ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2002

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord


Lapis, årgång 27, nr 1, januari 2002
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Bigcreekit, VIII/H.2-60, silikat
Ba2[Si4O10] • 8 H2O ortorombisk (mmm).

Bigcreekit har vit färg men förekommer även färglös, har glas- till pärlemorglans och hårdhet 2-3. Streckfärgen är vit. Detta nya, vattenhaltiga bariumsilikat är strukturellt släkt med sanborit och gillespit. Känd blev denna sällsynta bigcreekit från sanboritförekomsten vid Big Creek och Rush Creek i Fresno County, Kalifornien. I kontaktzonen mellan en grandioritpluton och kvartsiter har bariumrika gnejslager upp till 13 meters tjocklek blottlagts.

En ytterligare fyndplats är Trumbull Peak i Mariposa County. På tunna, tvärgående sprickor, bestående av kvartsrika sanboritgnejser som delvis innehåller fencooperit eller kampfit, bildar bigcreekit millimeterstora spröda tavlor. Bigcreekit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten Esquire #7 Claim vid Big Creek.

Bradaczekit, VII/A.7-15, arsenat
NaCu4[AsO4]3 monoklin, (2/m) 

Bradaczekit har mörkblå till svart färg, diamantglans och hårdhet 0,5. Streckfärgen varierar från vit till ljusblå. Ett nytt, vattenfritt natrium-koppararsenat tillhörande alluauditstrukturgruppen och släkt med johillerit och odanielit. Denna ytterst sällsynta bradaczekit hittades 1980-1990 i fumaroler tillhörande vulkankägla nr 2 i norddelen av den stora eruptivsprickan från 1975/76 vid vulkanen Tolbachik på Kamchatkahalvön i Ryssland. Bradaczekit bildar parallellt sammanväxta aggregat med mycket små, ytrika, platta och genomskinliga kristaller (0,2 mm).Följeslagare är hematit, tenorit, lammerit och ortoklas, liksom urusovit och johillerit med vilka bradaczekit kan vara tätt sammanväxt. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism med färger från violettröd och grön till grönaktigt blå. Bradaczekit visar ingen fluorescens i UV-ljus, är stabil i luften och olöslig i vatten. Namnet hedrar Hans Bradaczek, kristallograf vid Freie Universität i Berlin.

Clearcreekit, V/E.6-20 karbonat
Hg31+[OH|CO3] • H2O monoklin, (2/m). 

Clearcreekit har grönaktigt gul till brunsvart färg, glasglans och hårdhet 2. Streckfärgen är grönaktigt gul. Detta nya kvicksilver-hydrokarbonat är en monoklin polymorf till peterbaylissit. Clearcreekit har hittills hittats i bara ett enda exemplar i den nedlagda kvicksilvergruvan Clear Creek i New Idria District, San Benito County, Kalifornien. På en silikat-karbonatbreccia med zinnober och edoylerit sitter clearcreekit i form av mycket små, transparenta tavlor (< 0,2 mm). Clearcreekit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus men färgas brunsvart vid röntgenbestrålning och kan därför anses vara potentellt ljuskänslig. Namnet syftar på typfyndplatsen.

Fencooperit, VIII/C.37-10 silikat
Ba6Fe3+[Cl3|O|(CO3)2|Si8O22] • H2O trigonal, (3m).

Fencooperit har från becksvart till gråbrun färg, den har glasglans till diamantglans och hårdhet 4-5. Streckfärg är gråsvart. Ett nytt klorid-och karbonathaltigt bariumsilikat. Typlokal är Trumbull Peak, Mariposa County, Kalifornien. Denna sällsynta fencooperit har också hittats som bergartsbeståndsdel i kvarts-sanboritgneisen i denn nyss nämnda Esquire #7 Claim, Fresno County. Vid Trumbull Peak har man funnit fencooperit i två av tre nu kända, 1-2 meter långa och 1 meter tjocka bariumsilikatlinser. Fencooperit bildar, som förträngning efter baryt, upp till 2 mm stora, mörka anrikningar av platta korn i finkornig sanborit-kvarts med röda gillespitrika zoner. I närheten av fencooperit uppträder titantaramellit, bladig anandit och kinoshitalit. I de mörka aggregaten är fencooperit tätt sammanväxt med diopsid, celsian, alforsit och pyrrhotin. Fencooperit har ojämnt brott, är spröd, i kanterna genomskinlig till opak, och saknar fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism från färgen blåsvart till grönaktigt grå. Med namnet hedras samlaren och tidigare vägingenjören Joseph Fenimore ("fen") Cooper jr från Santa Cruz i Kalifornien.

Fluorannit, VIII/H.11-105 glimmer
KFe32+[(FOH)2|AlSi3O10] monoklin, (2/m)

Fluorannit har järnsvart färg, stark pärlemor- till submetallisk glans och hårdhet 3-3. Streckfärgen är grå. Denna nya kalium-järnglimmer, som hör till biotit- räckan, är fluoranalogen till annit. Man hittade fluorannit bergartsbildande i den fluoritförande graniten i Huangshan nära staden Suzhou, 80 kilometer väster om Shanghai. Fluorannit följs av tantalit-columbit, hafniumhaltig zirkon och magnetit. Fluorannit bildar halvgenomskinliga, bladiga kristaller från 2-4 mm längd till 1-3 mm tjocklek. Kristallerna går att skära men visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism med färgspel från blekbrun över mörkgrön till rödaktig. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapen med annit.

Fluoro-edenit, VIII/F.10-92 silikat
NaCa2(MgFe2+)5[F|Al0,5Si3,5O11]2 monoklin, (2/).

Fluoroedenit har ljusgul till ljusgrön färg men kan även vara gråsvart. Den har glas- till kådaktig glans, hårdhet 5-6 och streckfärg från gulaktigt vit till gråvit. Ett nytt kalcium-magnesiumsilikat som tillhör amfibolgruppen och är analogen till edenit. Ett flertal fyndplatser är kända. På typfyndplatsen Biancavilla intill Catania vid Etna på Sicilien sitter järnfattig fluoro-edenit som millimeterlånga gula nålar tillsammans med pyroxener, fluorapatit och glänsande, bladig hematit i hålrum av gråröd lavaslagg. Vid den japanska vulkanen Kimpo bildar järnrik fluoro-edenit flera millimeterlånga, grå nålar i hålrum i den andesitiska lavaslaggen, i sällskap med tridymit och magnetit. Inväxta i marmorn har fluoro-edenit hittats i Pargas/Finland (centimeterstora, ljusgröna kristaller i kalcit), i Franklin/New Jersey och den kontaktmetamorfa dolomiten från Alta, Utah/USA.

Fluoro-edenit är genomskinlig, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Fluoro-edenit har växlande pleokroism, alltifrån ingen alls till mycket tydlig, då med gul-gröna till brunaktiga färgtoner. Namnet syftar på släktskapet med edenit.

Kampfit, VIII/H.38-65 silikat
Ba3[Cl|CO3|(SiAl)4O8] • (ClH2O) hexagonal (6/mmm?)

Kampfit har blågrå färg, glasglans och hårdhet 3. Streckfärgen är vit. Detta nya, klorid- och karbonathaltiga bariumsilikat med tetraederdubbelskikt av typ [Si4O8] är kristallkemiskt släkt med cymrit. Kampfit är en ytterst sällsynt bergartsbeståndsdel i den kvartsrika sanbornitgnejsen i Esquire #1 Claim vid Rush Creek (typlokalitet) och vid Esquire #7 Claim vid Big Creek, båda ligger i Fresno County, Kalifornien. I den bara tre kubikmeter stora typlokaliteten bildar kampfit oregelbundna, upp till centimeterstora spatiga massor, som följs av magnetkis, witerit, celsian, fresnoit, macdonaldit, traskit, titantaramellit och ett cerchiaraitliknande Ba-Fe-aluminiumsilikat. Kampfit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Anthony Robert Kampf från Naturhistoriska Muset i Los Angeles.

Levinsonit-(Y), IX/:A.1-120 oxalat (organisk mineral)
(YNdCe)Al[SO4)2|C2O4] • 12 H2O monoklin, pseudoortorombisk. (2/m).

Levinsonit är färglös till vit, har glasglans och hårdhet vit.

Zugshunstit-(Ce), IX/A.1-130 oxalat (organisk mineral)
(CeNd)Al[(SO4)2|Co2O4] • 12 H2O monoklin (2/m).

Zugshunstit-(Ce) är färglös i solljus, blekt gråblå i UV-ljus och blekrosa i konstljus. Zugshunstit-(Ce) har glasglans och vit streckfärg.

