ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2017

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Lapis nr 1 , 2017
Lapis nr 2, 2017
Lapis nr 3, 2017
Lapis nr 4, 2017
Lapis nr 5, 2017
Lapis nr 6, 2017
Lapis nr 7-8, 2017
Lapis nr, 9, 2017
Lapis nr 10, 2017
Lapis nr 11, 2017
Lapis nr 12, 2017


Lapis, årgång 43, Nr 1, januari 2017

Bettertonit, VII/D.23-35 arsenat
Al6[(OH)9|(AsO4)3] • 16 H2O monoklin

Bettertonit är kalkvit till krämvit, har glas- till pärlemorglans, även sidenglans, har vit streckfärg, densitet 2,02 g/cm3.

Penberthycroftit, VII/D.23-35 arsenat
Al6[OH)9|(AsO4)3] • 13 H2O monoklin

Penberthycroftit är vit till gulaktigt vit, har glas- till pärlemorglans, även vaxglans, densitet 2,18 g/cm3, vit streckfärg.

Båda  dessa med liskeardit nära besläktade aluminiumarsenat med skiktstruktur skiljer sig endast genom sitt kristallvatteninnehåll. Typfyndplatsen är koppargruvan Penberthy Crofts, som ligger nära St.Hilary, Cornwall i England. Båda mineralerna hittades på varpen i körtelrika kvartsblock i vilka bettertonit förekom rikligare än penberthycroftit. Båda uppvisar skorpbildande radiala till virrigt-stråliga knippor som består av genomlysbara, finnåliga små kristaller <0,1 mm. Bettertonit sitter mest med chamosit, stålgrå senopyrit, kopparkis och kassiterit i relativt färskt gångmaterial. Penberthycrofit sitter på limonitrikt, cellformigt gångmaterial, mest hopväxt med liskeardit, bulachit samt zonarbildad pharmakoalumit/pharmakosiderit. Att särskilja de i Penberthy ofta förekommande mineralerna liskeardit, bettertonit och penberthycroftit är näst intill omöjligt. Det lyckas enbart genom enkristall-analys eller raman-spektroskopi!

Med namnet bettertonit hedras John Betterton (*1959), intendent för geologi och mineralogi vid Haslemere Museum i Surrey, GB, som sedan 30 år utforskar mineral i Penberthy Crofts Mine.

Marklit, V/E.7-15 karbonat
Cu5[OH)6|(CO3)2] • 6 H2O monoklin

Marklit är himmelsblått, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 2-3, vit streckfärg.

Marklit, kopparkarbonatet, är strukturellt släkt till hydrozinkit och aurichalcit, innehåller dock kristallvatten. Denna hittills extremt sällsynta marklit härstammar från som varpen som tillhör den gamla koppar och silvergruvan Friedrich-Christian i Wildschapbachtal, Schwarzwald, som är den östliga förlängningen av klyftan Diagonaltrums. Diagonaltrums är en av de tre klyftor som tillhör bildningsområdet av  Grube Clara. I en körtelrik kvarts som innehåller kopparkis, malakit, blyglans, covellin, cerussit och anglesit bildar marklit ytterst små, genomlysbara, långbladiga kristaller <0,2 mm, som bygger upp radialstråliga grupper. Namnet hedrar professor Gregor Markl (*1971), petrologiprofessor vid universitet i Tübingen, han upptäckte mineralet.

Merelaniit, II/C.17-110  sulfid
Mo4Pb4V(Sb,Bi)S15  triklin

Merelaniit är mörkt grå, har metallglans, mörkgrå till svart streckfärg, densitet 4,89 g/cm3. Denna vismuthaltiga molybden-bly-vanadiumsulfid är en ny företrädare i kylindritgruppen. Merelaniit hittades under åren 2011-2013 i en sulfidrik zon i brytningsblocket D i ädelstensfyndigheten Merelani i Tanzania. Liknande Pb/Mo-sulfider känner man till från Sätragruvan i Sverige och från Kayrakty i Kasakstan. Dock fattas här ännu en bekräftelse på merelaniit. Vid typfyndplatsen bildar merelaniit  i spalter i grafitkörtlar, i jättestora alabandinkristaller (upp till 11 cm!) eller på brunröd wurtzit finaste nålar (nålar i form av cylindriska "whiskers" av upp till 1,2 centimeters längd). Kristallerna är opaka, böjliga och tänjbara. Typiska yngre följeslagare, som alla kan innesluta merelaniit, är bergkristall, blå zoisit (tansanit) och gulgrön diopsid, gulaktigt prehnit, kalcit, chabasit och stilbit.

Perböeit-(Ce), VIII/C.23-96   
Ca(Ce,Nd,La)3Fe2+Al3[O|(OH)2|SiO4)3|Si2O7]      

Densitet 4,47 g/cm3

Alnaperböeit-(Ce) VIII/C.23-97 silikat
Na0,5Ca(Ce,Nd,La)2,5Al4[O|OH)2|(SiO4)3|Si2O7    

Densitet 4,31 g/cm3

Båda är monoklina, grågröna, har glasglans och vit streckfärg.

