) av ytterst små genomskinliga svärdaktigt tillspetsade nålar som liknar olivinit. Gladiusit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus syns en stark pleokroism som går från den olivgröna färgen över till gråblå. Namnet syftar till i elektronmikroskopet iakttagna kristallformer som liknar ett tvåskärig romerskt svärd – på latin – gladius.

Petterdit, V/E.8-95, karbonat
Pb(CrAl)23+[(OH)2|CO3]2,ortorombisk, (mmm).

Petterdit har blekrosa till blåviolett färg, är jordin till pärlemorglänsande, har hårdhet 2 och blekviolett streckfärg. Detta nya vattenhaltiga bly-kromkarbonat är det sällsynta kromanalogen till dundasit. Typlokal är Read Lead Mine i Revier Zeehan-Dundas i nordväst Tasmanien i Australien. Den andra fyndplatsen är det nedlagda dagbrottet Nord-1 i nickelförekomsten Callenberg i Sachsen. Följeslagare är krokoit, finkornig cerussit och blyglans, anglesit i Dundas respektive bindheimit och pyromorfit i Callenberg. I cellliknande urlakningshålrum från blyglans bildar petterdit porösa krustor av ytterst små, genomskinliga, tavliga kristaller (<0,015 mm). Petterdit visar i polariserat ljus tydlig pleokroism, i färgskalan från färglös till grårosa. Petterdit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet ersätter ett 1902 präglat varietetsnamn för fosforhaltig mimetesit, och hedrar hobbysamlaren William Fredrick Petterd (1849-1910).

Raadeit, VII/B.15-45, fosfat
Mg7[(OH)4|PO4]2, monoklin, (2/m).

Raadeit är färglös, har pärlglans och vitt streck. Detta nya magnesiumfosfat är Mg-analogen till arsenatet allakit. Typlokal är den prekambriska serpentin-magnesitförekomsten Tingelstadtjern intill Modum i södra Norge. Här hittades en ytterst sällsynt raadeit, hitintills bara i små mängder, mikroskopiskt små i tunnslip. Så liten att olika egenskaper inte kunde prövas. Raadeit bildar knölar av apatit och magnesiumfosfater.
Raadeit finns som ytterst tunna ådror och krustor (<0,05 mm) på sprickor i millimeter till centimeterstora althausitkristaller, eller som korn (<0,05 mm Ø) i althausit, som den som senbildning vid relativ lågt tryck och temperatur ersätter.
Tillsammans med apatit, althausit och magnesit uppträder raadeit som beståndsdel i finfibriga, rödaktiga, upp till centimetertjocka förträngningskanter kring centimeterstora heneuitkristaller. Namnet hedrar Gunnar Raade, intendent vid naturhistoriska museet i Oslo.


Lapis nr 7 och 8 juli/augusti, 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Buryatit, VI/D.13-60, sulfat
Ca6(SiFe3+Al)2[(OHO)12|B(OH)4|(SO4)2] · 24 H2O, trigonal/ pseudohexagonal (3m). 

Buryatit är färglös till ljusgrå (med blekviolett skiftning) och har glasglans. Hårdheten är 2, streckfärgen vit. Detta silikathaltiga kalcium-borat/sulfat är en ny företrädare för ettringitgruppen. Buryatit är Si-analog till charlesit och sturmanit. Denna extremt sällsynta buryatit härstammar från boratfyndigheten Solongo i Buryatien, Ryssland. Buryatit sitter som genomskinande, finkorniga aggregat och ytterst små, transparenta, sexkantiga tavlor (<0,01 mm) i Kurchatovit-Sakhaitmalmen. Buryatit åtföljes av kalcit, fluoborit, fedrovskit, kurchatovit, vimsit och borcarit. Buryatit har ingen pleokroism men visar ljusblå luminiscens i UV-ljus. Den upplöses i förtunnad saltsyra och även i svavelsyra. Namnet syftar på fyndregionen.

Ferronordit-(La), VIII/G.3-45, silikat
Na3Sr(LaCe)Fe[Si6O17], ortorombisk, (mmm).

