Encyklopedi
av
geologiska och mineralogiska termförklaringar med bilder.
© 1998 - Geonord
Kontinuerlig uppdatering.

S

Safir, en blåfärgad korund, Al2O3, används som ädelsten.


Safir, Ilmenski bergen, Chelyabinsk Oblast, Södra Ural, Ryssland. Collection, photo ©1998 Geonord. Storlek 9x9cm.

Salisk, kallas en bergart som är rik på kiselsyra (SiO2) och aluminium (Al); vanligen tillkommer även en hög halt av alkalier (K och Na.)

Salva. Serie av sprängskott.

Sandsten. En sedimentär bergart bestående av mineral- eller bergartsfragment av sandstorlek (0,06–2 mm). Fragmenten kan senare ha hopfogats genom ett cement av kiseldioxid (kvarts), kalcit eller liknande, och genom rekristallisation. I det senare fallet förstoras de ursprungliga, ofta rundade kornen så att de kommer att flika in i varandra, varigenom bergarten blir fastare.
Sandstenens sand har lagt sig till ro (sedimenterat) under lugnare förhållanden än konglomeratets stenar och arkosens grus. Sandstenen är därför i många fall vackrare skiktad än dessa bergarter. Särskilt väl lagrad är den finaste, ur vatten avsatta och mestadels lerblandade sanden.
Sandsten bildad ur vattenavlagrad sand har starkt växlande färg: vit, grå, gul, brun, röd, rödviolett eller grön, samt mellantoner. Skiktningen är ofta ojämn, beroende på att sanden i många fall avsatts ur flodvatten med växlande strömhastighet. Särskilt i deltan vinklar en del skikt gärna mot andra, därför att åtskilligt av sanden lagrats på lut vid deltats tillväxt utåt i den sjö eller det hav, som floden mynnar i (diskordant—eller strömskiktning). Tidvattnets ebb och flod åstadkommer också oregelbundenheter i sandens lagring. Sandsten som härrör från ökensand är ibland gul men oftast röd av inblandad järnoxid. En del av den djupt i jordskorpan nersänkta sandstenen har under inverkan av tryck, värme, gaser och lösningar förändrats till andra bergarter som gnejs och granit.
Sandsten finns på flera håll i vårt land. Bergarten är vanligen lagrad. Starkt kvartsitisk är den vitgrå sandsten, som finns längs fjällranden och som ibland innehåller blymalm (Idre, Laisvall).
Sandsten har flitigt nyttjats som råämne för kvarnstenar samt som byggnadsmaterial och ornamentsten.
Fyndigheten i Mångsbodarna, som klassas som kvartsit är värt ett besök. För att böljesmärken skall bevaras måste sedimentet komma upp på land och ytan täcks av tunnt lager av lerslam. I en senare fas kan man upptäcka torksprickor då området blivit uttorkad en läng tid för att åter igen när vattnet återvänder bildas nya sedimentlager. Det är också möjligt att hitta ytor som har kvar avtryck efter regndroppar.

Sandsten, Mångsbodarna, Dalarna, Sverige.
Collection, photo
©2012 Geonord.
Sandsten med böljesmärken, Mångsbodarna, Dalarna, Sverige.
Collection, photo
©2012 Geonord.
Sandsten med torksprickor, Mångsbodarna, Dalarna, Sverige.
Collection, photo
©2012 Geonord.
Böljeslag i sanden, Siljans strand, Dalarna, Sverige.
Collection, photo
©2012 Geonord.

Sassolit, ett vitt, pärlemorglänsande mineral med sammansättningen B(OH)3

Scheelit, ett tungt, metallglänsande, färglöst eller svagt färgat mineral med sammansättningen CaWO4 (kalciumvolframmineral).
Scheelit har en glasigt vit färg. Därför är den mycket svår att skilja från fältspat. Malmmineralet är tungt. Hårdhet 5. Bästa kännemärke: belyses malmmineralet med ultraviolett ljus exempelvis från en kvartslampa utstrålar det ett klart blåvitt sken. Effekten blir bättre om testen görs i ett mörkt rum Kvartslampan skall riktas mot en färsk brottyta eller ett väl rengjort block fritt från lav och mossa. Vissa typer av de senare kan nämligen också ge liknande utstrålningseffekt
.