Dessa sällanjord-silikater tillhör allanitgruppen och är kristallkemiskt släkt med västmanlandit-(Ce), samt är långtgående blandningsbara med ferriallanit-(Ce).
Yttrofluoritprov från Tysfjordgraniten i Norge visar perböeit (typlokal Hundholmen) och Alnarperböeit (typlokal  Stetind) som ytterst små kortprismatiska kristaller <0,4 mm, vid varje tillfälle intimt sammanväxta med bl.a. thalenit-(Y), lamellbildad törnebohmit-(Ce), natriumhaltigt allanit-(Ce) och bastnäsit-(Ce). Namnen hedrar den norske geologen Per Bøe (1939*), intendent vid Museum Tromsö, som initierade undersökningen av yttrofluorit. Namnet alnarperböeit tar hänsyn till den Al/Na-rika sammansättningen. I nyare tid har prov även hittats i Jamestown, Colorado.

Strontiohurlbutit, VII/A.1-50 fosfat
SrBe2[PO4]2  monoklin

Strontiohurlbutit är ljusblått, har glasglans, densitet 3,10 g/cm3, hårdhet 6, vit streckfärg.  Strontium-berylliumfosfat är Sr-analogen till hurlbutit. Typlokalen är muskovit-spodumen-pegmatiten nr. 31 i Nanping, provinsen Fujian i Kina. Strontiohurlbutit sitter som små tavlor <1,5 mm i kvarts samt på sprickor i breccierad beryll. Därtill kommer fluorapatit, hurlbutit,hydroxylherderit och phenakit.


Lapis, årgång 43, Nr 2, februari 2017

Castellaroit, VII/C.10-40 arsenat
Mn32+[AsO4]2 • 4½ H2O monoklin

Castellaroit  är färglös till sidenvit, har glas- till sidenglans, densitet 3,14, hårdhet 2½ och vit streckfärg. Detta vattenhaltiga  manganarsenat är As-analogen till fosfatet metaswitzerit. Vid typfyndplatsen Monte Nero Mine i närheten av  Rocchetta Vara, La Spezia i Ligurien har hittats castellaroit och även på varpen vid Valetta Mine nära Canosio, Piemonte. I båda mangangruvorna bröts skiktbundna oxiderade manganmalmer i kiselskiffern. På smala klyftspalter bildar castellaroit platt-radialstråliga kristallgrupper upp till 5 millimeters storlek. Dessa upp till 2 millimeter långa kristaller är tunnbladia, genomlysbara, böjliga och löses lätt i utspädd saltsyra. Typiska följeslagare är coralloit, manganohörnesit, sarkinit, sterlinghillit, strashimirit, wallkilldellit, rodokrosit, manganberzeliit, braccoit, hematit, tiragalloit och ortoklas. Namnet hedrar mineralsamlaren Fabrizio Castellaro (*1970) från Mezzanego, specialist på liguriska mineraler och upptäckare av fyra mineral, däribland castellaroit.

Crimsonit, VII/B.28-38 fosfat
PbFe23+[OH|(PO4,AsO4]2 ortorombisk

Crimsonit är violettröd, har diamantglans, densitet 5,18, hårdhet 3½, violett-orange streckfärg. Detta bly-järnfosfat är P-analogen till arsenatet karminit, med vilket det bildar en blandkristallserie. Crimsonit kommer från Silver Coin Mine nära Valmy, Humboldt Co. i Nevada. Här genomsätter hydrotermalt påverkade kvartsgångar med silverhaltig blyglans, zinkblände och pyrit fosforhaltiga lerskiffer. Crimsonit bildar parallellsammanväxta grupper med små, tunna tavlor <0,1 millimeter långa. Typiska följeslagare är fluorwavellit, variscit, plumbogummit, hentschelit, hematit och goethit. Crimsonit är genomlysbar, spröd, pleokroistisk (i färgerna gulorange till rödbrunt) och olöslig i syra. Namnet syftar på crimsonits karmosinröda färg (purpurröd) i motsats till karminits  scharlakansröda.

Fogoit-(Y), VIII/C.12-70 gruppsilikat
Na3Ca2Y4Ti[O|F3|(Si2O7)2] triklin

Fogoit-(Y) är färglös till krämvit även brunaktigt vit, har glasglans, densitet 3,52, hårdhet ~5, vit streckfärg. Ett alkali-yttrium-titan-gruppsilikat som kristallkemiskt är släkt med götzenit. Fogoit-(Y) härstammar från ett miraolitiskt syenitblock (utslungat av en vulkan) bärgat ur Ribeira Grande floden nära Lombadas, vid kratersjön Lagoa do Fogo på ön São Miguel, Azorerna. Fogoit-(Y) bildar genomlysbara, parallelsammanväxta prismer och nålknippor upp till 2 millimeter lång. Typiska följeslagare är sanidin, kvarts, fluornatropyroklor, astrofyllit, ferrokentbrooksit och ferrokatophorit.