Ferronordit-(La) är färglös till blekbrun, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta alkali/strontium/lantanoid-silikat är en ny företrädare för norditgruppen. Denna extremt sällsynta, lantan-analog till ferronordit-(Ce) har hittats i två alkalipegmatiter vid berget Bolshoi i Punkaruaiv i Lovozeromassivet, Kolahalvön. Ferronordit-(La) bildar genomskinliga, tavliga kristaller upp till 8x5x1 mm, vilka i form av klotformiga kristallaggregat upp till 1,5 cm Ø sitter i ussingit. Ferronordit-(La) åtföljs av aegirin, epistolit, blyglans, steenstrupin-(Ce) och sönderdelad serandit. Ferronordit-(La) visar ingen fluorescens i UV-ljus och angrips inte av saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med nordit.

Miassit, II/B.16-80, sulfid
Rh17S15,  kubisk, (m3m).

Miassit har grå färg och metallglans. Hårdheten är 5-6 och streckfärgen vit. Denna nyupptäckta, mycket sällsynta rodiumsulfid är Rh/S-analog till palladiumseleniden palladseit. Typlokal för miassit är en liten fyndighet utan namn vid övre loppet av floden Miass i södra Ural, Ryssland. Miassit, som enbart syns malmmikroskopiskt, bildar rundade inneslutningar upp till 0,1 mm Ø i isoferroplatinkorn. Följeslagare är cuprorhodsit, ferrorhodsit, vasilit, cooperit, bornit, bowieit och keithkonnit. Miassit är opak, spröd och visar på slipprovet (vid på-ljus) blåaktigt grå färg. Namnet syftar på typlokaliteten.Tillägg: Miassit har även fastställts i prov ur Merensky-revet, i den västliga Bushveld-Plutonen vid Witwatersrand, södra Afrika.Likaså har miassit hittats i issoferroplatin-nuggets från västra Etiopien. Dessa härstammar från ultrabasiska grönstenar och är rika på Ir, Fe, Ni och Cu. Miassit är även identiskt med den hittills otillräckligt beskrivna rodiumsulfiden prassoit ur dunitmassivet från Tiébaghi i Nya Kaledonien.

Moganit, IV/D.1-35, silikat
SiO2, monoklin (2/m).

Moganit är en nyupptäckt, monoklin polymorf av kvarts. Moganit är som beståndsdel i finkristallina kvartshaltiga silikatsinter, i kalcedon, kiselskiffer och flintstenar världsvitt utbredd. Krysopras från Australien innehåller 15-30 volym-% moganit. 1976 beskrevs detta mineral för första gången, men IMA godkände mineralnamnet först 1999. Moganit innehåller upp till 3 vikt-% adsorberat H2O, som inte är beståndsdel av strukturen. Typlokalitet är den vulkaniskt bildade smältslaggen (ignimbrit) i Moganformationen på ön Gran Canaria, Spanien. Här förekommer moganit som bandade, mikrokristallina fyllningar i blåsrum och i 0,5-2 cm breda krympsprickor. På denna och på de flesta liknande fyndorter, som till exempel på Nya Zeeland, bildades moganit när amorf och delkristallin, opalliknande sinter kristalliserades. Denna sinter omvandlades under några tiotusen år först till opal och cristoballit, sedan till moganit och slutligen till kvarts. Moganit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på originalfyndplatsen.

Organovait-Mn, VIII/E.7-20, silikat
K4Mn2(NbTi)8[(OOH)2|Si4O12]4 T 12 H2O, monoklin.

Organovait-Mn har rosa till brun färg, glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta sällsynta alkali-mangan-niobsilikat är en ny representant för labuntsovitgruppen och Nb-analogen till kuzmenkoit-Mn, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Typlokal är berget Karnasurt i Lovozeromassivet på Kolahalvön. Här bildar organovait-Mn i alkalipegmatiten med foiderna (fältspatersättarna) natrolit och aegirin kortprismatiska kristaller av upp till 0,3 millimeters längd, samt pseudomorfoser efter vuonnemittavlor (till 4 cm storlek). Följeslagare är bland annat elpidit, steenstrupin-(Ce), rhabdofan-(Ce), yofortierit, rancieit och sauconit. Vid berget Flora bildar organovait-(Mn) kristaller av upp till 0,5 millimeters längd, i sällskap med bland annat vuorijarvit-K, kuzmenkoit-Mn och calciohilairit. Organovait är sprött och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar kristallografen Natalia Ivanovna Organova från Moskva.