Scheelit Yxsjöberg: Normalt ljus.
Collection, photo
©1999 Frej Sandström
Scheelit Yxsjöberg i UV-ljus (kv).
Collection, photo
©1999 Frej Sandström

Schefferit, en Mn-rik hedenbergit. Finns registrerad från flera gruvor i Sverige. Långban är den mest kända fyndlokalen. (bild kommer)

Schörl. NaFe32+Al6(Si6O18)(BO3)3(OH)4 Tillhör turmalingruppen av mineral och kallas ibland för järnturmalin. Uppträder ofta som långsmala, strierade kristaller. Färgen är oftast svart,men även blåsvart och brunsvart kan förekomma. Relativt vanlig på många ställen i Sverige.


Schörl, Sörihällan, Råneå, Norrbotten, Sverige. Collection, photo ©1998 Geonord. Storlek 10x6 cm.

Scolezit CaAl2Si3O10 · 3H2O räknas till zeolitfamiljens mineral. Förekommer som vit och färglösa nåliga kristaller och är mycket snarlik till utseende som natrolit. Har hittats i Leveäniemigruvan. Annars mycket sällsynt i Sverige. Mina fynd är XRD kontrollerade. Andra samlare anger att det är natrolit, men jag kan inte bekräfta det.


Scolezit med grön apophyllit, Nasik gruvan, Maharashtra. Indien. Collection, photo ©1998 Geonord. Storlek 18x11 cm.


Scolezit från Leveäniemigruvan, Svappavaara, Norrbotten. Collection, photo ©1989 Geonord. Bildstorlek ca 5x5cm.

Sediment, avlagringar av mer eller mindre finfördelade ämnen som avskilts ur luft eller vatten (sand, lera etc), varvid de vanligen sorterats och skiktats. De kan också ha avsatts genom organiska processer (t.ex. revkalksten) eller oorganiskt (t.ex. salt).

Sedimentära bergarter. Bergarter som ursprungligen avsatts som mineral- eller bergartspartiklar eller som kemiska utfällningar i vatten eller luft. De sedimentära bergarterna varierar mycket till uppbyggnad, färg och mineralsammansättning. Nästan alla är de bildade av material som flyttats från en ursprunglig plats till en annan. Förflyttningssträckan kan variera från någon meter till tusentals kilometer. Med rinnande vatten, vind, vågor, strömmar, is och genom tyngdkraften flyttas material omkring på jordytan. De sedimentära bergarterna täcker omkring 3/4 av jordens yta. Slam och sand kallas sediment, medan de fasta formerna kallas sedimentära bergarter. En del sedimentära bergarter har kemiskt eller organiskt ursprung.

Seismik. Geofysisk metod som utnyttjar reflexion eller refraktion (brytning) av elastiska vågor för undersökning av berg och jord.

Seismograf. Ett instrument som mäter en jordbävnings storlek.

Sericit, finfjällig kaliglimmer (muskovit).


Sericit från Leveäniemigruvan, Svappavaara, Norrbotten. Collection, photo ©1989 Geonord. Bildstorlek ca 5x5cm.

Sericitkvartsit, en genom lösningar ofta i samband med sulfidmalmsbildning åstadkommen omvandling till en bergart bestående av kvarts och något sericit.

Sericitskiffer, en genom lösningar ofta i samband med sulfidmalmsbildning åstadkommen omvandling till en bergart bestående av sericit och något kvarts.

Serpentin, ett mineral uppträdande som av små kristaller uppbyggda, täta, matta eller skimrande, gula, gröna, rödbruna eller svarta aggregat med sammansättningen Mg6(OH)8Si4O10

Serpentin rå yta och sågad yta, Åheim, Norge. Collection, photo ©1985 Geonord. Snittyta 10cm.

Serpentinstenar, bergarter huvudsakligen bestående av serpentin och uppkomna genom omvandling av olivinstenar, vilkas olivin ersatts med serpentin.


Peridotit ("ädelserpentin"), Gryttind, Norge Collection, photo ©2006 Geonord. Storlek 10x8cm.

