ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 1999


Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Lapis nr 1, 1999
Lapis nr 2, 1999
Lapis nr 3, 1999
Lapis nr 4, 1999
Lapis nr 5, 1999
Lapis nr 6, 1999
Lapis nr 10, 1999
Lapis nr 11, 1999
Lapis nr 12, 1999


Lapis nr 1. 1999
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Galgenbergit-(Ce), V/D.3-55. Karbonat
Ca(Ce,La,Nd)2[ CO3] 4 · H2O (triklin)

Detta nya karbonat med sällsynta jordartsmetaller liknar kimurait. Galgenbergit är ytterst sällsynt och hittades vid ett tunnelbygge i Österrike, (Galgenbergstunnel). I en sprickzon med albitförande kloritskiffer förekommer karbonatrika parageneser med kalcit, siderit, svavelkis och ett tonmineral ur kaolinitgruppen. Här bildar denna extremt sällsynta galgenbergit tunna, glimmerliknande, rosettformigt anordnade tavlor, (<0,5 mm Ø , genomskinligt). Färgen är vit och mineralet visar glasglans, hårdhet enligt Mohs skala 2-3. Streckfärgen är vit.
Namnet syftar till typfyndplatsen.

Gerenit-(Y), VIII/E.13-20. Silikat
(Ca,Na)2(Y,Ce)3[ Si6O18] · H2O. (triklin)

Detta nya kalcium-yttriumsilikat är extremt sällsynt och har hittats i granitkomplexet Strange Lake vid gränsen mellan den kanadensiska provinsen Québec och Labrador. I centrum av ett alkalikomplex ligger en 20 m tjock lins med apliter och pegmatiter som bryts på sällsynta jordartsmetaller, niob, zirkon och beryllium. Huvudmalm består av pyroklor, gittinsit, zirkon, kainosit-(Y), gerenit-(Y) och ett gadolinitliknande mineral. Gerenit-(Y) sitter i den magmatiskt bildade aplit-pegmatiten som 1-3 cm stora massor, delvis visande sexkantig form (möjligen en pseudomorfos efter leifit). Under mikroskopet ser man en skriftgranitliknande sammansättning av solfjäderformig gerenit-(Y) och kvarts. Följeslagare är kainosit-(Y) och en Y-rik företrädare för gadolinitgruppen.
Gerenit-(Y) är genomskinligt och sprött. Färgen är krämvit med glasglans, hårdheten är 5. Streckfärgen är vit. Massformig gerenit-(Y) färgas lätt violett av hematit- och fluorit- inneslutningar. Namnet hedrar Richard Geren från New Brunswick.

Haggertyit, IV/C.8-22 Oxid
(Ba,K)(Mg,Cr3+)Fe42+Fe23+Ti54+O19 (hexagonal)

Denna extremt sällsynta barium-magnesium-järn-titanoxid är en ny företrädare för magnetoplumbitgruppen.
Haggertyit hittades i en diamantförande Lamproit-Pipe, Prairie Creek i Murfreesboro, Pike County, Arkansas, USA. Här innehåller perowskithaltig "glimmerperidotit" (lamproit) från Crater of Diamonds State Park små, mörka xenoliter ( <2 cm). Deras perowskitfria reaktionsomrandning består av diopsid, serpentiniserat olivin, flogopit, Ti-K - richterit, kromspinell, ilmenit, priderit och jeppeit. Tätt ihopväxt med dessa mineral uppträder haggertyit som mikroskopiskt små, tunna, sexkantiga opaka blad (0,03 - max. 0,1 mm Ø). Haggertyit är svart och visar metallglans, hårdheten är 5.
Namnet hedrar Stephen E. Haggerty, Universitet Massachusetts.

Mallestigit, VI/D.11-40. Sulfat
Pb3Sb5+[ (OH)6| AsO4] · 3 H2O. ( hexagonal)

Denna nya, arsenathaltiga bly -antimonsulfat är analogen till fleischerit.Mallestigit hittades i ett flertal varpprov från bly- och zinkfyndplatsen i närheten av Villach i Wästkarawanken, Kärnten, Österrike. Typiska följeslagare är gräsgrön,knölig schultenit, blå linarit, gulaktigt grön bayldonit, langit, brochantit och anglesit. Mallestigit bildar genomskinliga, listformiga kristaller upp till 2 mm, som kan se ut som morfologiskt kvarts. Mallestigit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till typlokaliteten.

Niedermayrit, VI/D.19-05. Sulfat.
CdCu4[ (OH)6| (SO4)2] · 4 H2O ( monoklin)

Denna ytterst sällsynta koppar -kadmiumsulfat är nära släkt med campigliait (nytt systemnummer är VI/D.19-03) samt dellivin och serpierit. Typlokalitet är norddelen av "Km 3"-stollsystemet, Lavrion, Grekland. Färgen är blåaktigt grön till grågrön, men även färglös till mjölkaktigt vit. Strecket är vitt. Niedermayrit uppvisar glasglans och en hårdhet av 2-3. I UV-ljus visar niedermayrit ingen fluorescens och är olösligt i vatten. Namnet hedrar dr. Gerhard Niedermayr, Naturhistoriska museumet, Wien.

Rubiklin, VIII/J.6-35. Silikat.
(Rb,K)[ AlSi3O8] (triklin)

Detta nya rubidium-aluminiumsilikat i fältspatgruppen är det första mineral med rubidium som huvudbeståndsdel. Rubiklin är Rb-analogt till mikrolin. Rubiklin härstammar från den pollucitförande pegmatiten med sällsynta jordartsmetaller i San Piero i Campo på den italienska ön Elba. Rubiklin sitter som talrika, dock enbart mikroskopiskt små korn (<0,02-0,05 mm Ø ) i 1-2 cm breda ådror av rubidiumhaltig mikrolin som genomtränger massformig pollucit. Rubiklin uppträder färglöst, har glasglans och hårdhet 6. Strecket är vitt.
Rubiklin visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet ( på engelska rubicline) syftar till sammansättningen och den kristallkemiska släktskapen med mikroklin ( på engelska microcline).