Pillait, II/E.19-45, sulfosalt
Pb9Sb10S23O0,5Cl, monoklin, (2/m).

Pillait har svart färg, metallglans och hårdhet 3-4. Streckfärgen är svart till mörkbrun. Detta nya bly-antimon-kloro-sulfosalt kan strukturellt härledas från zinkenit. Den ytterst sällsynta pillaiten härstammar ur Buca della Vena-gruvan i Apuaniska alperna, Toscana, Italien. Härifrån har många Pb/Sb-sulfosalter beskrivits; sist var det den nya, tillsammans med pillait förekommande scainiiten. Samtliga sulfosalter i denna paragenes är mikroskopiskt så lika, att det behövs en noggrann röntgenmetod för att kunna skilja dem. Pillaid bildar utsträckta nålar, 1 cm långa och 1 mm tjocka. Pillaid är opak, spröd, inte pleokroistisk och visar bara sällan röda innerreflexer. Namnet hedrar professor Leopoldo Pilla (1805-1848) från universitetet i Pisa Han var en gång den mest kända vulkanologen och mineralogen i Italien.

Tamait, VIII/H.17-75, silikat
(CaKBaNa)3-4Mn2+24[(OH)12|{(SiAl)4(OOH)10}10] · 21 H2O,  monoklin(2/m).

Tamait förekommer färglös till gulaktigt brun, har glas- till pärlglans, hårdhet 4 och vit streckfärg. Detta nya alkali-mangansilikat är kalciumanalog till eggletonit, nytt: VIII/H.17-60; nära släkt är ganofyllit, VIII/H.17-70. Denna ytterst sällsynta tamait härstammar från den nedlagda Shiromaru-gruvan nära staden Okutama i distriktet Tama, cirka 60 km från Tokyo. Tamait bildar i lätt metamorfa manganmalmer tunna ådror (<1,5mm Ø). Tamait åtföljs av celsian, bariumhaltig ortoklas, aegirin, grossular och andradit. Tamait visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på fyndområdet.

Oxy-Vanadiumdravit, VIII/E.19-35
NaMg2V73+(O|(OH)3|(BO3)3z>Si6O18, trigonal, (3m).

Vanadiumdravit är mörkgrön till svart, har beckglans, och hårdhet 7-7. Streckfärgen är gulaktigt till brunaktigt grön. Denna extremt sällsynta representant för turmalingruppen härstammar ur krom-vanadiumförande, metamorfa kalksilikatbergarter i Slyudyankakomplexet i södra Bajkalregionen, Ryssland. Typiska följeslagare till vanadiumdravit är, förutom kalcitkvarts, kromvanadiumhaltig diopsid, tremolit, krom-vanadiumglimmer och krom-vanadiumspineller, granater ur serien uwarowit-goldmanit, kosmoklor-natalyit, vanadiumhaltig titanit och anatas. Vanadiumdravit bildar zonala-kortprismatiska kristaller, maximalt 1-2 mm långa. Dessa består övervägande av vanadiumdravit med inlagrade tunna zoner (<0,1 mm) av kromdravit och en spets av dravit. Vanadiumdravit är genomskinande till opak, i polariserat ljus starkt pleokroistisk (från mörkt brunaktigt grön till gulaktigt grön) och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med dravit.


Lapis nr 9 september, 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Bussenit, VIII/C.13-110, silikat
Na2(BaSr)2(Fe2+Mn2+)Ti[F|(OH)3|CO3|Si2O7] • 5 H2O, triklin.

Bussenit är gulbrun, har glasglans och hårdhet 4. Ett nytt, karbonathaltigt alkali-järn-titangruppsilikat tillhörande lamprofyllitgruppen, vilket strukturellt har släktskap med bafertisit och innelit. Innelit och yoshimurait erhåller nya systemnummer: VIII/C.13-45, respektive VIII/C.13-65.
Bussenit hittades vid berget Kikisvumchorr i Chibiny, alkalimassivet på Kolahalvön. I en tunn åder, innehållande sodalit, natrolit och kalcit, som skär igenom nefelinrika alkalibergarter, s.k. urtite, sitter den ytterst sällsynta busseniten i form av glimmerliknande blad, 2 till 5 cm långa och bara 0,5 mm tjocka. Bussenit är halvgenomskinlig till genomskinlig, spröd och har trappstegsliknande brott. Namnet hedrar chininyexperten Irina V. Bussen.