Seve, används som beteckning på de starkt omvandlade, kristallina skiffrarna i de svenska fjällen. Jfr Köli.

Sfärulit. En kulformad bildning som uppkommer då ett vulkaniskt glas (snabbkyld magma) med tiden eller genom värmepåverkan kristalliserar till ett radialstråligt aggregat som vanligen utgörs av kvarts och kalifältspat/albit. Ofta är denna radialstrålighet kombinerad med variationer i kristallstorlek mellan olika lökformat anordnade ”skal”. Kulorna är vanligen av millimeter- eller centimeterstorlek.

Siderit eller järnspat, ett ärtgult, grått eller gulbrunt, genom vittring brunt eller svartbrunt glasglänsande mineral med goda, romboedriska genomgångar och sammansättningen FeCO3


Siderit från Leveäniemigruvan, Svappavaara, Norrbotten. Collection, photo ©1989 Geonord. Storlek på bild 4x4cm.

Sidoberg eller sidosten, berggrunden omedelbart intill en malmförekomst.


Malmåder till vänster och sidosten som är leptit till höger. Collection, photo ©1986 Geonord.

Sillimanit, i smala prismor eller stråliga prismaknippen uppträdande fettartat glasglänsande mineral med sammansättningen Al2SiO5.

Silver. Ag. Bildar trådar eller plattor som sprickfyllnad med silver metallisk färg, som oxideras med tiden till svartanlöpning.

Gediget silver, Garpenberg Norra, Dalarna, Sverige. Collection, photo ©1998 Geonord.
Trådsilver, Kongsberg, Norge.
Collection, photo
©1998 Geonord.

Silverglans, ett mörkt blygrått mineral med sammansättningen Ag2S.

Siltsten, bergart som till mer än två tredjedelar består av partiklar mellan 0,06 och 0,006 mm.

Sjustjärnsten, en blodstensmalm med idiomorfa korn av magnetit.

Sjökalk, kalkstensmjöl som motverkar försurning.

Skapolit, en serie färglösa eller färgade, glasglänsande mineral, utgörande blandningar mellan marialit, natronskapolit och mejonit, kalkskapolit, båda mycket komplexa silikat av Na, Al, Ca, Cl, SO4, CO3 och OH

Skapolite, Stora Vika, Stockholm, Sverige.
Storlek på bild 17 cm.
Collection, photo
©1999 Frej Sandström.
Skapolite, Malsö kalbrott, Värmland, Sverige.
Collection, photo
©1998 Geonord.
Skapolite, Mejonit, Innansjöns kalkbrott, Västerbotten, Sverige. Collection, photo ©1985 Geonord.

Skarn, beteckning på kristallinskt silikat som åtföljer järn- och sulfidmalmerna.

Skarnbreccia, bildas där skarnet efter korsande sprickor tränger in i sidostenen till ett skarn eller en skarnförande malm eller kalksten.


Breccia i sidoberget med kopparkis, bornit, zinkblände, arsenikkis med mera. Storlidengruvan, Västerbotten.
Collection, photo
©2007 Geonord Bildstorlek 20x20 cm.

Skarnmalm, En äldre bergsmannaterm för bergarter bestående av kalcium- (Ca), magnesium- (Mg) och järnrika (Fe) mineral som förekommer tillsammans med vissa järn- och sulfidmalmer (skarnmalmer). Begreppet skarn har senare vidgats att även omfatta sådana kalcium- och magnesiumrika silikatbergarter som bildats genom att kalk- och dolomitstenar reagerat med gaser och lösningar från uppträngande magmor.

Skiffer, se lerskiffer och glimmerskiffer. Allmänt samlingsnamn för bergarter med perfekt klyvbarhet.

Skiffergas. Naturgas som bildas och binds i skifferberggrund. Det är främst organiskt rika, mörka skiffrar som har en potential att innehålla skiffergas. Utvinningen av skiffergas beräknas få stor global betydelse som ersättning för framför allt olja.

Skiffrighet, en genom riktat tryck i bergarter påpräglad, plan parallellstruktur, betingad främst av skiktmineralens parallellanordning.