Scandiobabingtonit, Silikat.
Ca2(Fe2+,Mn)Sc[ Si5O14(OH)] (triklin)

Detta nya, extremt sällsynta scandiumhaltiga kalcium-järnsilikat är Sc-analogen till babingtonit. Scandiobabingtonit är färglös till ljust grågrön, har glasglans och hårdhet 6. Streckfärgen är vit. Typlokalitet och hitintills enda fyndplats är stenbrottet Montecatini nära Baveno i norra Italien. Scandiobabingtonit är uppbyggd i zoner och bildar små, långsträckta kristaller upp till max.1 mm.
Kristallerna visar ofta en mjölkig, svartgrön babingtonitkärna, som är överväxt med ett transparent, sprött hölje av scandiobabingtonit. Scandiobabingtonit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på sammansättningen och det kristallkemiska släktskapet med babingtonit.

Tsugaruit, II/E.15-45 bly-sulfosalt.
Pb4As2S7 (ortorombisk)Detta nya bly-sulfosalt liknar kemiskt jordanit, med vilket den är tätt sammanväxt. Även med lengenbachit är tsugaruit nära släkt. Tsugaruit härstammar från en tunn barytåder i lilla dagbrottet tillhörande Yunosawa Mine, Ikarigaseki-mura, Minami-Tsugaru-gun, Aomori, Nordjapan. Tsugaruit har silvergrå till blygrå färg, den har metallglans och hårdhet 2 enligt Mohs skala. Strecket är blygrått.
Tsugaruit bildar bladig-stråli-ga, långtavliga kristallaggregat upp till 2 mm långa och 0,4 mm breda. De långtavliga kristallerna sitter på massiv jordanit. Tsugaruit följes även av bly, wurtzit, markasit, silverhaltig fahlerz och sekundär mimetesit. Tsugaruit är opak och sprödd. Namnet syftar på den tidigare provinsen i vilken typlokaliteten ligger.


Lapis nr 2. 1999
Översättning Emil Gregori
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand

Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Ett nytt mineral för världen från Tunaberg, Bergslagen, i Sverige!!

Oenit, II/D.23-70. Kobolt-antimonitarsenid
CoSbAs, (ortorombisk)
Oenit är silvervit, har metallglans och hårdhet 5. Streckfärgen är grå.
Denna extremt s ällsynta kobolt-antimonidarsenid är en ny företrädare i markasit-löllingitgruppen. Oenit är nära släkt med costibit och bildar en blandningsräcka av en ännu okänd malmfas (Fe,Ni)SbAs, dvs enligt realformeln (Co0,7Fe0,2Ni0,1)Sb(As0,9S0,1). Oenit har hittats i koppar-kobolt-sulfidskarn från Tunaberg i Bergslagen. Oenit fanns i ett malmprov med kopparkis, bornit och blyglans från varpen av den nedlagda gruvan. Framförallt på kornranden från cobaltit bildar oenit ytterst små, opaka, enbart malmmikroskopiskt synbara kornaggregat <0,3 mm Ø, varvid oenit förtränger cobaltit och löllingit.
Vidare är oenit sammanväxt med finkornig, gedigen wismut, allargentum, breithauptit, gudmundit, nisbit och tetraedrit. Oenit är spröd och på slipytan silvervitt. Namnet hedrar fyndplatsexperten professor Soen Oen från Amsterdam.Litt. :Dobbe, R.T.M. & Zakrzewski, M.A.1998, Can. Mineral. 36, s. 855-860.

Haigerachit, VII/C.21-30. Vattenhaltigt alkali-järnfosfat
KF33+[(PO2{ OH} 2)3| PO3(OH)] 2 · 4 H2O (monoklin)

Haigerachit, ett mycket sällsynt mineral, hittades på varpen från Silberbrünnlegrube i Haigerachtal i Schwarzwald, Tyskland. Strukturellt är haigerachit släkt med taranakit och francoanellit. Haigerachit är vit och har glasglans. Hårdheten är 2 och streckfärgen är vit. Haigerachit bildar genomskinliga halvklot upp till 0,2 mm Ø, sammansatta av minimala, sexkantiga kristallblad. Namnet syftar på fyndplatsen.

Okayamalit, VIII/C.2-14. Kalciumsilikat
Ca2B[BSiO7] (tetragonal)Okayamalit är krämvit och jordigt matt. Hårdheten är 5 och streckfärgen vit.
Den är ett nytt, extremt sällsynt kalciumsilikat som tillhör melilitgruppen. Okayamalit är bor-analogen till gehelenit. Okayamalit kommer från marmorbrottet Fuka i Bicchu-cho, prefekturen Okayama, Japan. Här har hittats en meterlång pentrahydroboritlins, genom vars centrum går en 20 cm tjock, grå, porslinsliknande skarnåder av finkornig vesuvian, wollastonit, kalcit och olika borater och borsilikater. Okayamalit har kristalliserats genom metasomatisk inverkan av borhaltiga fluider på wollastonit och kalcit som ytterst finkorniga kornaggregat med några millimeters storlek i den grå matrixen. Underordnat förekommer här även datolit och kalciumarsenatet johnbaumit. Namnet syftar på fyndregionen.

Seidit-(Ce), VIII/G.11-20. Natriumhaltig strontium-seltenerden-titansilikat (seltenerden benäms "sällsynt jordartsmetall" på svenska).
Na4Sr(Ce,La)Ti[(F,OH)|Si8O22] · 5H2O. (monoklin)

Seidit-(Ce) är ett natriumhaltigt strontium-seltenerden-titansilikat och släkt med laplandit-(Ce). Seidit-(Ce) är krämvit till rosa, även ljusgul, och har glas-till sidenglans, delvis vaxartad till jordig. Hårdheten är 3-4 och strecket vitt. Seidit-(Ce) har hittats extremt sällsynt i Karnasurtgruvan i Lovozeromassivet på Kolahalvön. Här bildar seidit-(Ce) i kavernös natrolit i den ultra-alkaliska "jubileums-pegmatiten" radialstråliga aggregat upp till 5-10 millimeter i genomskärning. Seidit har sällskap av serandit, magnesio-arvfedsonit samt följande cero-mineral: belovit, vitusit och steenstrupin. Seidit-(Ce) är genomskinlig, har splittrigt brott och visar ingen fluorescens i UV- ljus. Seidit-(Ce) reagerar redan i kallt vatten och är lättlöslig i 10%-ig saltsyra. Namnet syftar på den centrala delen av Lovozeromassivet, som kallas Seidozero.