Cronusit, II/F.8-30, sulfid
Ca0,2CrS2 · H2O, trigonal (3m?)

Cronusit har becksvart färg, metallglans, hårdhet 1_ och svart streckfärg. Den är en vattenhaltig kalcium-kromsulfid och är en ny, extremt sällsynt företrädare för cashwellsilverit-schöllhornitgruppen. Cronusit bildas som naturlig vittringsprodukt från cashwellsilverit i stenmeteoriten från Norton County i Amerika, en enstatitförande achondrit. Cronusit sitter som 0,5-1 mm stora korn i enstatit. Cronusit ledsagas även av järnhaltig alabandin, troilit och daubreelit. Cronusit är opak och visar tydligt pleokroism med grå färgtoner. Med namnet hedras Cronus, Uranus och Gaias son, en av titangudarna i den grekiska mytologin, och syftar på materialets blandade meteoritiska-terrestiska ursprung.

Feklichevit, VIII/E.23-25, silikat
Na11Ca9(Fe3+Fe2+)2Zr3Nb[(OHCl)|Si0,5(OOHH2O)2|Si3O9|Si9O27]2, trigonal (3m).

Feklichevit är ett nytt, kalciumrikt alkali-järn-niobsilikat och tillhör eudialytgruppen. Feklichevit hittades i de kända pegmatitliknande cancrinit-syenitgångarna i flogopitdagbrottet Kovdor på Kolahalvön. I dessa gångar uppgår feklichevithalten till 5-10 volym %. Feklichevit bildar platta, även isometriskt förvridna, spröda kristaller eller korn, som kan uppnå 2,5 cm ø. Namnet hedrar den ryske mineralogen och kristallografen Vladimir G. Feklichev.

Lemmleinit-Ba, VIII/E.7-75, silikat
Na4K4Ba2(TiNb)8[(OOH)2|Si4O12]4 · 9-10 H2O, monoklin, (2/m).

Lemmleinit-Ba har orange till rödbrun färg och glasglans. Hårdheten är 5 och streckfärgen vit. Detta mycket sällsynta alkali-titansilikat är en ny företrädare för labuntsovitgruppen. Det hittades i alkalipegmatiten i Chibiny, men även i Lovozeromassivet på Kolahalvön. Vid berget Kukisvumchorr (Chibiny) förekommer lemmleinit-Ba tillsammans med kalcit, strontianit, aegirin, mikrolin och nefelin. Vid berget Maly Punkaruiav (Lovozero) förekommer lemmleinit-Ba tillsammans med mikrolin och aegirin. Lemmleinit-Ba är spröd och bildar upp till 2 cm långa prismor. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och den nära släktskapen till lemmleinit-K.


Lapis nr 10 oktober, 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Ekatit, IV/J.4-50, arsenid
(Fe3+Fe2+Zn)12[(OH)3|{As3+O3SiO3(OH)}|(As3+O3)3]2, (6mmm) hexagonal.

Ekatit har brunaktigt svart färg, visar glasglans och har hårdhet 3. Streckfärgen är brun. Ekatit är en ny, i högsta grad sällsynt järnarsenid. Hos ekatit ersättes en del av [As3+O3]3-gruppen av hydrogensilikatgruppen typ [SiO3(OH)]3-. Ekatit kommer från Tsumebgruvan i Namibia. Just nu känner man till två prov som kommer ur denna gruva. Ekatit bildar finnåliga, längsräfflade, platta, radialstråliga kristallknippen, 2-5 mm långa, på en matrix av korroderad kvarts och chalkosin (kopparglans). Ekatit är spröd och genomskinlig, visar ingen fluorescens i UV-ljus, men visar däremot stark pleokroism från färgerna brunaktigt svart till grönaktigt brun. Med namnet hedras gruvingenjören Dieter Ekat (1935-1996).