Skiller, skillrande. En del mineral, framför allt vissa fältspater, ger ljusreflexer so m visar ett ”metalliskt” färgspel. Man säger att de skillrar eller labradoriserar.

Skiktning. Den för sedimentära bergarter vanliga avlagringsformen med ovanpå varandra avsatta lager av olika kornstorlek, sammansättning och färg.

Skjuvzon, berggrundsområde som kännetecknas av intensiv deformation. Se förkastning.

Skriftgranit, en mineralsammanväxning i vilken en fältspatkristall genomträngs av parallellställda kvartsstänglar, som i tvärsnitt bildar figurer erinrande om hebreiska bokstäver i ett regelbundet mönster; förekomst vid pegmatiter.


Skriftgranit, ser nästan ut som hieroglyfer, Suorravaara, Norrbotten. Collection, photo © Antti Hulterström 1986.

Skolla, skollberggrund. En skolla är ett genom överskjutningar förflyttat, skivformat bergartspaket. Skollor är vanliga i den skandinaviska fjällkedjan, där de uppkommit vid den kaledoniska bergskedjebildningen i silur–devon för ungefär 400 miljoner år sedan. Skollor förekommer också i urberget, men inte i samma omfattning som i fjällen.


Skollor från väster mot öster, Storuman, Västerbotten, Sverige. Collection, photo ©2006 Geonord.

Skrotning. En säkerhetsåtgärd där man med spett eller maskin tar loss löst berg i tak och väggar efter sprängning för att undvika ras som kan skada gruvarbetaren.

Skrädning, utsortering av önskat mineral från oönskat sådant numera närmast en rening (kemisk och / eller mekanisk). Exemplet nedan är Storlidengruvan i Västerbotten. Den finns inte längre och är bortstädad. Varpen har körts ner till underjorden. Vad som var intressant med gruvan var att malmen var väldigt ren med stora partier med kopparmineral och stora partier av ren zinkblände. Bilderna visar sorteringsplats för blandmineral som sedan krossas och finsorteras av Boliden AB.

Amatörgeologer söker efter rara mineral i malmvarpen. Collection, photo ©2004 Geonord.
Malmvarpen med zinkblände, kopparkis, bornit, arsenikkis och blyglans.
Collection, photo
©2004 Geonord.

Skärpning, provtagning på en fyndighet genom brytning i öppen dag, litet dagbrott utan större djup.

Wolframit i kvarts. Georange lokal 14, Storträsket, Västerbotten, Sverige.
Collection, photo
©2006 Geonord
Guldfyndighet, Vargbäcken, Vindelgransele, Västerbotten. © Collection, photo ©2006 Geonord
Andalusit med sericit-kvartsit, Säter, Kristineberg, Västerbotten. Collection, photo ©2006 Geonord

Av de tre exemplen ovan är wolframit förekomsten orörd. Guldet i Vargbäcken var synligt för blotta ögat och fanns i kvartsådrorna. Den har sprängts upp och producerade 5.5kg guld .
Andalusiten är kvar. Var tänkt som byggnadsmaterial till stenindustrin.

Skutterudit. (Co,Ni)As3. Finns oftast som derb men också kubiska kristaller med stålgrå färg. Finns på några få platser i Sverige. I Lainejaur är den ofta överdragen med grön annabergit och ibland röd erythrin.

Skutterudit xx, Bou Azzer, Marocko. Collection, photo ©2004 Geonord. 6x4cm

Skut. Större bergblock efter sprängning eller ras.

Skärsten. En delprodukt vid hyttningen av kopparmalm.

Sköl, beteckning på en bergart eller bergartszon med utsträckning huvudsakligen i två dimensioner och väsentligen bestående av glimmermineral, klorit och talk i olika proportioner; när en dylik zon uppträder på gränsen mellan en malm och dess sidosten, talar man om en gränssköl.

Sköldområde, större område inom kontinenterna med prekambrisk berggrund.

Sköldvulkan. en vulkan med svagt sluttande sidor, som byggts upp av lättflytande lavaströmmar.


Sköldvulkan, Gomera, Kanarieöarna, Spanien. Collection, photo ©2003 Geonord.