Shibkovit, VIII/E.23-133. Alkali- zinksilikat
K<3(Ca,Mn,Na)2Zn3[Si12O30] (hexagonal)

Shibkovit är färglös till vit och har glasglans. Hårdheten är 5-6, strecket är vitt.
Shibkovit är extremt sällsynt och är släkt med dusmatovit och darapiosit.
Shibkovit är en ny medlem i milarit-osumilitgruppen. Man har hittat schibkovit i ett pegmatitblock på Dara-i-Piozglaciären nära Garmsky i Nordtadschikistan i sällskap med kvarts, mikrolin, albit, aegirin, polylithionit, reedmergnerit, sogdianit, pyrochlor mm. Shibkovit bildar mikroskopiskt små korn (0,01-0,05 mm Ø), som liknar kvarts. I kortvågigt UV-ljus visar shibkovit tydligt röd fluorescens.
Namnet hedrar två ryska geologer, Viktora Sergejevicha och Nikolaja Viktorovicha Shibkova.


Lapis nr 4, 1999

Översättning Emil Gregori
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Akimotoit, IV/C.5-05, Oxid
(Mg,Fe2+)SiO3 (trigonal)

En ny, järnhaltig magnesium-siliciumoxid, som är högtrycksformen av enstatit. Aktimotit upptäcktes i en stenmeteorit, som 1879 föll ned i Tenham, Queensland, Australien. I denna högtryckschockade chondrit (stenmeteorit) sitter aktimotoit på millimeterbreda, svarta smältådror, vilka bildats vid nedslaget med ett tryck av 220 000-260 000 atmosfärer (!) och en temperatur av cirka 2 000 ºC.
Aktimotoit förekommer som ytterst små korn (<0,4-2 µm) eller trådiga kristallknippen, endast synliga med hjälp av elektronmikroskop. Namnet hedrar den japanske petrologen Suyun-iti Akimoto för hans forskning inom högtryck.

Barquillit, II/C.6-45. Sulfid
Cu2(Cd,Fe)GeS4, (tetragonal)

En ytterst sällsynt koppar-kadmium-germaniumsulfid. En ny företrädare för stannitgruppen, som är Cd-analogen till briartit. Barquillit kommer från de upp till metertjocka kassiterit-montebrasit-kvartsgångarna i Barquilla nära Salamanca i Spanien. I den glimmerrika sidobergarten finns barquillit som små kristalltavlor (<0,05 mm) och som rosettformade aggregat i finfjällig sericit, tätt sammanväxta med tetraedrit och kopparkis. Vidare följs barquillit av bornit, mawsonit, stannoidit och stannit. Barquillit har grå färg samt metallglans. Hårdheten är 4-4. Namnet syftar på typlokaliteten Barquilla.

Blatonit, V/F.1-15. Karbonat
[UO2|CO3] · H2O (hexagonal eller trigonal)

Ett nytt, sällsynt , vattenhaltigt uranylkarbonat. Färgen är kanariegul med sidenglans. Streckfärgen är vit och hårdheten 2-3. Den amerikanska geologen och samlaren Patrick Haynes hittade blatonit i en nedlagd Jomac-mine som ligger nära Brown´s Rim, San Juan County, Utah, USA. Blatonit sitter i gipsaggregat, fördelad mellan skikt av sandig skiffer inom det kolhaltiga triaskonglomeratet i Shinarump. Tillsammans med blatonit förekommer även uranhaltiga mineral som boltwoodit, coconinoit, metazeunerit och rutherfordin.
Vidare förekommer azurit, brochantit, karbonat-cyanotrichit och malakit.
Blatonit bildar kvastar och knippen av genomskinliga, böjliga nålar upp till millimeterlängd. Blatonit visar starkt grönaktigt gul fluorescens i kortvågigt UV-ljus. Blatonit löses lätt i utspädd syra, även i ättiksyra. Namnet hedrar den belgiske kristallografen Norbert Blaton, som ägnade mycket av sin tid åt kristallstrukturer av uranmineral.

Ferrorhodsit, II/D.2-45. Sulfid
(Fe,Cu)(Rh,Ir,Pt)2S4 (kubisk)

En ytterst sällsynt järn-rhodiumsulfid. Ferrorhodsit är ferro-analogen till cuprorhodsit. Denna nya, med malanit och cuproiridsit besläktade sulfospinell kommer från platinafyndigheter i Khabarovskiy Kray i östra Rysslands fjärran östern.
Ferrorhodsit bildar ytterst små, opaka, enbart malmmikroskopiskt synliga skivor (<0,05 mm) i isoferroplatina. Färgen är gråsvart med metallglans. Hårdheten är 5-5. Ferrorhodsit följs av ytterst små inneslutningar av gedigen osmium och laurit. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.

Isovit, I/A.9-35. Kromkarbit.
(Cr,Fe)23 (kubisk)

Detta nya elementmineral är en extremt sällsynt kromkarbit. Isovit är kromanalogentill haxonit. Isovit hittades i tungmetallsand i guld-platinfyndigheter i Isovskiy, region Ekaterinburg, Ural, Ryssland. Isovit har grå färg med metallglans. Hårdheten är 9-9. Isovit bildar små korn (<0,15 mm), som är sammanväxta med guld (även cu-haltig), kromspinell, cinnabarit och olika platinmineral. Namnet syftar på floden Is i centrala Ural.

Thomasclarkit-(Y), Karbonat
Na(Y,Ce,La)[(OH)3|HCO3] · 4 H2O (monoklin)

Ett nytt, ytterst sällsynt natrium-yttrium-hydrogenkarbonat. Färgen är honungsgul till vit med glasglans. Streckfärgen är vit och hårdheten 2-3. Thomasclarkit kommer från Poudrette Quarry vid Mont St.-Hilaire, Québec, Kanada. Thomasclarkit, tidigare beteckning "UK93", hittades i stenbrottets alkalipegmatitstråk i nefelinsyeniten. Thomasclarkit följs av aegirin, albit, analcim, ankylit-(Ce), astrofyllit, katapleiit, franconit, gaidonnayit, genthelvin, mikrolin, natrolit, petersenit-(Ce), polylithionit, rodokrosit, serandit, siderit och ett ännu okänt na-se-karbonat. Thomasclarkit-(Y) bildar genomsiktliga till genomskinliga, blockiga kristaller upp till 2 mm. Thomasclarkit-(Y) visar ingen fluorescens i UV-ljus och upplöses snabbt i 10%-ig saltsyra. Namnet hedrar den kanadensiske geologen Thomas Henry Clark.