Dessa nya vattenhaltiga lantanider-aluminiumoxalater med sulfatgrupper är två nya, mycket sällsynta organiska mineral som är nära släkt med coskrenit-(Ce). Typlokalitet är Alum Cave Bluff, en mäktig, överhängande stennisch i de regnrika Great Smoky Mountains, Tennessee. Här bildas oxalat, delvis direkt bredvid varandra, som vittringsprodukter av pyrithaltiga fylliter i överhängets botten- och takområden. Där finns den, inbäddad i så kallade hårsalter, här huvudsakligen i form av lätt vattenlösliga sulfater som apjohnit och epsomit. Zugshunstit-(Ce) bildades ur en reaktion mellan de på platsen inte alltför sällsynta coskrenit-(Ce) med pickeringit.

Levinsonit-(Y) bildar ytterst små, korta pelare av upp till knappt en millimeters längd och som kristallytor. Den förekommer även som mycket små, fyrkantiga tavlor. Levinsonit-(Y) är genomsynlig, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är måttligt vattenlöslig.

Zugshunstit-(Ce) bildar subparallella kristallaggregat (<1,5 mm) och även små blockiga, lätt utsträckta enkelkristaller upp till 2 millimeters längd.

Zugshunstit-(Ce) är glasklar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus, men är vattenlöslig. Färgen liknar den från coskrenit-(Ce) men är något blekare. Namnet levinsonit-(Y) hedrar Alfred A Levinson, geokemiprofessor vid universitet i Calgary som införde nomenklautursystemet för lantaniderna. Här står suffixet "Y" för det förhärskande grundämnet yttrium.

Namnet zugshunstit-(Ce) härleds från indianernas namn för Great Smoky Mountains och syftar på det förhärskande grundämnet Cer, cerium.

Ortojoaquinit-(La), VIII/E.8-89 silikat
NaBa2(LaCe)2Fe2+(TiNb)2[(OOHF)3|(Si4O12)2] • H2O ortorombisk, (mmm?)

Detta nya mineral har brun färg, sidenglans och hårdhet 5-5. Det är ett nytt barium-lantanider-titansilikat, som är lantan-analogen till ortojoaquinit-(Ce). Typlokalitet är alkalimassivet Ilimaussaq vid berget Kvanefjeld i södra Grönland. I syenitpegmatiten med nefelin och sodalit bildar denna mycket sällsynta ortojoaquinit-(La) bandade, ur tunna transparenta blad (<1 mm) uppbyggda massor upp till 4x3x1 centimeters storlek. Följeslagare är riebeckit, analcim och steenstrupin-(Ce). Det redan 1967 av Semenov som företrädare för joaquinitgruppen beskrivna ortojoaquinit-(La) visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en starkt gulgrön pleokroism. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med ortojoaquinit-(Ce).

Polyakovit-(Ce), VIII/C.17-25 silikat
(CeLaNdCa)4(MgFe2+)(Cr3+Fe3+)2(TiNb)2[O4|Si2O7]2 monoklin, (2/m).

Detta nya magnesium och kromhaltiga lantanid-titansilikat är Mg-Cr-analogen till chevkinit. Polyakovit-(Ce) är på grund av små toriumhalter (2,8 viktprocent ThO2) och ytterst små thorianitinneslutningar radioaktiv och hög-gradigt metamik (röntgenamorf). Kristallstrukturen kunde fastställas först efter att materialet upphettats till 1000ºC. Polyakovit-(Ce) kommer från gruvan N97 i Ilmen naturpark i södra Ural, Ryssland. Den sitter i karbo-nitådror, som drar genom kontaktytan mellan en metamorf flogopit-forsteritbergart amfiboliter och ultrabasiter. Vidare följs den av kalcit, dolomit, fluororichterit, klinohumit, kromit, davidit-(Ce) och monazit-(Ce). Polyako-vit-(Ce) bildar oregelbundna korn (upp till 3 centimeter Ø) samt ytrika, plattiga kristaller (upp till 2 millimeters längd). Polyakovit-(Ce) är spröd med mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Kanterna är genom-lysbara. Namnet hedrar Vladislav Olegovich Polyakov.

Turtmannit, VIII/B.11-15 silikat
(Mn2+Mg)22-25[(OHO)25|As3+O3|({VAs5+}O4)3|(SiO4)3] trigonal, pseudohexagonal.

Turtmannit har ljusgul färg, glasglans, hårdhet 3-4 och vit streckfärg. Detta extremt komplexa mangan-magnesiumsilikat med vanadat-arsenat- och arsenikgruppen är kristallkemiskt släkt med mcgovernit. Denna sällsynta turtmannit hittades vid Pipjiglasciären i Turtmanntal, Wallis/Schweiz. På 3030 meters höjd hittades jakobsitrika järn-manganmalmer i en regionalmetamorf präglad karst i grå trias-dolomitmarmor. Här hittades malmlinser upp till 1x0,3 meters storlek. Turtmannit bildades vid ett tryck av 4-6 kilobar och ~450ºC som ytterst små, glimmerliknande blad (<0,2 mm) på förskiffringsytor och i smala tvärspalter i manganmalmer som innehåller mer än 80 volymprocent jakobsit. Följeslagare är kutnohorit, baryt, tefroit och spessartin. Turtmannit är transparent, mycket spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på fyndplatsen.


Lapis, årgång 27, nr 3, 2002
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Lukrahnit, VII/C.31-78, arsena
Ca(CuZn)(Fe3+Zn)[AsO4]2 • 2 (H2OOH) triklin.

Lukrahnit har jordigt matt gul färg och hårdhet 5. I brottet har den harts- till diamantglans och ljusgul streckfärg. Detta kalcium-koppar-järnarsenat, kalcium-analogen till gartrellit, är en ny, triklin företrädare för tsumcoritgruppen. Lukrahnit har en viss kemisk likhet med monoklin ferrilotharmeyerit, vilken även den kan vara kopparhaltig.
Typlokal för denna ytterst sällsynta lukrahnit är Tsumeb Mine i Namibia. Endast två stuffer som innehåller lukrahnit har hitintills hittats. Lukrahnit bildar kulformiga aggregat, <0,5 mm ø, på kvartsmatrix tillsammans med kopparglans. Lukrahnit åtföljs vidare av beudantit, kopparhaltig adamin, konichalcit och wulfenit.
Ett enda prov har hittats på varpen till Pucherschaktet i Schneeberg, Sachsen. Där sitter lukrahnit på en mycket tunn skorpa av vismuthaltig nickellotharmeyerit, från vilken det inte ens med ett stereomikroskop kan särskiljas. Lukrahnit är sprött, har i polariserat ljus tydlig pleokroism (från gul till blekgul), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den är svårlöslig i saltsyra. Med namnet hedras geologen och mineralsamlaren Ludger Krahn från Krefeld.

Natrolemoynit, VIII/G.9-08, silikat
(NaKH3O)4Zr2[Si10O26] • 8-9 H2O monoklin, (2/m).

Natrolemoynit är färglös till beigevit, har glas- till hartsglans och hårdhet 3. Streckfärgen är vit. Ett nytt, sällsynt natrium-zirkoniumsilikat som är analog till kalciumhaltig lemoynit. Båda kan förekomma tillsammans och kan optiskt inte skiljas. Man känner till cirka 100 stuffer natrolemoynit, alltså betydligt mer än den extremt sällsynta lemoynit med vilken den tills nu ofta har förväxlats. Just nu är enda fyndplatsen Mont Saint-Hilaire, Québec, Kanada. Framförallt 1985 och 1998 bärgades natrolemoynit ur två hydrotermalt omvandlade pegmatitgångar i stenbrottets nordöstra hörn. Natrolemoynit bildar tunna, nålstråliga agg-regat eller kulor liknande radialstråliga aggregat (<4 mm ø< ), och sitter som sena bildningar i kilar av grovkristallin mikrolin eller i små körtlar. Upp till 3 mm långa , glasklara efter [001] utsträckta kristaller visar huvudytor {100}, {010} och {001}, därtill olika pinakoider. Finfördelad lepidokrokit kan färga de genomskinliga natrolemoynitkristallerna ljusröda till röda. Ytterligare följeslagare är lemoynit, blyglans, zinkblände, svavelkis och kalcit. Vid platsen för fyndet 1998 tillkommer remondit, donnayit och klorit. Natrolemoynit är spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med lemoynit.

Pararsenolamprit, I/B.1-55, element
As ortorombisk, (mm2).