Skölmalm, ursprungligen beteckning på kopparkisanrikningar i skölarna i Falu gruva.

Slirgnejs, ett annat namn på ådergnejs syftande på dess pegmatitslirighet.

Släckt kalk, Ca(OH)2 (kalciumhydroxid). Se också kalcit.

Smaltit, ett tennvitt eller ljust stålgrått, metallglänsande mineral med sammansättningen CoAs23

Smaragd. Är en beryll med intensiv klargrön färg som används i första hand för slipning. Inga fynd finns i Sverige.

Smaragd, Byrud, Minnesund, Norge. Collection, photo ©1997 Geonord.
Smaragd, Chivor, Colombia. Collection, photo ©2003 Geonord. 0,5gram

Smärgel, en mörk, av bl a magnetit eller järnglans förorenad art av korund.

Sodalit Na4(Si3Al3)O12Cl. Hårdhet mellan 5,5 till 6. Den är ofta associerad till nefelin syeniter. Sodalit kan ha många färger från vitt till grå, gul, grön eller rosa och har ofta vita ådror eller fläckar. Den blå är mest eftertraktad eftersom den liknar lapis lazuli. Används smycketillverkning med mera. Man har hittat mineralet i Sverige, men som ytterst små fläckar.

Sodalit, Sagabrottet, Norge.
Collection, photo
©1997 Geonord.
Sodalit, Brasilien.
Collection, photo
©1986 Geonord.

Sparagmit, arkos och gråvacka är till bergarter sammankittat mineralgrus, d.v.s. en sorts grova sandstenar. Huvudmineralen utgöres av kvarts och fältspat. Särskilt sparagmiten har hög fältspathalt, medan arkosen ofta är kvartsrikare. Sparagmit och arkos har grå, rödgrå eller mörkt rödviolett färg. Gruset som bildar bergarterna härrör vanligen från vittrad granit och gnejs. Arkos uppträder mestadels tillsammans med vanlig sandsten (se d.o.). Sparagmit och arkos finns rikligt i fjällkedjan och dess randområden.
Besläktat med sparagmit är gråvacka, ett sediment av grus, sand, mjäla och lera, som bildats genom snabb nedbrytning av havsbottnar eller landytor och som avlagrats efter hastig transport. Gruskornen är oftast dåligt rundade och utgör i stor utsträckning bergartsbitar, bl.a. skifferrester. Genom att gråvacka är avsatt på djupt vatten av strömmar med en ofta regelbundet växlande hastighet, visar bergarten gärna en tydlig uppdelning i grovkorniga och finkorniga skikt. Gråvacka är mestadels grå till gråsvart. Bergarten förekommer i mer eller mindre starkt omvandlat skick i Västerbotten, både i urberget och fjällkedjan.


Sparagmit (lila) och mylonit i fjällranden, Storuman, Västerbotten, Sverige. Collection, photo © 2006 Geonord. Storlek 15x20cm.

Specifik vikt, se densitet.

Speisskobolt, detsamma som smaltit.

Spessartin, se granat Mn3Al2(SiO4)3


Spessartin, Tongbei, Yunxiao, Fujoian, Kina. Collection, photo ©2006 Geonord. Storlek 4x3cm.

Spetsglans eller antimonit, ett blygrått, vanligen stråligt mineral med sammansättningen Sb2S3

Spilit, en slaggig, basaltisk lava med genom inre omvandling ur mera kalkrika plagioklaser uppkommen albit.

Spinell, vanligen i form av oktaedrar kristalliserande, glasglänsande, färglösa eller olikfärgade mineral med sammansättningen MgAl2O4, varvid Mg ofta delvis ersatts med Fe eller Zn.

Spodumen. LiAlSi2O6, bildar ofta långprismatiska kristaller färgen är vitaktig till grått. Finns flera fyndigheter i Sverige.


Spodumen, Varuträsk, Västerbotten, Sverige. Collection, photo ©2006 Geonord.

Sprickor, engelskans shear zone = skjuvzon; zon av mer eller mindre tätt liggande sprickor, uppkomna i samband med en förkastning och lokaliserad i anslutning till denna.

Spridningszon. Gränsen mellan två plattor som glider isär.