Lapis nr 5, 1999

Översättning Emil Gregori
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Changoit, VI/C.18-25 Sulfat
Na2Zn[SO4]2 · 4 H2O, (monoklin)

Ett nytt natrium-zinksulfat som är zinkanaloget till blödit. Det mycket sällsynta changoit hittades 1997 i ett gammalt gruvområde två kilometer väst Sierra Gorda i Nordchile. Från samma plats kommer även christelit och gordait. Changoit är färglöst och har glasglans. Hårdheten är 2_-3. Streckfärgen är vit. Changoit bildar upp till centimetertjocka, genomskinliga, parallellsträngligt uppbyggda sprickfyllnader, på vilkas ränder sitter pulveraktig, vit thenardit. Changoit följs av zinkhaltig paratacamit och gips. Changoit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i vatten. Namnet syftar på changos, Nordchiles urinnevånare.

Kastningit, VII/D.9-25. Fosfat.
(Mn2+,Fe2+Mg)Al2[OH|PO4]2 · 8 H2O. (triklin)

Detta sällsynta, vattenhaltiga fosfat, kemiskt identiskt med mangan-aluminiumfosfat, är aluminiumanalogenet till stewartit. Kastningit är en ny företrädare i vauxiträcka. Dess typlokalitet är fältspatdagbrottet Silbergrube nära Waidhaus i Oberpfalz i Tyskland. Kastningit är färglöst till beigevitt och har glasglans. Hårdheten är 3 och streckfärgen vit. Våren 1998 hittades kastningit som tjocka kristalltavlor i gamla prov från pegmatiten i Hagendorf-Süd. I Waidhaus hittades kastningit i tätt sällskap med små, rosafärgade variscitkulor, och beige till laxröd parawauxit. Kastningit bildar upp till 2 mm långa, radiala aggregat av långtavliga, genomskinliga till genomsiktliga kristaller. Habitus och färg liknar kingsmountit, som förekommer i Waidhaus och Hagendorf. Kastningit visar ingen fluorescens i UV-ljus men faller sekundsnabbt sönder under elektronstrålen i raster-elektronmikroskop. Namnet hedrar samlaren och fosfatspecialisten Jürgen Kastning.

Wiluit, VIII/C.26-20. Silikat.
Ca19(Al,Mg,Fe,Ti)13(B,Al)3,5-5[(OH)10|(Si2O7)4]. Tetragonal.

Det nydefinierade, relativt utbredda gruppsilikatet är isostrukturellt med vesuvian. Wiluit visar tydligt ett bor-innehåll (~2,5-3 viktprocent B2O3, vilket betyder ~2,5 boratomer per formelenhet). Wiluit från östsibiriska Jakutien (idag republiken Sakha) har hittills ansetts vara en variant av vesuvian. Namnet hänsyftar till resanden och mineralogen E.Laxman, och även till Pallas, som båda beskrivit originalfyndplatsen vid Wiluifloden, 1790 resp. 1793. Vid stranden nära mynningen av Achtaragdafloden hittar man wiluit med gulgröna grossularkristaller i ett serpentinomvandlat, vittrat skarn. Wiluit har mörkgrön till grönaktigt brun färg och uppvisar glasglans. Streckfärgen är vit och hårdheten 6. Wiluit är sprött och har oregelbundet brott. Wiluit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Wiluit skiljer sig från vesuvian genom anormala optiska egenskaper i tunnslip (polarisationsmikroskop). Namnet syftar på typlokaliteten.

Wooldridgeit, VII/C.35-20. Difosfat.
Na2CaCu22+[P2O7]2. (ortorombisk).

Wooldridgeit är ett nytt, vattenhaltigt alkali-koppardifosfat, och det andra kända pyrofosfatet. Vid bildningen av detta extremt sällsynta mineral har förmodligen fosforrikt grundvatten och fågelavföring deltagit. Typlokalitet är den 1996 nedlagda Judkins Quarry, ett stenbrott nära Nuneaton, Warwickshire, England. Wooldridgeit har blågrön till lysande blå färg och uppvisar glasglans. Hårdheten är 2-3. Streckfärgen är blåaktigt vit. I stenbrottets sydvästvägg upptäcktes wooldridgeitkristaller redan hösten 1989 som rombiska, blågröna dipyramider upp till 0,2 mm ø som sitter på färglösa kalcitskalenoeder, vittrade kopparkisknölar, bornitpseudomorfoser efter koppar eller rosafärgade, bladiga baryt-"ökenrosor". Namnet hedrar James Wooldridge, amatörmineralog och gemmolog.


Lapis nr 6, 1999

Översättning Emil Gregori
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Hydrowoodwardit, VI/D.8-42. Koppar-aluminiumsulfat.
Cu 6-3Al2-5[(OH)16|(SO4)1-2,5] · 3-10H2O, trigonal

Detta nya, vattenhaltiga koppar-aluminiumsulfat är kopparanalog till glaukokerinit. Hydrowoodwardit kan delvis blandas med den isostrukturella skiktkarbonatet hydrotalkit. Typlokalitet är den gamla gruvan Sankt Briccius i Königswalde nära Annaberg i Sachsen, Tyskland. Här bildar hydrowoodwardit genomskinliga, druvklasaktiga till stalaktitiska, porösa krustor (belägg) på gnejsmatrix. Hydrowoodwardit har blekblå till blå färg, uppvisar glasglans och hårdhet 2. Streckfärgen är blåaktigt vit.Hydrowoodwardit har även hittats i gruvan Gelbe Birke i Schwarzenberg, i gruvan Sankt Christoph i närheten av Bärenhecke, och i gruvan Sankt Johannes i Wolkenstein intill Marienberg. Samtliga gruvor ligger i Sachsen. Hydrowoodwardit förekommer tillsammans med woodwardit, kopparhaltig allophan, schulenbergit, brianyoungit, namuwit, langit och linarit. Namnet syftar tpå den kristallkemiska släktskapen med det vattenfattigare woodwardit.

Grumiplucit, II/E.13-20. Sulfosalt
HgBi 2S4, monoklin.