Parasenolamprit har blygrå färg, metallglans och hårdhet 2-2_.
Detta nya, extremt sällsynta elementmineral är efter arsenolamprit och
arsen den tredje As-polymorfen. Pararsenolamprit härstammar från varpen i Mukuno Mine i Yamaga-cho, prefekturen Oita i Japan. I gruvan bröts en guld- och silverförande kvartsgång med antimonit och elementär arsen i en andesitisk sidobergart. Parasenolamprit bildar ytterst små, längsstrimmiga, listformiga kristaller av upp till 0,8 millimeters längd och sitter på druvlik-nande, elementär arsen. Under det att arsenunderlaget anlöper mörkgrått och lätt ombildas till claudetit eller kankit, uppträder parasenolampritkristaller friska och ovittrade.
Kristallerna sitter i kvartskörtlar som parallellt sammanväxta eller radial-bladiga aggregat upp till 3 mm ø. Parasenolamprit är opak, spröd och går att skära. I slipprovet (påljus) visar den vit färg med dragning mot grönaktigt blå, och är tydligt starkare anisotrop (från grönaktigt grå till mörkbrun) än den mycket likartade arsenolampriten vilken anlöper svart. Möjligen betingar ringa antimonhalter (~3 andel %) parasenolampritens stabilitet gentemot oxidationen. Namnet syftar på den kristallkemiskt nära släktskapen med arsenolamprit.

Kristallerna sitter i kvartskörtlar som parallellt sammanväxta eller radialbladiga aggregat upp till 3 mm ø. Parasenolamprit är opak, spröd och går att skära. I slipprovet (påljus) visar den vit färg med dragning mot grönaktigt blå, och är tydligt starkare anisotrop (från grönaktigt grå till mörkbrun) än den mycket likartade arsenolampriten vilken anlöper svart. Möjligen betingar ringa antimonhalter (~3 andel %) parasenolampritens stabilitet gentemot oxidationen. Namnet syftar på den kristallkemiskt nära släktskapen med arsenolamprit.

Ortominasragrit, VI/D.5-05, sulfat.
V4+[O|SO4] • 5 H2O ortorombisk, (mm2).

Ortominasragrit har blåaktigt vit till ljusblå färg, glasglans, hårdhet 1 och vit streckfärg. Detta nya, sällsynta va-nadiumsulfat är ortorombisk polymorf till den monoklina minasragriten. Typlokal är North Mesa Mine, Emery County i Utah. I triaskonglomerat finns här förkislade, pyritiserade och med ett hölje av kol försedda trädstam-mar. I stammarnas sprickor bildas genom reaktion med grundvatten järnsulfater och elementärt svavel. På grund av cirkulation och avdunstning av starkt sura, vanadiumrika lösningar avsattes som utblomningar även grönakti-ga till blåaktiga vanadiumsulfater, däribland minasragrit och ortominasragrit. Deras kornaggregat visar ingen pleokroism och ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med minasragrit.

OBS. ett svenskt mineral

Rinmanit IV/C.7-42, hydroxid
(ZnMn2+)2Mg2F43+Sb25+O12(OH)2 hexagonal, (6mm). 

Rinmanit är svart med röd genomskinlighet i kanterna. Den har diamant- till metallglans, hårdhet 6 och brun streckfärg. Denna nya järn-antimonhydroxid med zink och magnesium är isostrukturell med nolantit. Den hittills mycket sällsynta rinmaniten hittades i blyzinkgruvan Garpenberg Norra. Prov från ett amfibolrikt skarnskikt i dolomitmarmor på 990 meters nivå visar förutom rödaktig-orangefärgad tremolit och talk även zinkhaltig manganocummingtonit, som fluorescerar gulorange i kortvågigt UV-ljus. Svarta malmanrikningar visar franklinit mellan talrika, ytterst små listformiga rinmanitprismer av upp till 0,5 millimeters längd. Dessa är spröda, efter [001] utsträckta och bildar ofta genomgångstvillingar. Rinmanit är för det mesta opak med orangeröda innerreflexer och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Sven Rinman, som levde 1720-1792, gruvindustrivetenskapsman, metallurg, kemist och medlem av Bergskollegium. Gäller som en av fäderna till den svenska gruvindustrin. Bergsrådet Sven Rinmans tjänsteberättelser rörande grövre järnförädlingen 1761-70 ger en god inblick i vem Sven Rinman var. Berättelserna kan läsas i Järnkontorets bergshistoriska skriftserie nr 4/1935.


Lapis, årgång 27, nr 4, 2002
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Ominelit, VIII/B.31-42, silikat
(Fe2+Mg)Al3[O|BO4|SiO4], ortorombisk, (mmm).

Ominelit är blå, har glasglans, hårdhet 7 och blekblå streckfärg. Detta nya järn-aluminiumsilikat med boratgrupper är Fe(II)-analogen till grandiderit. Ominelit kommer ur en miocen granitporfyr nära Tenkawa vid floden Misen i Ominebergen, Yoshino, prefekturen Nara, Japan. Den extremt sällsynta omineliten förekommer enbart bergartsbildande, som inväxta, genomskinliga korn upp till 0,5 mm Ø, tätt sammanväxt med sekaninait (Fe-analogen till cordierit). Som ytterligare följeslagare uppträder enstaka, upp till millimeterstora korn av dumortierit, andalusit och topas. Ominelit kan pseudomorft ha omvandlats till turmalin. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism från färglöst till blekt blågrönt. Namnet syftar på fyndregionen.

Oswaldpeetersit, V/F.1-30, karbonat.
[(UO2)2|(OH)2|CO3] • 4H2O, monoklin, (2/m).

Oswaldpeetersit är kanariegul, har glasglans, hårdhet 2-3 och blekgul streckfärg. Detta nya vattenhaltiga uranylkarbonat upptäcktes av geologen och mineralsamlaren Patrick Haynes i den öppethållna Jomac Uranium Mine intill Brown´s Rim, San Juan County, Utah. Oswaldpeetersit sitter på skiktytor av lerbankar som ligger mellan kolförande triaskonglomerater i form av krustformiga utblomningar av mycket små, transparenta nålar, som störst 0,1 millimeter långa. Ytor kan bara ses med hjälp av elektronmikroskop. Till följeslagare räknas gips, cuprit, antlerit, goetit, lepidokrokit, mbobomkulit och sklodowskit. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism från färglöst till blekgult. Oswaldpeetersit visar, som rutherfordin, ingen fluorescens i UV-ljus. I förtunnad saltsyra upplöses oswaldpeetersit under stark skumbildning. Namnet hedrar den belgiske kristallografen Maurice Oswald Peeters, specialist på uranmineral.

Parakuzmenkoit-Fe, VIII/E.7-170, silikat
(KBa)2(Fe2+Mn2+)(TiNb)4[(OOH)2|Si4O12]25-7 H2O, monoklin, (2/m).

Parakuzmenkoit-Fe är orange till rödaktigt orange, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta mycket sällsynta kalium-järn-titansilikat är en ny företrädare i labuntsovitgruppen (strukturellt och kemiskt redefinierat). Parakuzmenkoit-Fe är järnanalogen till kuzmenkoit-Mn, äger dock en fördubblad c-gitterkonstant, varmed den är isostrukturell med organovait. Parakuzmenkoit-Fe härstammar från en alkalipegmatit vid berget Kedykverpakhk i Lovozeromassivet på Kolahalvön. Parakuzmenkoit bildar genomskinliga, prismatiska kristaller av upp till en centimeters längd. Följeslagare är bland annat mikrilin, aegirin, natrolit och elpidit. Parakuzmenkoit-Fe visar ingen fluorescens i UV-ljus och angrips, som alla företrädare i labuntsovitgruppen, av syror (t ex HCI). Namnet syftar på den kemiska släktskapen med kuzmenkoit.

Theoparacelsit, VII/B.41-10, arsenat
Cu32+[(OH)2|As2O7], ortorombisk, (mmm).

Theoparacelsit är mörk pistaschgrön, har glas- till diamantglans samt gulaktigt grön streckfärg. Detta nya, vattenfria koppararsenat är det första kända mineralet med Di-arsenatgrupper av typen [As2O7]4-. Theoparacelsit har hittats både i nord- och syddelen i gruvområdet från Roua vid Guillaumes i övre Vardalen i södra Frankrike. Dessa urgamla, redan under bronsåldern öppnade kopparfyndigheter bearbetades senast 1864. Den ytterst sällsynta theoparacelsiten bildar i millimeterstora cupritdruser mycket små, fyrkantiga kristaller upp till <0,2 millimeter. Theoparacelsit bildar inga tvillingar, däremot även pulvriga massor och pseudomorfoser efter olivinit. Följeslagare är cuprit, olivenit, klinotirolit, cornubit och trippkeit, samt gedigen koppar, domeykit, djurleit och connellit. Theoparacelsit är genomskinlig och spröd. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism från olivgrönt till mörkgrönt. Theoparacelsit visar ingen fluorescens i UV-ljus, men den upplöses i saltsyra. Namnet hedrar Philippus Theophrastus Bombastus von Hohenheim (1493-1541), schweizisk läkare och alkemist, som blev berömd under namnet Paracelsus.