Spröd deformation. Deformation av berget så att sprickor bildas, sker i allmänhet vid låga temperaturer
(se också plastisk deformation).

Spröd plastisk deformation. Deformation av berget vid en temperatur så att vissa mineral deformeras sprött och andra plastiskt.

Stannit eller tennkis, ett stålgrått, metallglänsande mineral med sammansättningen Cu2FeSnS4.

Staurolit, ett glasglänsande, rödbrunt eller svartbrunt mineral med sammansättningen FeAl4(O,OH,SiO4)2 Bildar ofta korta prismatiska kristaller eller korsformade tvillingar. Relativt vanlig i Sverige.


Avbrutna staurolitkristaller, Nesudden, Norge. Collection, photo ©2006 Geonord. Storlek 4x2cm.

Sten. Ett stycke av en bergart. Kan ha vilken storlek som helst. Inom jordarts- och marklära definieras sten som en partikel med diameter mellan 2 och 20 cm; i geotekniska sammanhang används vanligen diametergränser på 6 och 60 cm.

Stenkol. Organiskt sammanpressat sediment med kolhalt mellan 80-92%.

Stigort. Ort som drivs vertikalt eller med minst 45 graders lutning uppåt.

Stibnit. Sb2S3 eller antimonit. Bildar prismatiska till nålformiga kristaller. Stålgrå färg, som kan få blåanlöpning genom oxidation. Har hittats på några ställen i Sverige, men inte av den här digniteten som nedan.


Stibnitkristaller, Baja Mare, Rumänien. Collection, photo ©1989 Geonord. Storlek 7x6cm.

Stilbit. Tidigare kallad för Desmin, (Na/Ca/K)6-7[Al8-9Si27-28O72] · nH2O, tillhör zeolitgruppens mineral. Bildar kärvliknande kristallknippen i från färglöst till gult och brunt. Finns rikligt i många gruvor i norra Sverige.

Stilbit med kalcitkristaller, Malmberget,
Norrbotten, Sverige.
Collection, photo
© 1998 Geonord. Storlek 10x7 cm.
Stilbit, Leveäniemi gruvan, Svappavaara,
Norrbotten, Sverige.
Collection, photo
© 1999 Geonord. Storlek 12x5 cm.

Stoll. Vågrätt gruvgång som går ut i dagen.


Stoll. Storlidengruvan, Västerbotten. Collection, photo ©2002 Geonord.

Stratabunden, (om mineralisering) som förekommer i en bestämd stratigrafisk enhet (bestämt lager).

Stratovulkan. En vulkan med branta sidor som byggts upp av både lava och tefra. Se vidare tefra.

Stratigrafi. Den gren av geologin som befattar sig med beskrivning och klassifikation av bergarter i deras relation till varandra med hänsyn till petrografisk karaktär (litostratigrafi) och fossilinnehåll (biostratigrafi).

Streck eller streckfärg. Den färg ett mineral har i pulveriserad form. Man kan dra mineralet mot oglaserat porslin, t.ex. en elektrisk säkring (propp), för att riva av pulver.

Strengit. FePO4 · 2H2O Strengit är en mycket vanlig fosfat i ett stort antal järngruvor i hela världen (Palache et al 1951), och inrapporterats från Kiirunavaara och Luossavaara gruvorna i Kiruna. Samt också från Leveäniemigruvan, Svappavaara, Norrbotten.


Strengit med terminerade kristaller. Bildstorlek 50x50mm. Collection, photo © Antti Hulterström 1987.

Strimmighet. Benämning på de oftast ljusare strimmor av millimeter- till meterlängd, som bildats ur ursprungliga pimpstensbitar i en ignimbrit. Då ignimbriten avsattes vid hög temperatur plattades de ursprungligen ovala och plastiska pimpstenarna ut till de strimmor vi idag kan se. Strimmorna är mer rekristalliserade (har större kristaller) än den omgivande, mörkare och tätare grundmassan. De uppfattades före 1930-talet som ett slags flytstruktur i en lava. Se även Ignimbrit.

Strontianit, ett färglöst, grått, gult eller grönaktigt mineral med sammansättningen Sr(CO3).