Ett extremt sällsynt kvicksilver-wismutsulfosalt som kommer från den gamla kvicksilvergruvan intill Levigliani i de Apuanische Alperna i provinsen Lucca, Toskana, Italien. Grumiplucit har gråsvart färg, uppvisar glasglans och hårdhet 2-3. Streckfärgen är mörkgrå. I den lilla gruvan påträffade man år 1717 decimeter till metertjocka kvarts-karbonatgångar, speciellt i den så kallade Cavettastoll. Här påträffades under årtonhundratalet håligheter som innehöll upp till ett ton kvicksilver. På kvartsdruser sitter grumiplucitkristaller upp till en millimeters storlek. Grumiplucit förekommer tillsammans med kvicksilver, Hg-haltig zinkblände, zinnober och pyrit. Mera sällan förekommer metacinnabar, kopparkis och blyglans. Namnet hedrar hobbymineraloger från Gruppo Mineralogico e Paleontologico Lucchese, som upptäckte detta mineral.

Hexaferrum, I/A.13-15. Elementmineral.
(Fe,Os,Ru,Ir), hexagonal

Ett nytt elementmineral som tillhör osmium- rutheniumgruppen. Hexaferrum är den hexagonala strukturanalogen till järn. Färgen är stålgrå, hårdheten 6 (Ru/Ir-rik) till 6 (Os-rik). Streckfärgen är svart, och hexaferrum har metallglans.
Hexaferrum f örekommer i tre varieteter, som bredvid järn framförallt innehåller osmium, ruthenium eller irdium. Hexaferrum är ytterst sällsynt och upptäcktes i ultrabasitmassivet Chirynaiskiy i Karyakbergen i Rysslands Fjärran Östern. Hexaferrum sitter i kromitådror i dunite som små korn upp till 0,2 mm. Tillsammans med hexaferrum förekommer kromit, magnesiokromit, rutheniridosmin, Ir-haltig osmium (osmiridium) och Os-haltig irdium (iridosmium), laurit och Ir-haltig taenit. Mera sällan i sambandet förekommer awaruit, gediget järn, koppar och zink, pentlandit, magnetkis, heazlewoodit, millerit och oregonit. Namnet syftar till mineralsammansättningen och struktursläktskapen med järn.

Schäferit, VII/A.8-45. Vanadat.
NaCa 2Mg2[VO4]3. Kubisk.

Detta nya, mycket sällsynta alkali-magnesiumvanadat är vanadiumanalog till berzeliit. Nära släkt är även palenzonait. Färgen är orangeröd, hårdheten 5. Streckfärgen är gul. På grund av sin struktursläktskap med granat kan schäferit (vanadiumgranat) inte skiljas från andra företrädare i granatgruppen. Schäferit har tills nu hittats endast i en liten fem millimeters drus vid Bellerberg nära Mayen, Laacher See, Eifel. Schäferit bildar ytterst små, ytrika, högst 0,15 mm mätande kristaller och kristallaggregat växande som en skorpa på magnesioferrit. I sällskap förekommer sillimanit, kvarts, enstatit, sanidin, cordierit, korund, mullit, hämatit och augit. Namnet hedrar samlaren Helmut Schäfer, som upptäckte detta mineral.


Lapis nr 10, 1999

Översättning Emil Gregori
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Andyrobertsit, VII/D.25-35, arsenat
K(Cd,Ca,Mn)Cu5[AsO2(OH)2|(AsO4)4] • 2 H2O

Calcioandyrobertsit, VII/D.25-36, arsenat
K(Ca,Cd,Mn)Cu5[AsO2(OH)2|(AsO4)4] • 2 H2O, monoklin

Dessa två extremt sällsynta alkali/kadmium-koppararsenat hittades i en stuff, tätt lamellaktigt sammanväxta och därför omöjliga att urskilja med blotta ögat. För båda mineralen gäller lysande blå till grönaktigt blå färg, glasglans, hårdhet 3 och blekblå streckfärg. Andyrobertsit och calcioandyrobertsit kommer från Tsumeb Mine i Otavi-berglandet, Namibia. Typstuffen hittades redan under 1950-talet, men kristallaggregatet på 1,5 x 1,8 centimeter tolkades då som "keyit". De båda mineralen följs av kopparhaltig adamin, zinkhaltig olivenit och tennantit.Båda mineralen är spröda med mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den kanadensiske mineralogen Andrew C. Roberts.

Brandholzit, IV/F.4-15, hydroxid
Mg[S5+(OH)6]2 • 6 H2O, trigonal

Brandholzit är färglös till mjölkaktig vit, har glasglans och vit streckfärg. Hårdheten är 2-3. Denna nya antimonhydroxid är magnesiumanalog till bottinoit. Denna sällsynta brandholzit upptäcktes av samlaren Stefan Meier från Marktredwitz vid Schmidtenschacht i det gamla guldreviret Brandholz-Goldkronach i Fichtelgebirge, Nord-Bayern, Tyskland. Brandholzit bildar genomskinliga, tavliga, sexkantiga kristaller (<1,5 millimeter). Brandholzit följs av kvarts, pyrit, antimonit och valentinit. Brandholzit är spröd och har mussligt brott. Visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet påminner om fyndplatsen.

Formicait, IX/A.2-05, organ. mineral
Ca[HCOO]2, tetragonalEtt ytterst sällsynt kalium-formiat, vilket hittades som nytt organiskt mineral i den ryska boratfyndplatsen Solongo i Buryatien (typlokalitet), och är bekant även från kopparfältet Novofrolovskoye i Ural. Formicait har vit till blekblå färg, hårdhet 1, och streckfärg vit. Formicait åtföljs av kalcit, Ca-boraterna pentahydroborit, frolovit, fedorovskit och solongoit, samt Ca-arsenaten turneaurit och johnbaumit. Formicait bildar ytterst små tavlor (<0,3 millimeter) och kornaggregat. Namnet härledes från latinska ordet formica som betyder myra eller myrsyra.