Lapis, årgång 27, nr 5, 2002
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Decrespignyit-(Y)
Cu(YgdDy)4[Cl|(OH)5|(CO3)4] • 2 H2O monoklin, pseudohexagonal, (2?)

Decrespignyit-(Y) har turkosblå till kungsblå färg, pärlemor- till glasglans och hårdhet 3-4. Streckfärgen är blekblå. Detta nya, klorhaltiga hydrokarbonat med förhärskande koppar och yttrium är det första kända Cu-Y-karbonatet. Hittills enda fyndplats är den sedan 1889 kända lilla koppargruvan i Paratoo, 30 kilometer SV Yunta vid västra sidan av Olaryprovinsen i Sydaustralien. Gruvans sekundära kopparmineralisation undersöktes kring 1960. Sidobergarten består av kalkig dolomit samt starkt breccierad, med malakit rikligt blandad sandsten och lerskiffer, i vilka yngre dioriter har trängt in. Denna sällsynta decrespignyit-(Y) förekommer i smala sprickor och spalter i sidobergarterna. Decrespignyit bildar genomskinliga, upp till 5 mm tjocka kristallina skorpor och kulformiga aggregat av mycket små, pseudohexagonala, mest böjda flagor (<0,05 mm Ø). Följeslagare är malakit, nontronit, kalcit, gips samt ytterligare tre lantanoidkarbonater. Dessa är kamphaugit-(Y) sitter som blekgrå, kulformiga skorpor på decrespignuit-(Y); bredvid visar sig caysichit-(Y) som vita skorpor och donnayit-(Y) som färglösa till blekgråa, pseudohexagonala flagor. Decrespignyit-(Y) visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism med färgskalan från blekblått till grönaktigt blått. Namnet hedrar Robert Champion de Crespigny, företrädare för den australiensiska gruvindustrin och kansler vid universitetet i Adelaide.

Dickthomssenit, IV/G.7-45 oxid
Mg[V2O6] • 7 H2O monoklin, (2/m).

Dickthomssenit har ljust guldbrun färg, glasglans, hårdhet 2 och vit streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga magnesium-vanadiumoxid har polyvanadatkedjor av typen [V25+O6], som sammanknutits till skikt. Den sällsynta dickthomsseniten härstammar ur Frefly-Pigmay Mine, 16 kilometer öster om La Sal, San Juan County i Utah. I den redan 1956 upplåtna uran-vanadiumgruvan bärgade samlaren John Marty kolhaltiga sandstensprov, översållade med sekundärmineraler, däribland gediget selen, rikligt med pascoit, sherwoodit och dickthomssenit. Dessa visar genomskinliga, plattprismatiska, nåliga till långtavliga kristaller. Dessa upp till 0,5 x 1,5 mm stora kristaller täcker som radiala, upp till 5 mm stora aggregat, ytor upp till 1,5x2,5 cm storlek. Dickthomssenit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar geologen Richard W. Thomssen från Dayton i Nevada, som även är medutgivare av den geologiska tidskriften Mineralogical Record.

Verbeekit, II/D.28-60 selenid
PdSe2 monoklin, (2/m?)

En ny, högst sällsynt och hittills bara malmmikroskopiskt bevisad palladiumselenid, som kemiskt är Pd-analog till sudovikovit. Typlokalitet är Musonoi Mine vid Kolwezi, provinsen Shaba i Kongo. Ur denna gruva har utvunnits uran, koppar, kobolt och mangan. Världsbekant blev gruvan genom en uran- och selenrik malmlins, som genom sin komplexa sammansättning och höga radioaktivitet visade sig som en "metallurgisk mardröm", men även som en enastående fyndgruva av sällsynta och praktfulla mineral, däribland många uranylseleniter. Malmen kördes 1964 till tippen och övertäcktes på grund av den höga radioaktiviteten. På en äldre stuff hittades verbeekit som mycket små korn (<0,2 mm), tätt sammanväxta med sekundärt bildad oosterbaschit. Ytterligare följeslagare är Cu-Pd-haltig trogtalit, Se-haltig digenit och Se-haltig covellin.

Andra fyndplatsen är palladium- och guldförekomsten i Hope´s Nose nära Torquay, Devon i sydvästra England. Här har dock bara hittats ett enda korn verbeekit, sammanväxt med chrisstanleyit, oosterboschit, gediget guld och cerussit. Verbeekit är opak, spröd och utan pleokroism. Namnet hedrar dr Théodore Verbeek, som utforskade palladiummineraliseringen i Musonoi.


Lapis, årgång 27, nr 6, 2002
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Bobkingit, III/D.1-65 halogenid
Cu5(OH)8Cl2 · 2 H2O monoklin, (2/m)

Bobkingit har blekt pastellblå färg, glasglans och hårdhet 3. Streckfärgen är blekblå. Denna vattenhaltiga oxihalogenid är en ny, hitintills extremt sällsynt företrädare för atacamiträckan. Bobkingit härstammar ur New Cliff Hill Quarry, ett sedan 1990 aktivt dioritstenbrott nära Stanton-under-Bardon i Leicesterhire, England. Vid makadambrytning 1990-1992 påträffades en kopparmalmsåder, och flera hundra ton gångmaterial tippades på varpen. Där hittades bobkingit som ytterst tunna, spröda, genomskinliga blad (<0,2 mm) på kompakta krustor av stränglig malakit och finkristallin azurit, som omgav malmklumpar av cubrit och gedigen koppar. Därtill kommer en hel del sekundära kopparmineral. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i en färgskala från blekblått till blekt grönaktigt blått. Bobkingit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den brittiske mineralogen Robert Bob King (f 1923) från universitetet i Leicester. 

Brodtkorbit, II/B.6-55 selenid
Cu2HgSe2 monoklin, (2/m).

Brodtkorbit har mörkgrå färg, metallglans och hårdhet 2½-3. Streckfärgen är mörkgrå. Denna nya koppar-kvicksilverselenid liknar optiskt och kristallkemiskt Ag-Hg-sulfiden imiterit, men framstår dock som självständig strukturtyp. Typlokalitet för brodtkorbit är den mycket svårtillgängliga koppargruvan Tuminico Ia (28º49.90S/68º38.04V, 2820 meter över havet). Varpen ligger 25-30 km SV om byn Bajo Jugüe i nordliga delen av bergskedjan Sierra de Cacho, distriktet Sierra de Umango, som räknas till provinsen La Rioja i Argentina. Denna provins äger de rikaste selenidlagerplatserna i världen.

Seleniderna bildar ådror eller massiva malmlinser i breccierade kalcitgångzoner, som genombryter prekambrisk marmor med tunna amfibolitlager i NO-SV riktning. Kalcitgångarna för grafithaltiga, med rödaktig hematit blandade amfibolitklumpar. Iögonenfallande och typiskt är här, vid sidan av den förhärskande koppar-kvicksilverseleniden, även koboltrika tallium- och kadmiumhaltiga selenider. Tillsammans fyra olika selenidparageneser har fastställts, kristalliserade i ett temperaturområde från bara 130c60ºC, vilka förtecknas nedan i ordningsföljd efter uppkomsten.

■ ferroselit c tyrrellit c eskebornit + trogtalit/krutait/penroseit.
■ hakit + cadmoselit c bukovit + chaméanit.
■ umangit + klockmannit + berzelianit + brodtkorbit c bellidoit c crookesit.
■ naumannit + eucairit c tiemannit c luanheit (?).

Till slut följer kopparsulfiderna kopparkis, bornit, chalkosin och covellin, sekundärt bildas malakit, chalkomenit, schmiederit och connellit, företrädesvis i druser i kalcitmatrixen.

Tills nu har brodtkorbit bara hittats malmmikroskopiskt som små, opaka, spröda kornaggregat (<0,25 mm), tätt sammanväxta med berzelianit och tiemannit, och c mer sällsynt c med umangit och clausthalit. Brodtkorbit är på slipytan (i påljus) rosa till blåaktigt vit pleokroistiskt. Med namnet hedras dr Milka Kronegold de Brodtkorb, professor vid universiteten i Buenos Aires och La Plata.