Kyawthuit, IV/D. 25-15 oxid
Bi3+Sb5+O4 monoklin

Kyawthuit är rödaktigt orange, har diamantglans, densitet 8,25, hårdheten 5½, vit streckfärg. Denna vismut-antimonoxid är Bi-analogen till klinocervantin, med vilken den med svårighet kan blandas. Hittills känner man till endast en facettslipad ädelsten från "den stora flodens dal" Chaung-gyi, cirka 5 kilometer NNO om staden Mogok, Mandalay Division, Burma. Här finns stora "seifen"-avlagringar med beryll, topas, turmalin, spinell, kornerrupin och magnesiotaaffeit. Kyawthuit bärgades för sju år sedan som ensamkisel, knappt cm-stor, ur en ädelstensseife. Kyawthuit innehåller spår av tantal som visar på pegmatitiskt ursprung. Sidobergarter i regionen är leukogranit, syenit och marmor. Denna som ädelsten facetterade, vattenklara kyawthuit mäter 5,8 x 5 x 3 mm och väger 0,32 gram. Stenen finns i dag i ett naturhistoriskt museum i Los Angeles. Namnet hedrar den burmesiska mineralogen och gemmologen doktor Kyaw Thu (*1973) som upptäckte mineralet.

Wiklundit, VIII/B.11-27 ösilikat
Pb2(Mn2+,Zn)(Fe3+,Mn2+)2(Mn2+,Mg)19[Cl6|(OH)18|(As3+O3)2|(SiO4,AsO4)6]       trigonal

Wiklundit är rödaktigt brun till mörkt bronsbrun. har hartsglans och streckfärgen är blekt gulaktigt brun. Densitet är 4,07. Ett bly-mangan-järn-ösilikat med arsenikgrupper, släkt med mcgovernit och carlfrancisit. Ett mineral från Långban, Filipstad. På en ursprungligen 10 cm stor bit av "smutsig dolomit" bildar wiklundit i sina kanter genomlysbara korn och böjda-radialbladiga kristallgrupper <1mm. Den gråvita skarnmatrixen av dolomit och manganokalcit visar tunna band av hausmannit och jakobsit. Ytterligare följeslagare är finkornig tefroit, mimetesit, turneaurit, johnbaumit, baryt och gediget bly. Namnet hedrar två kända svenska samlare, Markus och Stefan Wiklund (*1969 och 1972), vilka upptäckte det nya mineralet gemensamt i maj 2000 på varpen i Långbans gruvområde.


Lapis, årgång 43, Nr 3,mars, 2017

Gauthierit  IV/H.7-35 hydroxid
KPb[(UO2)7|O5|(OH)7] ٠8 H2O monoklin

Gauthierit är gul till gulorange, har glas- till fettglans, densitet 5,43, hårdhet 3-4, blekorange streckfärg. En vattenhaltig kalium-bly-uranylhydroxid som är släkt med vandendriesscheit. På några få prov från Shinkolobwe Mine i Katanga, bildar gauthierit på en vittrad uraninit-kvartsmatrix tjocktavlade, längsrevade, genomskinliga kristaller upp till 1 millimeter långa. Som följeslagare förekommer mycket små, gula soddyitkristaller samt sklodowskit och metazeunerit-metatorbernit. Med namnet hedras bergsingenjör Gilbert Gauthier (1924-2006), samlare av uranmineral och väl förtrogen med Katangas  mineralogi.

Yangit  VIII/F.18-110 kedjesilikat
PbMn2+[Si3O8] ٠ H2O triklin

Yangit är färglös till blekbrun, har glasglans, densitet 4,14, hårdhet ~5, vit streckfärg.

Detta bly-mangan-kedjesilikat från Kombat-Mine, Otavi Valley i Namibia är strukturellt släkt med wollastonit. Ett prov från före detta John Innes Collection visar yangit som långtavlade, kraftigt utsträckta kristaller upp till 1,2 centimeter långa, inväxta i en matrix av brun rodokrosit och melanotekit. Detta prov kommer förmodligen från smala rodokrosit-barytgångar med bly och helvin. Yangit är genomlysbar, kan skäras och är olöslig i saltsyra. Namnet hedrar doktor Hexiong Yang, mineralog vid University of Arizona och förvaltare av RRUFF-projektet vid Arizona Mineral Museum. I den tillhörande databanken på internet skall alla kända mineral stegvis registreras, kemiskt, strukturellt och spektrografiskt.


Lapis, årgång 43, Nr 4, april, 2017


 Lapis, årgång 43, Nr 5 maj, 2017


Lapis, årgång 43, Nr 6, juni 2017


Lapis, årgång 43, Nr 7-8, juli/augusti 2017


Lapis, årgång 43, Nr 9, september 2017


Lapis, årgång 43, Nr 10, oktober 2017


Lapis, årgång 43, Nr.11, november, 2017


Lapis, årgång 43, Nr 12, december, 2017



©2001- GeoNord