Micheelsenit, V/C.7-210, karbonat
(CaY)3Al[OH6|{PO3(OH)CO3}|CO3] · 12 H2O, (6), hexagonal.

Micheelsenit är färglös till vit, visar glasglans och har hårdhet 3-4. Streckfärgen är vit. Detta nya yttrium- och fosfathaltiga kalcium-aluminium-hydrogenkarbonat har ettringitstruktur. Micheelsenit är dock sulfatfri och tillhör därför karbonaterna samt infogas bakom reederit. Typlokal är Poudrette Quarry vid Mont St.-Hilaire i Québec, Kanada. Denna ytterst sällsynta micheelsenit, - tidigare beteckning har varit UK32, hittades första gången 1971 i drusrum från alkalipegmatiter, i marmor-xenoliter och i hornfelsklumpar. Följeslagare i pegmatitdruser är albit, monteregianit-(Y), nenadkevichit, rodokrosit och serandit. Typiska följeslagare i hornfels är titanit, kalcit och pyrit. Micheelsenit har hittats på flera platser, bl a i södra Grönland i Narssârssukpegmatiten (1988). I parage-nesen ingår harmotom, neptunit och xenotim-(Y). Den i grannskapet befintliga nannapegmatiten i Narsaarsuup Qaava (1997) innehåller asrofyllit, analcim, leukofan, nafertisit, polylitionit, todorokit och sodalitvarianten hackmannit. Som pegmatitiska genomgångar i Mont St. Hilaire och i Grönland tillkommer aegirin, (Kalcio) ankylit-(Ce), fluorit, katapleit, mikrolin och natrolit. Vid Mont St. Hilaire kristalliserar micheelsenit som en av de yngsta bildningarna på ytor av rodokrosit. Generellt bildar micheelsenit nåliga till fibriga, radiala aggregat samt "virrigt" stråliga kärvar upp till 3 mm långa. Micheelsenit bildar transparenta kristaller (<3 mm>Ø).Ur hornfelsdruser kommer små, rundade tavlor (<0,6 mm Ø). Micheelsenit visar ingen fluorescens i UV-ljus, men löses av förtunnad saltsyra. Namnet hedrar den danske mineralogen pr. H.I.Micheelsen.

Tsepinit-Na, VIII/E.7-75, silikat
(NaH3OKSrBa)8(TiNb)8[(OOH)2|Si4O12]4 · 16 H2O, (m), monoklin

Tsepinit-Na är färglös till vit, även ljusbrun färg förekommer. Den visar glasglans och har hårdhet 5. Streckfärgen är vit. Detta sällsynta alkali/titansilikat, hydroniumhaltiga Na/Ti- analogen till vuorijarvit-K, är en ny företrädare för labuntsovitgruppen ur alkalipegmatiterna från Chibiny- och Lovozeromassivet på Kolahalvön. Fyndplatser ligger vid berget Chibinpackchorr, Chibiny, och vid berget Lephke-Nelm (Lovozero). Trepinit-Na åtföljs av mikrolin, aegirin och natrolit, analcim, katapleit, apofyllit, labuntsovit-Mn, epididymit, fluorit, zinkblände (Chibinpackchorr) och magnesio-arfvedsonit, eudialyt, lamprofyllit, fluorappatit, neptunit, lorenzenit, titanit, vinogradovit, tundrit-(Ce), polylitionit, tainiolit och rancieit (Lephke-Nelm). Tsepinit-Na bildar radiala agg-regat med transparenta, upp till 1 cm långa prismor. Namnet hedrar mineralogen Anatolij I. Tsepin. Ett tillägg: Tsepinit-Na har även hittats vid Mont St. Hilaire i Kanada, i pegmatitdruser tillsammans med rodokrosit och serandit.

Woodallit, IV/F.5-15, hydroxid
g6(CrFe3+)2(OH)16Cl2 · 4 H2O, trigonal/pseud. hexagonal.