Cattiit, VII/C.13-20 fosfat
Mg3[PO4]2 · 22 H2O triklin

Cattiit är färglös, har glas- till pärlemorglans och hårdhet 2. Streckfärgen är vit. Detta nya, vattenrika, med bobierrit besläktade magnesiumfosfat kommer från järnmalmsfyndplatsen Kovdor på Kolahalvön. Cattiit härstammar ur en 20-40 cm tjock, drusig dolomitkarbonatitgång, som på dagbrottets lägsta punkt skär magnetit-forsteritmalmen. Följeslagare är nastrophit, sjögrenit, karbonat-fluorapatit och bakhchisaraitsevit. Den mycket sällsynta cattiiten fyller som spatiga, gipsliknande, upp till 1,5 cm stora massor, druser och mineralanhopningar i karbonatiten. (spat är färglöst karbonatcement, spat har vanligen en kristallstorlek över ca 30 µm). Sällsynt är genomskinliga, tavliga kristaller. Cattiit, vars syntetiska analog man (!) kände till redan 1882 (!), löses lätt i kall 10%-ig saltsyra och omvandlas vid temperaturer över 40º C under vattenavgivning till pulvrig, vit bobierrit. Namnet hedrar Michele Catti, professor vid universitetet i Milano.

Kanonerovit, VII/C.37-10 fosfat
Na3Mn2+[P3O10] · 12 H2O monoklin, (2/m)

Kanonerovit har en färgskala från färglöst till snövitt, har glasglans och hårdhet 2½-3. Streckfärgen är vit. Detta nya vattenhaltiga natrium-manganfosfat är det första i naturen kända mineralet en trifosfatgrupp [P3O10]5-. Den högst sällsynta kanoneroviten upptäcktes i pegmatitgången Kazennitsa i pegmatitfältet fiAlabashka i Ryssland, vilket ligger knappt 10 km norr om Mursinka i mellersta Ural. Det drusiga kärnpartiet i denna beryllförande, 150 m långa och 0,5-3 m tjocka albit-pegmatitgång blev sedan slutet av artonhundratalet till 1938 bearbetat till ett djup av 14 m för utvinning av akvamarin. 1991-1993 undersöktes platsen ned till 30 m, varvid man i pegmatitens gruvspatiga kärnparti påträffade druser på upp till 3 m längd. Här hittades kanonerovit som tunna, hydrotermaltbildade skorpor på kassiterit, topas, kvarts och mikrolin. Kanonerovit består av radialbladiga aggregat av ytterst små, högst 1,2 mm långa lameller, som delvis är överväxta med gulaktigt vit muskovit och stelleritkristaller. Vidare följeslagare är bl a fluorit, elbait, milarit, chabasit, zinkblände och magnetkis. Kanonerovit är genomsiktligt, och sprött samt saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Aleksandr Anatoljevich Kanonerov från Museum Nizhne Tagil i Ural.

Nabesit, VIII/J.17-05 (ny) silikat
Na2[BeSi4O10] · 4 H2O ortorombisk, (222)

Nabesit finns i en skala från färglöst till vitt, har glasglans och hårdhet 5-6. Streckfärgen är vit. Detta nya natrium-beryllosilikat är ett nytt, högst sällsynt zeolitmineral. I sin kristallstruktur liknar det lovdarit. Nabesit förekommer som sällsynthet i druser av tugtupitförande albiter på Kvanefjeldplatået i alkalikomplexet Ilímaussaq, Sydgrönland. De miarolitiska albiterna har sedan 1965 undersökts på jakt efter den röda halvädelstenen tugtupit. Följeslagare är kilformiga albittvillingar av bavenotyp, goda neptunitkristaller, krämfärgade gmelinitprismer, vattenklar analcim, sidenvita gonnarditkärvar och -kulor, beigevita, hjulformiga lovdaritaggregat, trona och vit opal (som kan ersätta nabesit). Nabesit bildar tunntavliga parallellt sammanväxta kristaller upp till 0,2 x 5 x 5 mm. Nabesit är tranparent, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen av detta natrium-beryllium-silikat.


 Lapis, årgång 27, nr 11, 2002
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord 

Baumstarkit, II/C.16-15 sulfid
AgSbS2 triklin

Baumstarkit har gråsvart till järnsvart färg, metallglans, hårdhet 21/2, och gråsvart streckfärg. Denna nya silver-antimonsulfid är polymorf till miargyrit (monoklin), matildit (trigonal?) och cuboargyrit (kubisk). I motsats till aramayoit (även denna triklin) är baumstarkit vismutfri men kan föra arsenikhaltiga lameller. Typlokal för den ytterst sällsynta baumstarkiten är silvergruvan San Genaro i Castrovirreynadistriktet i Peru. Materialet kom mellan 1972 och 1981 som "aramayoit" på mineralmarknaden.
Baumstarkit har hittats även på följande platser: Chocaya i Bolivien, i "giftgruvan" i Marie-aux-Mines i Frankrike, och St. Jaques-silvermalmgången på 143 meters nivå, samt i guld- och silvergruvan i Koryu på Hokkaido i Japan.
I typlokalen San Genaro växer baumstarkit i form av lamellartade kristallaggregat av upp till 4 x 1 centimeters storlek som övertäcker miargyriten, eller är i kornform innesluten i denna. Baumstarkit har god spaltbarhet. Den följs även av ringa mängder kesterit och stannit. Baumstarkit är opak, i tunna splitter blodrött genomlyslig. Med namnet hedras den tyske mineralogen Manfred Baumstark från Bühl i Baden, som var djupt engagerad i undersökningarna kring aramayoit från San Genaro.

Brinrobertsit, VIII/H.19-10 skiktsilikat (tonmineral)
Na0,3Al4[(OH)2|Si4O10]2 &middo 3½ H2O monoklin/pseudohexagonal

Brinrobertsit är färglös och jordigt matt. Hårdheten är 1 och streckfärgen vit. Detta nya tonmineral visar växlande lager av pyrofyllit och montmorillonit (smektit) och kommer från de mörkgrå meta-bentoniterna ur Nant Ffranconserien i Bangor i norra Wales. Under ordovicium omvandlades här vulkanisk, glasig tuff hydrotermalt till lerskiffer med kvarts (50%), klinoklor (20%) och brinrobertsit (30%). Denna tvålliknande, gulaktigt vita till gulaktigt grå lersten breder ut sig i ett 20 cm tjockt skikt 750 m nordöst om Penrhyn Castle vid kusten. Brinrobertsit bildar ytterst små kornaggregat (<0.02 mm) av mikroskopiskt små kristaller (<1 μm). Namnet hedrar dr Brin Roberts från universitet i London, som ägnat sig åt lermineral på Brittiska öarna.

Bushmakinit, VII/B.24-25 vanadat
Pb2(Al,Cu2+)[OH|PO4|V5+,Cr6+)O4]

Bushmakinit har ljusgul färg, glasglans och hårdhet 3-31/2. Streckfärgen är blekgul. Detta mineral är ett ny bly-aluminiumvanadat med fosfatgrupper, som visar tydliga koppar- och kromhalter och tillhör brackebuschitgruppen. Typlokalen är den berömda guldfyndplatsen Beresowsk i Uralbergen. Den ytterst sällsynta bushmakiniten härstammar ur en omvandlad malmlins bestående av blyglans och fahlerz i en kvartsgång i oxidationszonen. Bushmakinit bildar ytterst små, genomlyslig, bladiga kristaller (upp till 0,2 x 0,3 mm), som delvis är tätt sammanväxta med mottramit. Ytterligare följeslagare är cerrusit, blindheimit, vauquelinit och pyromorfit. Bushmakinit har ingen pleokroism och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den ryske mineralogen Anatolij Filippovich Bushmakin (1947-1999), vilken utforskade oxidationszonen i Beresowsk.

Ciprianiit, VIII/F.36-40 silikat
Ca4(Th,Ca,Ce,Nd)2(Al,Fe3+)[Be1-2|(O,OH,F)2|B4Si4O22] monoklin

Ciprianiit har brun färg och glasglans. Streckfärgen är vit.