Gilmarit, VII/B.13-30, arsenat
Cu3[(OH)3|AsO4], triklin

Gilmarit har blåaktigt grön färg, glasglans, hårdhet 3 och blåaktigt grön streckfärg.Detta nya, sällsynta koppararsenat med skiktstruktur är triklin polymorf till klinoklas (monoklin). Gilmarit kommer från de gamla koppargruvorna i Roua intill Guillaumes i övre Vartal i departement Alpes-Maritimes, södra Frankrike. Här bröts koppar redan under bronsåldern, senast dock från cirka 1700 till 1864. I norra delen av området genomslår karbonatiska malmådror permiskt skiffer och sandsten. Ådrorna är bara från några millimeter till någon centimeter tjocka och innehåller mestadels plåtformig, gedigen koppar och koppararseniderna domeykit, algodonit och koutekit. Gilmarit bildar ytterst små, flackstängliga, spjutformiga enkelkristaller (<0,1 millimeter) samt rosettformiga aggregat (<0,3 millimeter). Gillmarit sitter i cupritdruser och har direkt sällskap med ged. koppar, cornubit, connellit, olivenit, malakit samt domeykit, djurleit, trippkeit, posnjakit, langit, brochantit, vesigniéit och klinotirolit. Gilmarit är spröd, transparent och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogen Gilbert Mari från universitetet i Nizza

Palladodymit, II/A.5-102, arsenid
(Pd,Rh)2As, ortorombisk

Palladodymit har grå färg, metallglans och hårdhet 5. En ny, rhodiumhaltig palladiumarsenid, som är Pd-analog till rhodarsenid. Palladodymit härstammar från en icke namngiven platinfyndighet vid floden Miass i södra Ural, Ryssland.
Denna extremt sällsynta arsenid bildar mikroskopiskt små, med isoferroplatin förväxta inneslutningar (upp till 0,03 x 0,07 millimeter) i korn av gedigen ruthenium. Palladodymit åtföljes av cherepanovit, rhodiumhaltig irasit, hongshiit, sperrylit, tulameenit och en icke namngiven IrAsTe-förbindelse. Palladodymit är spröd och opak. Namnet härledes från dess kemiska sammansättning (palladium) och det grekiska ordet för tvilling (dymos), därför att palladodymit är en polymorf till palladoarsenid och palladobismutoarsenid.

Paraskorodit, VII/C.9-88, järnarsenat
Fe3+[AsO4] • H2O, hexagonal eller trigonal?

Paraskorodit har gulaktigt vit till blek gulbrun färg, är jordigt matt, och streckfärgen är gulaktigt vit. En ny vattenhaltig järnarsenad, som är en dimorf av den ortorombiska skoroditen. Typlokalitet är varpen från medeltidsbrytningen i gruvan Kuntery intill Kank i revir Kutná Hora, Centralböhmen. Paraskorodit har även hittats i gruvan Svornost i revir Jáchymov (St. Joachimstal) i Tjeckien. Paraskorodit bildar finkorniga, pulvriga aggregat upp till 2 centimeters storlek som alltid är sammanväxta med skorodit. Paraskorodit åtföljes av kvarts, pyrit, arsenkis, kankit och järnhydroxid, därtill kommer bukovskyit, zykait, gips och jarosit (i Kank) samt proustit, gedigen arsen och ett nytt molybdenarsenit (i Jáchymov). Paraskorodit löses sakta i en 10%-ig HCl-lösning. Namnet härledes till det kristallkemiska släktskapet med skorodit.

Phosphoellenbergerit, VII/B.4-25, fosfat
Mg14[{PO3(OH),CO3}|(PO4,AsO4)6], hexagonal

Phosphoellenbergerit har blå färg, glasglans, hårdhet 6 och vit streckfärg.
Det nya karbonat- och arsenathaltiga magnesiumfosfatet liknar kemiskt holtedahlit och båda är strukturellt besläktade med högtrycksilikatet ellenbergerit, med vilka de även — begränsat — kan blandas.
Typlokalitet av den sällsynta phosphoellenbergerit är Dora Mairamassivet i de ital. Västalperna. Phosphoellenbergerit har även hittats i de prekambriska serpentin-magnesitlagren i Tingelstadtjern intill Modum, Sydnorge, där phosphoellenbergerit sitter som genomskinliga, genomsiktliga, upp till 0,5 millimeter stora korn i heneuit. Ytterligare följdmineral är althausit och holtedahlit. Phosphoellenbergerit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet härledes från den kemiska släktskapen med ellenbergerit.

Silvialit, VIII/J.13-25,
Ca4[SO4|Al6Si6O24], tetragonal

Silvialit är färglös till blekgul, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Den nya företrädaren i skapoliträckan (marialit-mejonit) är en relativt sällsynt beståndsdel av vissa basiska granuliter och alkalibasaltiska djupbergarts-xenoliter, i vilka silvialit vid 900-1000°C och högt tryck (8-12 kbar) kristalliseras. Den nästan klorfria "sulfatmejoniten" innehåller alltid Na för Ca, CO3 för SO4, och Si för Al, i likhet m. realformeln (Ca,Na)4[(SO4,CO3)|(Al,Si)6Si6O24].
Typlokalitet är McBrideprovinsen, norra Queensland, Australien. Ytterligare fyndplatser är Kayrunnera, New South Wales/Australien; Furua i Sydtanzania, Lesotho/Sydafrika; NW-Arizona/USA och Mysore/Indien: Manicouagan/Kanada. Tills nu har silvialit enbart hittats i korn upp till 3 millimeter Ø.
Silvialit följs av granat (pyrop-almandin), spinell (hercynit), ambifol (pargasit), plagioklas (labradorit-bytownit) och diopsidiskt klinopyroxen. Silvialit är transparent, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar dr Silvia Hillebrand, dotter till Gustav Tschermak (1836-1927) och utforskare av sodalitgruppen.

Xenotim-(Yb), VII/A.14-08,
(Yb,Y,Er)[PO4], tetragonal

Xenotim-(Yb) är färglös till blek brunaktigt gul, har glasglans, hårdhet 4-5 och vit streckfärg. Den nya företrädaren i xenotimräckan är extremt sällsynt och innehåller utan ytterbium även tydliga mängder yttrium och erbium. Typlokalitet är pegmatiten vid Shatford Lake, sydöstra Manitoba, Kanada. I en zon av sockerkornig albit sitter xenotim-(Yb) i nästen av brun, järnhaltig muskovit som aggregat av ytterst små korn (<0,02 millimeter). Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen till xenotim-(Y).