Woodallit är rödviolett till bleklila, den har harts- till vaxglans och hårdhet 1-2. Streckfärgen är blekrosa till vit. Denna nya, klorhaltiga magnesium-kromhydroxid är en ny Cr3+-analog till iowait (Fe3+) snarast meixnerit (Al). Denna sällsynta woodallit kan uppvisa små andelar av karbonat (CO3 för Cl). Typlokal är den 1968 upptäckta och sedan 1994 i dagbrott bearbetade nickelfyndigheten vid Mont Keith, 94 km NNO om Leimeister, i den nordöstra delen av Goldfields District i Västaustralien. Dessa serpentiniserade, med nickelsulfider mättade ultrabasiter, duniter och peridotiter innehåller upp till 20 volymprocent kloridiska-karbonatiska sekundärmineral, framför allt iowait, pyroaurit och stichit. Woodallit härstammar ur klorrika bergartsprover från en 500 m djup kärnborrning i fyndplatsens så kallade rikezon. I proven är dunit nästan helt omvandlad till lizardit och brucit. Woodallit bildar finbladiga randzoner och småknottriga anrikningar (upptill 6 mm Ø) kring upplöst kromit, medan magnetitkornen i grannskapet omvandlats till iowait. Ytterligare följeslagare till woodallit är pentlandit och tochilinit. Dessa ytterst små woodallitblad uppträder oftast "tillskrynklade", är böjliga utan att vara elastiska och saknar fluorescens i UV-ljus.I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism med en färgskala från lilarosa till violett. Woodallit upplöses i förtunnade syror, lätt eller inte alls skummande. Det är detta som skiljer woodallit från den liknande stichiten. Tillsätter man något silvernitrat till den grönaktigt bruna salpetersyralösningen, så avsöndras en tät vit beläggning bestående av Ag-klorid. I blåsrörsflamma glöder woodallit till utan att smälta och bildar under nedkylningen en mörkgrå, magnetisk massa. Namnet hedrar Roy Woodall, känd australiensisk geolog.


Lapis nr 11 november, 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Felbertalit, II/E.34-85 sulfosalt
(PbAg)6Cu2Bi8S19 , monoklin, (2/m).

Felbertalit har ljust stålgrå färg och metallglans. Hårdheten är 3 och streckfärgen gråsvart. Detta nya, silverhaltiga koppar-bly-vismut-sulfosalt är släkt med junoit. Denna ytterst sällsynta felbertalit har hitintills hittats i bara några få prov ur kvartsådror från Westfeld-Bergbau i scheelitfyndplatsen Felbertal vid Mittersill i Salzburg, Österrike. Felbertalit bildar mycket små, avlånga kristaller (<0,5 x 0,2 mm), tätt sammanväxta med Ag-haltig lillianit och en Se-fri junoit. Ytterligare följeslagare är cosalit, aikinit/bismutinit, blyglans, gedigen bismutinit och spår av kopparkis. Felbertalit är opak, spröd och uppträder icke som tvilling. På slipprovet, (påljus) visar felbertalit lätt pleokroism (grå- till krämvit färg) och tydlig anisotrop (blekbrun till gråbrun vid +pol). Namnet syftar på typlokaliteten.

Menshikovit, II/A.5-112, arsenid
Pd3Ni2As3, hexagonal, (6/m?).

Menshikovit har grå färg och metallglans. Hårdheten är inte angiven. Denna nya palladium-nickelarsenid liknar kemiskt majakit. Denna ytterst sällsynta, bara malmmikroskopiskt synliga menshikovit har bevisligen hittats på fem platser: i Lukkulaisvaara i ryska Karelen - som är typlokalitet -, i Chiney i Sibirien, i Stillwater Complex i USA, i Two Duck Lake och i Geordie Lake, båda i nordvästra Ontario i Kanada. Vid samtliga fyndplatser handlar det om skiktade, basiska-ultrabasiska intrusioner innehållande platinavlagringar. I Lukkulaisvaara är gabbronoriter med upp till 30 volymprocent kopparkis och pentlandit sammanblandade. I dessa "malmflötser" sitter denna vid ~450ºC senbildade menshikovit i form av ytterst små, opaka, lamellartiga korn (<0,15 mm) i kopparkis, eller som åderformiga fyllnader mellan aktinolit och klinoklor. Ytterligare följeslagare är rikligt violarit, merenskyit, kotulskit-sobolevskit, michenerit, sopcheit, mertieit-stibiopalladinit, As-haltig paolovit, Os-rik hollingwortit och Rh-rik kobaltit-gersdorffit. Namnets ursprung är på grund av ofullständigt publicerade data ännu okänt.