Mottanait-(Ce), VIII/F.36-30 silikat
Ca4(Ce,La,Ca)2(Al,Fe3+)[Be1-2|(O,F,OH)2|B4Si4O22] monoklin

Mottanait-(Ce) har brun färg och glasglans. Streckfärgen är vit. Dessa båda, kalcium-torium- och kalcium-cerium-borsilikat, är två nya, ytterst sällsynta företrädare för den nydefinierade hellanditgruppen (se även "Nya realformler").
Båda härstammar från utslungade, vulkaniska, sanidinitförande lavabomber från det italienska vulkanområdet Latium vid Rom. I miaroler av hydrotermalt påverkad sanidinit sitter ciprianiit och mottanait-(Ce) som tavliga kristaller (<0,5 mm).
Ciprianiit hittades i en utslungad lavabit från Vico-vulkankomplexet vid fyndplatsen Tre Croci vid Vetralla, provinsen Viterbo. Typiska följeslagare är danburit, torit, fluorit och turmalin.
Mottanait-(Ce) upptäcktes i Sabatini-vulkankomplexet vid fyndplatsen Monte Cavalluccio nära Sacrofano, norr om Rom, sammanväxt med britholit-(Ce) och baddeleyit.
Ciprianiit och mottanait-(Ce) är båda genomlysliga till genomsynliga, är spröda, har mussligt brott samt saknar pleokroism och fluorescens i UV-ljus.
Med namnet hedras mineralogiprofessorerna Curzio Cipriani från Florens och Annibale Mottana från Rom för deras forskning kring mineral i Latium.

Koboltarthurit, VII/D.8-45 arsenat
(Co,Mg)Fe23+[OH|AsO4]2 &middo 4 H2O monoklin

Koboltarthurit är gulaktigt brun till halmgul-ockragul, har glas- till sidenglans och hårdhet 31/2-4. Streckfärgen är vit till ljusbrun. Detta nya, magnesiumhaltiga kobolt-järnarsenat är Co-analogen till arturit. Det kommer från Doloresskärpningen vid byn Pastrana, 10 kilometer öster om Mazarrón i provinsen Murcia i Spanien. Där har man frilagt en ytnära, 10 x 2 x 0,2 meter stor kvartskarbonatgång med vittrade sulfider, bl a kobolthaltig arsenikkis, tennantit och kopparkis. Koboltarthurit bildar linsartade, radialfibrigt uppbyggda aggregat med upp till 1,5 mm Ø och limonitliknande ådror, tätt sammanväxta med parmakosiderit. Följeslagare är även konicalsit, olivenit, jarosit, arseniosiderit, skorodit, malakit, azurit, klorargyrit, mixit och lavendulan. Koboltarturit är genomlysande, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är lättlösligt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och på släktskapen med arturit.

Ferripedrizit, VIII/F.8-81 amfibol
NaLi3(Mg,Fe2+)2Fe23+[(OH,F)|Si4O11]2 monoklin

Ferripedrizit har svart färg, glasglans och hårdhet 6. Streckfärgen är gråvit. Denna med litum- och järnrika, med leakeit fullständigt blandbara, nya alkaliamfibol är en sällsynt beståndsdel i episyeniten i dalen vid Arroyo de la Yedra, det östliga Pedrizamassivet i Sierra de Guadarrama i Spanien. Ferripedrizit sitter i episyenit, en omvandlad, kordieritförande porfyrgranit, som kantiga kornaggregat, utsträckta prismer upp till 0,1 mm långa. I polariserat ljus märker man en stark pleokroism på en skala från gulgrönt till grönaktigt blått. Ferripedrizit är spröd, genomlyslig i kanterna och saknar fluorescens. Namnet syftar på fyndområdet och den kemiska sammansättningen.

Ferrohögbomit, IV/C.7-17 hexagonal
(Fe2+,Zn,Mg)3(Al,Fe3+,Ti4+)8O15(OH) oxid

Ferrohögbomit har rödaktigt brun till brunaktigt svart färg, diamantglans och hårdhet 6-7. Streckfärgen är ljusbrun. Denna nya järn-aluminiumoxid är sedan länge känd och tämligen utbredd, men betecknas nu som en nydefinierad företrädare i högbomitgruppen. Typlokalitet är ett magnetitrikt, malmförande bergartsavsnitt nära Ain Taiba, i den stora Erg, i algeriska Sahara. Här bildar ferrohögbomit små, spröda, genomlysande, sexkantiga korn <0,3 mm Ø, som delvis är omgivna av en tunn beläggning av grön hercynit. Ferrohögbomit uppstod i kontakten med Al-Ti-haltig magnetit (som oxiderade till hematit) som förträngning av ilmenit (som i sin del omvandlade sig till pseudorutil). Ferrohögbomit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus uppfattar man en tydlig pleokroism i färgskalan från gult till orangebrunt. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med högbomit.

Gutkovait-Mn, VIII/E.7-200 monoklin
K2CaMn2+(Ti,Nb)4[O|Si4O12]2 &middo 5 H2O silikat

Gutkovait-Mn har blek, rödaktigt gul färg, glasglans och hårdhet 5. Streckfärgen är vit. Detta i högsta grad sällsynta alkali-mangan-titansilikat är en ny företrädare i den nydefinierade labuntsovitgruppen. Tills nu är enda fyndplatsen berget Maly Mannepachk i Chibinymassivet på Kolahalvön. Gutkovait-Mn bildar i en drusig alkalipegmatit i nefelinsyenit mycket små, genomsebara prismer upp till 0,8 mm längd. Följeslagare är bl a eudialyt, lorenzenit, loparit, mangan-neptunit, murmanit, kuzmenkoit-Mn, nontronit och diverse zeoliter. Gutkovait-Mn är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den ryska mineralogen Nine Nikolajev Gutkovai (1896-1960), som intensivt utforskade alkalimassiven i Chininy och Lovozero.

Hoganit, IX/A.2-16 tetragonal
Cu[CH3COOO]2 &middo H2O organisk förbindelse

Hoganit har mörk, blåaktigt grön färg, glasglans och hårdhet 11/2. Streckfärgen är blekblå.

Paceit, IX/A.2-18 monoklin
CaCu[CH3COO]4 &middo 6 H2O organisk förbindelse

Paceit har mörkblå färg, glasglans och hårdhet 11/2. Streckfärgen är blekblå. Dessa båda vattenhaltiga koppar-kalciumacetat är två nya, mycket sällsynta företrädare i klassen organiska mineral. Båda hittades i Ag-Pb-Zn-dagbrottet Potosi intill Broken Hill, New South Wales, Australien. Här bildades hoganit och paceit, som hör till ättiksyrans salter, i det limonitiska materialet i den s k Eisernen Hut (oxidationszonen). Fyndplatsen upptäcktes på 20 meters djup i ett gammalt schakt, tillsammans med en massa nedmultnat bladverk. Följeslagare till de enbart i form av ytterst små enkelkristaller förekommande koppar-acetaten är goethit, hematit, kvarts, linarit, malakit, azurit, cerrusit och kopparhaltig smithsonit.
Hoganit bildar genomsiktliga, plattiga prismer upp av till 0,6 mm längd. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i färgskalan från blått till blekt blåaktigt grönt.
Paceit bildar genomlyslig, tetragonalt kortprismatiska kristaller upp till 1 mm längd. Båda dessa acetat löses lätt i vatten och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Graham P. Hogan och Frank L. Pace, bergsmän från Broke Hill och kända mineralsamlare.

Kalium-klorpargasit, VIII/F.10-127 monoklin
(K,Na)Ca2(Mg,Fe2+)4(Al,Fe3+)[(Cl,OH)|AlSi3O11]2 amfibol

Denna magnesium- och klorrika nya alkaliamfibol, tillhörande pargasiträckan, hittades vid berget Elgoras i Granulitmassivet Salmye Tundry, Kolahalvön. Den sällsynta kalium-klorpargasiten förekommer i små korn upp till 0,5 mm Ø tillsammans med klorapatit, diopsid, almandin, enstatit, klorrik biotit, kaliumpargasit, marialit och plagioklas. Kalium-klorpargasit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från ljusgrått till mörkgrönt. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och på släktskapen med pargasit.

Kristiansenit, VIII/C.1-18 triklin
Ca2ScSn4+[Si2O6(OH)|Si2O7] silikat

Kristiansenit har glasglans och ljusgul till vit färg men förekommer även färglös. Hårdheten är 51/2-6. Streckfärgen är vit. Detta nya kalciumhaltiga, skandium-tenn-gruppsilikat är det nionde kända mineralet med skandium som huvudinnehåll. Detta mineral hittades i granitpegmatiten Heftejern i Tördal, Telemark. Denna prekambriska amazonit-pegmatit innehåller förutom beryllium och tenn även extremt med skandium, som framför allt är bundet vid ixiolit.
I en zon med finbladig albit (clevelandit) är den ovanligt skandiumrika ixioliten under bildning av sekundärt skandiummineral hydrotermalt upplöst. I albitdruser bildar kristiansenit mycket skarpkantiga, genomsiktiga till genomskinande kristaller upp till max 8 mm storlek. Normalstorlek är mellan 0,2-2 mm. Formen är blockig-kilformig. Kristiansenit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus.
Kristianesitkristaller liknar albit, visar dock ingen fullkomlig spaltning och har högre glans. Följeslagare är kvarts, albit, apatit, biotit och stilpnomelan, samt skandiobabingtonit och casandit (delvis fibrigt förväxt), rynersonit, plumbomikrolit, kassiterit och blå titanit. Därtill kommer skandiumrik ferrotantalit och milarit, cesiumrik bazzit. Namnet hedrar en känd norsk samlare och amatörmineralog, Roy Kristiansen.