Lapis nr 11, 1999

Översättning Emil Gregori
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Laforetit, II/C.3-50, sulfid
AgInS2, tetragonal

Detta nya silver-indiumsulfid, en ny företrädare för chalkopyritgruppen, är den sällsynta Ag-analogen till roquesit. Laforetit har brunaktig grå färg, metalltglans, och hårdhet 3. Streckfärgen är mörkbrun. Som typlokalitet gäller varpen som tillhör bly-och zinkgruvan Montgros vid La Boriette, cirka tio kilometer SV från Langeac, Dépt. Haute Loire, Frankrike.
Laforetit hittades även Toyoha Mine, Hokkaido, Japan. Här med hocartit och pyrargyrit.
Proven från Montgros visar ytterst små, opaka korn (<0,03 mm) i blyglans, tillsammans med zinkblände, baryt, karbonater och kvarts. Laforetit reagerar i UV-ljus. Namnet hedrar metallurgen Claude P. Laforét som upptäckte detta nya mineral.

Nabiasit,VII/B.20-40, vanadat
BaMn92+[(OH)2|(VO4,AsO4)6], kubisk

Nabiasit har mörkröd färg, glasglans och hårdhet 5-5. Streckfärgen är mörk orangegul.
Denna nya, arsenhaltiga barium-manganvanadat tillhör brackebuschitgruppen och liknar kemiskt gamagarit. Denna ytterst sällsynta nabiasit kommer från manganfyndplatsen Pla de Labasse i närheten av byn Nabias i Central-Pyrenäen, Frankrike, som bearbetades under 1930 talet. Varpen är särskilt rikt på grovkristallin, grönaktig axinit. Nabiasit sitter som ytterst små korn (<0,1 mm och "anrikat" till 5x5 centimeter stora fäckar), i upp till två centimeter tjocka ådrar med manganspat, friedelit, kvarts och strontiumhaltig baryt, som genomkorsar oregelbunden metamorfa manganmalmstycken av finkristallin rodokrosit med friedelitnålar.

Nabiasit är genomskinligt, sprött och har mussligt brott. Nabiasit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till typlokalitet Nabias.


Lapis nr 12, 1999

Översättning Emil Gregori
Korrekturl äsning: Kerstin Åstrand

Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Bederit, VII/C.18-15 fosfat
Na<0,5Ca2(Mn2+Mg)4(Fe3+Mg)2[PO4]6 • 2 H2O, ortorombisk.

Bederit är mörkbrun till svart, har glasglans och hårdheten är 5. Streckfärgen är mörkt olivgrön. Ett nytt, komplext manganfosfat som är isostrukturellt med wicksit och grischunit. Bederit kan uppfattas som mangananalog till wicksit, där en stor del natrium ersatts med tomma platser i strukturen (vakanser i gittret).
Denna ytterst sällsynta bederit kommer från den 3920 meter högt belägna El Peñón, en pegmatit nära Nevados de Palermo i provinsen Salta, Argentina. Denna 60 meter långa och 4-10 meter tjocka pegmatit, som är inbäddad i kordierit-glimmerskiffer, bröts 1943-1945 för utvinnande av tantal.
I denna beryll-tantalitpegmatits kärn- och randzon bildar bederit massiva, elliptiska, delvis av muskovit omgivna knölar, upp till 5 cm Ø, sittande i kvarts eller kalifältspat. Pegmatiten innehåller även ett antal andra fosfat, såsom tripylin, arrojadit, eosporit, laueit, brasilianit och fairfieldit.
Bederit är genomskinligt, sprött och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Roberto Beder (1888-1930) för sin utveckling av den mineralogiska forskningen i Argentina och sitt arbete med kristallmorfologi.

Esperanzait, VII/D.25-38, arsenat
NaCa2Al2[F2|OH|(AsO4)2] • 2 H2O, monoklin

Esperanzait har blekt blågrön färg, glasglans, vit streckfärg och hårdhet 4. Detta nya, vattenhaltiga alkaliarsenat hittades i tenngruvan La Esperanza i gruvområdet Zaragosa, 60 km nordöst om staden Durango i Mexiko. De få existerande proverna av detta ytterst sällsynta mineral bärgades redan i mitten av 1980-talet. Esperanzait förekommer som radialstråliga kulor upp till 1,5 mm Ø, och druvaktiga, kristallina massor på ryolit. Vidare förekommer hematit, kassiterit, kvarts, tridymit, kristobalit, opal, kalcit, mimetesit, zeoliter och olika lermineral. Esperanzait är genomsiktligt till genomskinligt, sprött och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen.

Ferrotitanowodginit, IV/D.17-55 oxid
(Fe2+Mn2+)(TiSn4+TaFe3+)(TaNb)2O8, monoklin

Ferrotitanowodginit har mörkbrun till svart färg, metallglans, hårdhet 5 samt mörkbrun streckfärg. Denna komplexa järn-titan-tantaloxid är en ny företrädare i wodginitgruppen, är alltså Ti-analogen till ferrowodginit. Fyndplatser är lepidolit-amblygonit/spodumenpegmatiten från San Elías (typloklitet) och La Viquita, provinsen San Luis i Argentina. Fler fyndorter är pegmatiterna från Tanco, provinsen Manitoba och Marco`s, provinsen Ontario i Kanada.
Denna sällsynta ferrotitanowodginit förekommer som korniga aggregat, tätt sammanväxta med ferrowodgenit, wodginit, titanowodginit och ferrotapiolit.
Från dessa mineral kan ferrotitanowodginit enbart urskiljas med hjälp av slipprov och mikroanalys. Ferrotitanowodginit följs av mikrolit, muskovit/clevelandit och kvarts. Tills nu känner man bara spröda, millimeterstora korn. Slipprover visar i polarisationsmikroskopet (med påljus) krämvit färg med talrika orange innerreflexer och tydlig pleokroism (från ljust grönaktigt grå till grå). Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med wodginit.

Khaidarkanit, III/D.3-50 fluorit
Cu4Al3(OH)14F3 • 2 H2O, monoklin

Khaidarkanit har blekt grönaktigt blå till mörkblå färg, glasglans, hårdhet 2 och ljusblå streckfärg. Denna nya koppar-aluminium-hydroxyfluorid, en oxihalogenid med skiktstruktur, är strukturellt släkt med sulfatet cyanotrichit. Khaidarkanit kommer ur en oxidationszon i antimon/kvicksilverfältet Khaidarkan, Kirgisien. I en karbonatisk, decimeterstor brecciazon bildar khaidarkanit täta, turki????turkos????sliknande ådror. I drusrum finns även finfibriga kristaller, som bygger halvkuliga aggregat upp till 3-4 mm Ø. Följeslagare är kalcit, kvarts, baryt, fluorit, malakit, kopparhaltig allophan, konichalcit och en okänd aluminiumfluorit. Khaidarkanit är tranparent, visar ingen fluorescens men visar i polariserat ljus stark pleokroism (färglös till ljusblå). Namnet syftar på typlokalen.