Ronneburgit, IV/G.1-25, oxid
K2M2+[V4O12], monoklin, (2/m)

Ronneburgit har rödaktigt brun färg och diamantglans. Hårdheten är 3 och streckfärgen gulorange. Denna nya kalium/mangan-vanadiumoxid är ytterst sällsynt. Denna polyvanadat med 4-kedjestruktur härstammar från varp vid gruvreviret i Ronneburg nära Gera i Thüringen. Ledsagare är hummerit, gips, epsomit, pikromerit, hematit och en okänd K/Mg/Mn-vanadat. Ronneburgit bildar blockiga, platta eller kortprismatiska kristaller upp till 0,5 mm storlek. Kristallerna är genomskinliga och spröda. I polariserat ljus ser man svag pleokroism i färgskalan från brunaktig till rödaktigt orange. Ronneburgit visar ingen fluorescens i UV-ljus men är i beröring med alkalier potensiellt instabil. Namnet syftar på typlokaliteten.

Sicherit, II/E.12-80, sulfosalt
TlAg2(AsSb)3S6, ortorombisk, (mmm).

Sicherit har mörkgrå färg och metallglans. Hårdheten är 3 och streckfärgen mörkt brunröd. Detta mycket sällsynta tallium-silver-sulfosalt, i vilket antimon ersätter en del av arseniken, bärgades ur dolomitdruser från gruvan Lengenbach i Binntal i Wallis/ Schweiz. Nära följeslagare är rikligt med realgar samt thallium-sulfosalterna hutchinsonit, hatchit och jentschit. Sicherit bildar ytterst små, platt-bipyramidala kristaller (<0,4 mm), dels även parallellförväxta kristallaggregat upp till 2 mm storlek. Huvudformen är den bipyramidala. Sicherit är opak och spröd med ojämnt till mussligt brott. Mycket liknande är tennantit och seligmannit. Namnet hedrar Valentin Sicher.

Thomsonit-Sr, VIII/J.21-80, silikat
Na(SrCa)2[Al5Si5O20] · 6-7H2O, ortorombisk, (mmm).

Thomsonit-Sr är färglös och har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta natrium-strontium-alumosilikat är en ny medlem i zeolitgruppen. Tillsammans med kalciumanalogen thomsonit, som har fått beteckningen thomsonit-Ca, bildar thomsonit-Sr en blandkristallräcka utan luckor. Typlokalitet är berget Rasvumchorr i Chibinymassivet på Kolahalvön. På tvärsprickor i en natronkärna av en alkalipegmatit bildar här thomsonit-Sr ytterst små, genom skinliga, kortprismatiskt-blockiga kristaller (<0,2 mm). Typiska följeslagare är mikrolin, aegirin, annit, astrofyllit, magnetit, fluorapatit, pyrophanit och thomsonit-Ca. Vid berget Yukspor förekommer thomsonit-Sr enbart som lövtunna tillväxtzoner (<o,o2 mm) inom kristaller av thomsonit-Ca, vilka sitter tillsammans med fluorapofyllit, tobermorit, taumasit och baryt på kalcit ådror i basiska bergarter (urtider). Thomsonit-Sr är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I lut är thomsonit-Sr potentiellt instabil och lättlöslig i syra. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med thomsonit-Ca.


Lapis, årgång 26, nr 12, december 2001
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Carrarait, VI/D.13-35, sulfat
Ca3Ge4+[(OH)6|CO3|SO4] · 12 H2O, hexagonal, (6/m).