Kuzmenkoit-Zn, VIII/E.7-50 monoklin
(K,Ca)2(Zn,Mn2+)(TiNb)4[(OH)2|Si4O12]2 &middo 6-7 H2O silikat

Kuzmenkoit-Zn har rosa till rosabrun färg, även gråvit, och har glasglans. Hårdheten är 5 och streckfärgen vit. Detta alkali-titansilikat är en ny företrädare i labuntsoviträckan, och zinkanalogen till kuzmenkoit-Mn. Denna sällsynta kuzmenkoit-Zn känner man redan från tre alkalipegmatiter med natrolit, aegirin, nefelin, (magnesio)arfvedsonit och eudialyt inom Lovozeromassivet på Kolahalvön. Vid berget Kedykverpakhk, som är typlokal, bildar kuzmenkoit-Zn pseudomorfoser efter murmanit; ytterligare följeslagare är här bl a lorenzenit och sodalit. Vid berget Lepkhe Nelm bildar den prismer på 7 x 0,5 mm tillsammans med lorenzenit, lamprofyllit, katapleiit, vinogradovit, tundrit-(Ce), neptunit och företrädare av labuntsoviträckan. Vid berget Karnasurt bildar organovait, beryllit, rancieit, elpidit, komarovit, strontiopyroklor, katapleiit, yofortierit och manganneptunit tunna prismer upp till 3 x 0,5 mm. Kuzmenkoit-Zn uppkom vid den hydrotermala omvandlingen från murmanit och zinkblände. Kuzmenkoit-Zn är genomlyslig, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska släktskapen med kuzmenkoit.

Laflammeit, II/B.12-25 monoklin
Pd3Pb2S2 sulfid

Laflammeit har silvergrå färg, metallglans och hårdhet 31/2-4. Streckfärgen är metalliskt mörkgrå. Den nya, ytterst sällsynta palladium-blysulfiden, är Pb-analogen till parkerit, dvs en polymorf till det kemiskt identiska shandit (trigolin, pseudokubisk). Typlokal är platinfyndplatsen Kirakkajuppura, i det skiktade intrusivkomplexet från Penikat i Finland. Här visar sig laflammeit i omvandlade pyroxener med aktinolit, klinoklor och kromit. Därtill kommer diverse mineral ur platinagruppen (däribland vysotskit, zvyagintsevit och cuprorhodsit), palladiumrikt guld samt kopparkis, bornit och millerit. Den ytterst sällsynta laflammeiten är enbart malmmikroskopiskt iakttarbar. Laflammeit bildar mycket små, opaka, rätt spröda blad (<0,1-0,3 mm Ø), som bildar finlamellära tvillingar. Namnet hedrar J.H.GillesLaflamme, specialist på platinamineral vid ANMET i Ottawa, Kanada.

Lanmuchangit, VI/C.14-45 kubisk
TlAl[SO4]2 &middo 12 H2O kubisk

Lanmuchangit har ljusgul till vit färg, glasglans och hårdhet 3-31/2, streckfärgen är vit. Detta vattenhaltiga tallium-aluminiumsulfat är en ny företrädare i alaun-gruppen och kommer från kvicksilverförekomsten Lanmuchang intill Xinren, provinsen Guizhou i Kina. I oxidationszonen bildar lanmuchangit genomlysbara, finkorniga aggregat, 2-10 mm stora, mera sällan även mikroskopiskt små, finfibriga kristaller. Dessa är tätt sammanväxta med melanterit, pikeringit, kalialaun, jarosit, gips, arsenolit och gediget svavel. Lanmuchangit är lätt vattenlösligt och därför - som den åtföljande arsenoliten - ytterst giftig!
Namnet syftar på typlokalen.

Manganvesuvian, VIII/C.26-30 silikat
Ca19(Mg,Mn2+)2(Al,Mn3+,Fe3+)10Mn3+[O|(OH)9|(SiO4)10|(Si2O7)4] tetragonal

Manganvesuvian har djupt rödbrun till svart färg, även purpurröd, har glasglans och hårdhet 6-61/2. Streckfärgen är rödaktigt vit. Detta nya kalcium-mangan-aluminiumsilikat är den sällsynta Mn3+-analogen till vesuvian. Typlokal är Wessels Mine, Kalahari. manganfältet i Sydafrika, dock känner man utmärkt fint material även från granngruvan N´Chwaning II Mine. På båda fyndplatserna bildar manganvesuvian fristående, högglänsande kristaller över 1,5 cm långa i granatdruser med andradit, baryt, brucit, kalcit, bultfonteinit och vonbezingit.
I N´Chwaning II Mine förekommer manganvesuvian även som berartsbildande mineral i kalksilikatlinser som starkt manganzonerade kristaller <0,2 mm. Dessa är tätt sammanväxta med manganfattig grossular, xonotlit och kalcit. Följeslagare är även mozartit och blandkristaller ur räckan hydrogrossular-henritermierit.
Manganvesuvian bildar fyrsidiga, spröda, genomsynliga till ogenomsynliga kristaller med räfflade prismaytor. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism med en färgskala från ljusgult till mörkrött, dels även till rödviolett. Manganvesuvian visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med vesuvian.

Megakalsilit, VIII/J.2-25 silikat
K[A|SiO4] hexagonal

Megakalsilit är färglös, har glasglans och hårdhet 6. Streckfärgen är vit. Detta nya kalium-alumosilikat är en polymorf till kalcit. Den ytterst sällsynta megakalsiliten är tills nu endast bevisad från ett enda handstycke från alkalipegmatiten vid berget Koashva, Chibiny på Kolahalvön. Megakalsilit bildar 2-3 mm stora korn som är sammanväxta med cancrinit, sodalit och natrit. Ytterligare följeslagare är bl a nacaphit, fluorcaphit och lemmleinit-K. Megakalsilit är genomsynlig, är spröd, har mussligt brott och visar blek, vitaktigt grön fluorescensfärg i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med kalsilit.

Moëloit. II/E.19-42 sulfosalt
Pb6Sb6S14 ortorombisk

Moëloit är ett nytt bly-antimonsulfosalt som upptäcktes i marmorbrottet Ceragiola nära Seravezza i Toskana, Italien. Fyndplatsen ligger bara 20 km från Carrara. I små marmordruser kristalliserade sig denna ytterst sällsynta moëloit ur särskilt svavelrika lösningar, varför detta sulfosalt äger en trisulfidgrupp med svavelöverskott: Pb62+Sb63+S142-(S21-S0). Typiska följeslagare är enargit, pyrit och gediget svavel, mera sällan även robinsonit (som kan trängas bort av moëloit). I närområdet förekommer även luzonit, famatinit, colusit och sulvanit.
Moëloit bildar finnåliga till tuviga aggregat med böjliga, upp till 5 mm långa fibrer, som liknar plumosit och med en tjocklek av högst 0,1 mm. Nålarna är opaka. Namnet hedrar dr Yves Moë från Nantes i Frankrike, som var den förste att framställa detta sulfosalt syntetiskt.

Organovait-Zn, VIII/E.7-180 silikat
K2(Zn,Mn2+)(Nb,Ti)4[(O,OH)|Si4O12]2 &middo 6 H2O monoklin

Organovait-Zn är kalkvit till rosabrun, har glasglans och hårdhet 5. Streckfärgen är vit. Detta ytterst sällsynta alkali-zink-niobsilikat, en ny företrädare ur den omändrade labuntsvitgruppen, är Zn-analogen till organovait-Mn, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Typlokalitet är berget Karnasurt i Lovozeromassivet på Kolahalvön. Här bildar organovait-Mn i natrolitdruser i den aegirinförande alkalipegmatiten grova, genomskinliga prismer av upp till 4 mm längd, samt pseudomorfoser efter vuonnemittavlor upp till 3 x 2 cm storlek. Härvid tjänar vuonnemit som källa för niob; zinken kommer från hydrotermal upplöst zink. Ytterligare följeslagare är bl a beryllit, rancieit, elpidit, komarovit, katapleiit, yofortierit, manganneptunit och nontronit. Organovait-Zn är spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med organovait-Mn.