Khmarralit, VIII/F.15-15, silikat
(MgAl)7Fe2+[O2|(AlSiBe)6O18], monoklinKhmaralit har mörkgrön färg, glasglans, hårdhet 7 och streckfärg grågrön.
Detta nya, berylliumhaltiga magnesium-alumosilikat har nära strukturell släktskap med sapphirin och surinamit. Från denna i mikroskop liknande sapphirin, med vilken khmaralit bildar en blandkristallräcka, urskiljs den enbart genom en röntgen-finstrukturanalys eller genom en kvantitativ berylliumanalys. (BeO³ 2 vikt%).
Khmaralit är extremt sällsynt och tills nu bara känd från en metamorf pegmatit som hittats i Khamara Bay i Enderbyland, Östantarktis. Där uppstod khmaralit under hög temperatur och högt tryck (³ 820° C/³ 10kbar). Kmaralit bildar böjda, bladiga kristallaggregat upp till 3 cm storlek i kvarts-mikrolinpegmatit. Följeslagare är surinamit, muskravit, sillimanit, granat, biotit och spår efter dumortierit. Namnet syftar på typlokaliteten, som bär namn efter transportchaffören Ivan Fedorovich Khmara, som omkom 1956 under en antarktisexpedition.

Korobitsynit, VIII/E.7-15, silikat
Na2,5-3(TiNb)2[ (OH,O)4| Si4O12] • 3-4 H2O, ortorombisk.

Korobitsynit är färglös till gulaktigt vit, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta nya, niobhaltiga titan-fyraringsilikat är titananalogen till nenadkevichit, med vilket den bildar en blandmineralräcka. Korobitsynit kommer från de hydrotermala, omvandlade alkalipegmatiterna vid Mt. Alluaiv (typlokal, fria kristaller), och vid Mt. Karnasurt (millimeterstora korn), i Lovozero-massivet, Kolahalvön, Ryssland. I pegmatitdruser i dagbrottet vid Mt. Alluaiv sitter genomskinliga till halvgenomsiktliga kristaller på upp till 2 centimeters längd. Karaktäristisk följeslagare är tunnstränglig elpidit, samt bl a aegirin, epididymit, lorenzenit, zinkblände, shortit, sidorenkit och natroxalat (Alluaiv) samt labuntsovit, natrolit och apofyllit (Karnasurt). Korobitsynit är sprött och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar samlaren och amatörmineralogen M.F.Korobitsyn (1928-1996), som var specialist på mineral från Lovozeromassivet.

Nickelphosphid, I/A.11-30, phospid
(NiFe)3P, tetragonalNickelphosphid har silvergrå färg, metallglans och hårdhet 6-6.

Denna nya, järnhaltiga nickelphophid är nickelanalog till schreibersit. Detta elementmineral har hittills hittats i tio järnmeteoriter, däribland den ifrån Butler (1874, Holotyp), Canyon Diablo/Arizona (1891), Carlton,Texas (1897), Edmonton/Kentucky (1942) och andra (USA), samt från Efremovka (1962) och vid Adamfloden (1997), båda i Ryssland. Nickelphosphid har troligtvis en större utbredning, men kan bara fastställas genom malmmikroskopi. Nickelphosphid bildar ytterst små korn och linser (<0,03 x 0,2 mm) på kamacit/taenit-korngränser. Detta mineral är opakt och sprött. Namnet syftar på dess kemiska sammansättning.

Simmonsit, III/B.3-25, fluorid
Na2Li[AIF6], monoklin

Simmonsit har krämvit färg, fettglans och hårdhet 2_-3. Streckfärgen är vit. Den nya, sällsynta natrium-litium-aluminofluoriden är kristallkemiskt besläktad med kryolit. Simmonsit kommer från zapot-pegmatitgruvan i Gillis Range nära Hawthorne, Mineral Co., Nevada, USA. Genom den befintliga amazonit-topas- zinnwaldit- pegmatiten går ett decimetertjockt skikt med en hydrotermal breccia. Däri hittas kilotunga, upp till 20 cm stora massor, bestående av en finkornig blandning av aluminofluoriderna simmonsit, kryolit och kryolitionit (cirka 30 % av var sort).Därtill även spår av elpasolit. Dessa primära fluorider fluorescerar i kortvågigt UV-ljus gulorange. Vid sidan av dessa framkom en uppsättning med fluorit, pachnolit, weberit, prosopit och ralstonit. Dessa har vit fluorescens och fosforescens i kort- och långvågigt UV-ljus. Simmonsit är genomskinligt och finkornigt (<0,3 mm). Med namnet hedras professor William B. Simmons, pegmatitspecialist vid New Orleansuniversitet.

Strontiomelan, IV/D.8-25, oxid
(SrKBa)(Mn4+Mn2)8O16, monoklin

Strontiomelan har svart färg, halvmetallisk glans och hårdhet 5-5. Streckfärgen är mörkt rödaktigt brun. Denna nya strontium-manganoxid bildar en blandkristallräcka med sin kaliumanalog kryptomelan. Även med sin bariumanalog hollandit har den långtgående blandningsmöjligheter. Typlokal för denna sällsynta strontiomelan är Praborna Mine intill Saint Marcel i Aostatal i de italienska alperna. Dess manganmalmer i kvartsit gäller som originalfyndplats för roméit (Damour 1841) och piemontit (Kenngott 1853). Strontiomelan förekommer som ytterst små korn (0,1-0,2 mm Ø) med braunit inlagrade i kvarts. Ibland genomdrar strontiomelan som tunna ådror strontiopiemontit eller violett klinopyroxen ("violan") av blandningsräckan diopsid-aegirin-jadeit. Ytterligare åtföljs strontiomelan av hollandit, kryptomelan, antimonhaltig titanit och arsenhaltig fluorapatit. Strontiomelan är opak och spröd. I slipprov under polariserande ljus (påljus) visar strontiomelan tydlig pleokroism, färgerna från grått till vitt. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och den svarta färgen (melanos i grekiskan).



©2001- GeoNord