Carrarait är färglös till vit, har glasglans och hårdhet 2-2,5. Streckfärgen är vit. Ett nytt, ytterst sällsynt,karbonathaltigt kalciumgermaniumsulfat tillhörande ettringitgruppen. Typlokalitet är marmorbrottet Gioia i Colonnatadalen i Carrara, Toscana/Italien. Carrarait uppstår tillsammans med azurit, konichalcit och volbortit i drusiga kalcitådror vid hydrotermal omvandling av de primära kopparvanadiumsulfiderna sulvanit och colusit, och colusit innehåller då upp till 1,3 viktprocent germanium. Carrarait bildar tavliga till korta, pelarliknande kristaller som är mycket små (<0,06 mm Ø, max 0,1 mm lång). Kristallerna är mjölkigt matta till genomskinliga. Namnet syftar på typlokaliteten

Labuntsovit-Fe, VIII/E.7-50, silika
Na4K4(BaK)2(Fe2+Mg)<2Ti84+[(OOH)2|Si4O12]4 · 9-10 H2O, monoklin, (2/m).

Labuntsovit-Fe har orange till orangeröd färg, glasglans och hårdhet 5. Streckfärg är vit.

Labuntsovit-Mg, VIII/E.7-40, silika
Na4K4(BaK)<2 (MgFe2+)<2(Ti4+Nb)8[OOH)2|Si4O12]4 · 10 H2O, monoklin, (2/m).

Labuntsovit-Mg har brungul till orangeröd färg, men förekommer även från färglös till rosa. Ytterligare värden är hårdhet 5, glasglans och vit streckfärg. Dessa järn- eller magnesiumhaltiga alkali-barium-titansilikat i labuntsoviträckan bildar en blandkristallgrupp. Båda mineralerna är mycket sällsynta och har som typlokalitet Kolahalvön.
Labuntsovit-Fe hittades vid berget Kukisvumchorr i Chibinymassivet. Där sitter den i hydrotermalt omvandlade alkalibergarter som genomlysbara till genomsiktliga kornaggregat (<0,5 cm Ø). Labuntsovit-Fe har även hittats i alkalibergarterna i St Amable i Kanada som kristaller upp till 4 mm.
Labuntsovit-Mg härstammar från ett magnetitdagbrott som ligger i ultrabasit-karbonatbergarterna från Kovdor. I dolomitdruser i karboniterna bildar labuntsovit-Mg plattprismatiska kristaller upp till 1,5 x 3,5 mm.
Labuntsovit-Fe/Mg är sprött och har i polariserat ljus svag pleokroism, från blekgul till orangegul, men visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med labuntsovit, som har fåttdet nya namnet labuntsovit-Mn. Dess gemensamma typlokal är berget Kuftn´yun i Lovozeromassivet och Yum´egorpasset i Chibinymassivet. Där upptäcktes den redan 1925 av mineralogen Alexander Nikolajevitch.

Novgorodovait, IX/A.1-28, oxalat
Ca2[Cl2O4] · 2 H2O, monoklin, (2/m)

Novgorodovait är färglös, har glasglans och hårdhet 2. Streckfärgen är vit. Detta vatten- och klorhaltiga kalciumoxalat är ett ytterst sällsynt, organiskt mineral från saltavlagringarna i Chelkar, Västkasakstan. Novgorodovait bildar aggregat med färglösa korn som går upp till 7 mm Ø, sammanväxta med anhydrit, gips, halit, bischofit, magnesit och hilgardit. Novgorodovait är transparent och spröd. Den löses i saltsyra. Namnet hedrar mineralogen Margarita Ivanovna Novgorodova, ledare av Moskvas Fersmanmuseum.

Zaccagnait, V/E.2-09, karbonat
Zn4Al2[(OH)12|CO3] · 3 H2O, hexagonal, (6/mmm).

Detta mineral har vit färg, matt glasglans och hårdhet 2. Streckfärgen är vit. Ett nytt zink-aluminium-hydroxykarbonat som tillhör manasseitgruppen (quintinit-charmariträckan). Typlokalitet för denna ytterst sällsynta zaccagnait är marmorbrottet Calagio i Collonatadalen, Carrara, Toskana. Zaccagnait uppstod tillsammans med hydrozinkit och fraipontit i drusiga kalcitådror under upplösning av zinkblände genom hydrotermala aluminiumrika lösningar. Zaccagnait bildar ytterst små sexkantiga prismer (<1 mm) som alltid har ett överdrag av en tunn krusta med fraipontit. Zaccagnait är genomskinlig, ibland mjölkigt matt och mycket spröd. Namnet syftar på den lärde Domenico Zaccagna (1851-1940), en betydande samlare av carraramineral.



©2001- GeoNord