Rouait, V/A.3-15 nitrat
Cu2[(OH)3|NO3] monoklin

Rouait har mörkt smaragdgrön färg och glasglans. Streckfärgen är grön. Detta hittills extremt sällsynta kopparnitrat är en polymorf till gerhardit (ortorombisk), med vilken den lätt kan förväxlas. Även bådas röntgenpulverdiagram är nästan identiska. Typlokalitet är det urgamla gruvområdet från Roua nära Guillaumes i övre Vardalen i södra Frankrike. Andra fyndorten är Sterling Hill Mine nära Ogdensburg, New Jersey i USA.
I Roua bildar den högst sällsynta rouaiten i millimeterstora cupritdruser ytterst små kristaller (<0,1 mm, aggregaten är <0,5 mm Ø). Följeslagare är förutom cuprit gedigen koppar och silver, algodonit, domeykit, malakit, connellit, olivenit, gerhardit och theoparacelsit. Rouait är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism med en färgskala från färglöst över ljusgrönt till mörkt grönaktigt blått. Rouait löses i saltsyra men inte i vatten. Namnet syftar på typlokalen.

Reidit, VIII/A.9-05 silikat
Zr[Si4] tetragonal

Reidit är färglös, har diamantglans och hårdhet 71/2. Streckfärgen är vit. Detta nya zirkoniumsilikat är en ytterst sällsynt polymorf till zirkon. Reidit bildas endast vid större meteoritnedslag, chockaktigt under extremt högt tryck i zirkonkornen, som ligger i förglasade impaktstenar. Här handlar det om havssediment utanför New Jersey och Barbados, som i övre eocen (55-35 miljoner år sedan) avlagrades som utkastmassor av den 90 km stora impaktkratern i Chesapeake Bay vid Amerikas ostkust.
Då zirkon är temperaturstabil upp till ~1000ºC och dessutom med hjälp av U/Pb-metoden kan åldersbestämmas, kan de vid tryck mellan 300-900 kilobar (!) bildade reidit-zirkon-epitaxierna ge oss värdefulla upplysningar om åldern och de maximala chocktryck som förekommer vid stora meteoritnedslag.
I zirkonkorn (<0,2 mm) bildar reidit mikroskopiskt små, skelettliknande kristallaggregat, inlagrade i värdkristallen zirkon. Reidit utgör över 20 volym% av den chockbelastade zirkonen. Följeslagare är impaktglas (mikrotektite), coesit, spår från stishovit och rikligt med glaukonit. Reidit är transparent, spröd, icke pleo-kroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Reidit angrips inte, i motsats till zirkon, av het natronlut. Namnet hedrar Alan F. Reid, som 1969 första gången syntesiterade högtrycksfasen i laboratorium.

Tedhadleyit, III/D.6-13 oxiklorid
Hg101+Hg2+[O2|J|(Cl,Br)]2 triklin

Tedhadleyit har mörkröd till svart färg, diamant- till metallglans och hårdhet 2-3. Streckfärgen är röd. En ny, jodhaltig kvicksilver-oxiklorid som är extremt sällsynt, hittills bara känd från ett mikromountprov. Detta prov kommer från den nedlagda kvicksilvergruvan Clear Creek i New Idria-distriktet, San Benito County, Kalifornien.(typlokal för clearkreekit, edgarbaileyit, szymanskiit, deanesmithit, edoylerit, hanawaltit och peterbaylissit). I drusen ur en breccierad kvarts-magnesitmatrix sitter tedhadleyit som en avrundad, ihålig massa med storlek 0,3 mm Ø, som förmodligen uppstod pseudomorft från en liten kvicksilverkula. Tätt sammanväxt är gediget kvicksilver, kalomel och spår efter zinnober, eglestonit och montroydit. Tedhadleyit är opak till kantgenomskinlig, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Ted A. Hadley från Kalifornien, som var med vid provtagningen vid Clear Creek och är känd som hobbysamlare.

Tischendorfit, II/A.6-10 selenid
Pd8Hg3Se9 ortorombisk

Tischendorfit har silvergrå färg, metallglans och hårdhet 41/2-5. Streckfärgen är svart. Denna nya palladium-kvicksilverselenid innehåller små mängder silver och bly. Typlokal är den för sina selenider berömda Eskebornstollen nära Tilkerode i östra Harz. Där fanns guldförande hematitmalmgångar i kolrik svartskiffer. 1951-1956 bärgade man under pågående prospekteringsarbeten av järnmalmer och guld malmprov från 60 meters nivå. Dessa visade, i en av ankerit och kalcit bestående karbonatmatrix, rikligt med tiemannit i druvgelaktig form, därtill clausthalit, tischendorfitchrisstanleyit, stibiopalladanit och gediget guld. Den högst sällsynta, endast malmmikroskopiskt igenkännbara, tischendorfit bildar mycket små, spröda korn(<0,1 mm Ø), tätt sammanväxta med tiemannit. Namnet hedrar geokemikern och mineralogen dr Gerhard Tischendorf, specialist på denna selenidfyndplats.

Tweddillit, VIII/C.23-45 silikat
CaSr(Mn3+,Fe3+)2Al[O|OH|SiO4|Si2O7] monoklin

Twedillit har djupröd färg, glasglans och hårdhet 5-6. Streckfärgen är brunaktigt röd. Detta strontium-mangan-aluminiumsilikat är en ny, mycket sällsynt företrädare i epidoträckan. I tveddillit överväger Mn3+ aluminium (d v s Mn3+-analogen till strontiopiemontit med vilken den bildar en blandkristallräcka). Typlokal är Wessels Mine, Kalahara mangangruvor i södra Afrika.
En manganrik, Ba-Pb-haltig "strontiopiemontit" ur kvartsskiffern i Sanbagawa på ön Shikoku i Japan visade sig vara tweddillit.
I Kalahari bildades tweddillit i kalisilikatlagren i det hydrotermalt omvandlade hagendpartiet i manganmalmfyndigheten. Tweddillit sitter i en matrix av serandit-pektolit och braunit som radialbladiga aggregat av mycket små, rektangulära, tunntavliga kristaller (<0,5 mm). Kristallerna är genomsynliga och spröda, och i polariserat ljus ser man extremt stark pleokroism med en färgskala från orangegult till magentarött. Tweddillit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Samuel Milbourn Tweddill, förste amanuens vid geologiska museet i Pretoria.


 Lapis, årgång 27, nr 12, 2002
Översättning Emil Gregori.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord 

Radovanit, VII/C.11-40 arsenat
Cu2Fe3+[{As3+O2(OH)}2|As5+O4] · H2O ortorombisk

Radovanit har pistaschgrön färg, glasglans och grön streckfärg. Det är ett nytt vattenhaltigt koppar-järnarsenat. Den ytterst sällsynta radovaniten kommer från det urgamla gruvområdet Roua nära Guillaumes i övre Vardalen, södra Frankrike. Följeslagare är olivenit, trippkeit, malakit, algodonit, cuprit och koppar.
Radovanit bildar mycket små, flackpyramidala till blockiga kristaller (<0,15 mm), vilka bygger upp aggregat upp till 2 millimeters storlek. Radovanit är spröd, transparent och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism med en färgskala från gulgrönt till pistaschgrönt. Radonavit är potentionellt instabil i kontakt med syror och lut. Namnet hedrar fysikern och kristallografen dr Radovan Cerny från Universitet i Genf.

Sewardit, VII/B.28-35 arsenat
(Ca)2Fe23+[OH|AsO4]2 ortorombisk

Sewardit har mörkröd till orangeröd färg, glasglans och hårdhet 31/2. Streckfärgen är rödaktigt brun. Denna nya kalcium- järnarsenat är den ytterst sällsynta Ca-analogen till karminit. Med blotta ögat ser man inte skillnaden mellan dessa två. Typlokalitet är gruvan Tsumeb i Namibia. Hittills har sewardit hittats på en enda stuff som kom från sula 31 i gruvan. Sewardit är finkornig och tätt sammanväxt med mörkgröna till svarta, druvlika massor av två mineral från tsumcoritgruppen (ferrilotharmeyerit och Zn-rik lukrahnit?).
Den andra fyndplatsen är Ojuela Mine, Mapimi, Durango i Mexiko. Även här hittades sewardit på en enda stuff. Sewardit är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Geokemiproffessor Terry Maxwell Seward från ETH Zürich, som både hittade och undersökte första stuffen med sewardit.



©2001- GeoNord