Strontianit, Bellsgrove Mine (Bellsgrove Opencut), Strontian, Scotland, UK
Collection, photo
©1985 Geonord. Typlokalen.
Strontianit, Granada, Spanien.
Collection, photo
©2005 Geonord.

Struktur, bergarts (eller jords) utseende och fysiska särdrag.

Strukturmätning. I berggrunden urskiljs plan- och linjärstrukturer. Planstrukturer kan liknas vid sidorna i en bok och linjärstrukturer vid stickorna i en tändsticksask. För båda strukturtyperna gäller att deras orientering i rymden anges som strykning och stupning (se dessa termer). Värdet för strykningen anges nu för tiden oftast som antal grader medsols från norr, dvs. en yta som stryker rakt åt öster har strykning 90 (eller 90 grader). I en del fall (och i äldre geologisk litteratur) anges en sådan strykning som N90°Ö. Oftast anges värdena för strykning och stupning tillsammans: 45/30 och N45°Ö/30°SÖ betecknar båda en struktur som stryker åt nordöst och stupar 30 grader (åt sydöst).

Strukturelement, t.ex. linjära, cirkulära eller veckade formelement.

Strykning, riktningen i horisontalplanet av en spricka, en gång, ett lager eller en struktur i berggrunden. För linjärstrukturer är strykningsriktningen den riktning en vertikalt, upp till horisontalplanet projicerad bild av strukturen har.

Strålsten, en monoklin, grå, grågrön eller grön amfibol, vanligen uppträdande i smala prismor, vattenhaltigt silikat av Ca, Mg och Fe med olika proportioner mellan de båda senare, kraftigare grönt, ju högre Fe-halten är.

Strökorn. Benämning på de större kristaller i porfyr, granitporfyr m.m. som först kristalliserat ur en bergartssmälta (magma). Strökornen i porfyrer består mest av fältspat och kvarts, men kan i andra bergarter utgöras av ett flertal andra mineral. De kallas även fenokrister.

Stuff, mineralbit bortslagen ur fast klyft, ofta därefter trimmad, avsedd som prov för test och / eller arkivering (för t ex samling). Vad kan man som amatör göra för analyser. Länk.


En typisk "stuff" lagom stor att transportera och analysera. För att få hjälp på vägen bör man veta lite om berggrunden. I det här fallet ett område nära Gränna, mer känt som Norra Kärr. Välkänd för sina sällsynta jordartsmetaller (idag inmutat), och som innehåller en mängd ovanliga mineral. I det här fallet de svarta nålarna, som visade sig vara Eckermannit. Collection, photo ©1986 Geonord.

Stupning (sidostupning), lutningen från horisontalplanet av en spricka, en gång, ett lager eller en struktur i berggrunden.

Ståndare. Vertikalt borrhål.

Sulfid, en förening av svavel och ett annat grundämne.


Svavel och koppar. Ett klassiskt exempel. Storlidengruvan, Västerbotten. Collection, photo ©2003 Geonord.

Sula. Ort-, tunnel- eller bergrumsbotten.

Sulfidmalm, malm vars malmmineral huvudsakligen utgörs av sulfider.

Suprakrustal bergart, bergart bildad på eller mycket nära jordytan, d.v.s. vulkaniska och sedimentära bergarter.

Sur vulkanit, kiselrik, vulkanisk bergart.

Sura bergarter. Så kallar man en magmatisk bergart med hög kiselhalt (ca 63–75 % kiseldioxid, SiO2). Exempel är ryolit, granitporfyr och granit. Se även Basisk, Intermediär.

Svartmalm, järnmalm huvudsakligen bestående av magnetit. Malmen är magnetisk och ger ett svart streck när den repas.


Magnetitkristaller upp till 5mm. Leveäniemigruvan, Svappavaara, Norrbotten. Collection, photo © Antti Hulterström 1986.

Svavel. Grundämne S, har gul färg och är mjuk. Kristallerna har ortorombisk form. Bildas i vulkanisk miljö.

Svavel xx på baryt, Machow, Polen.
Collection, photo
©1979 Geonord.
Storlek 7x4 cm.
Gasutlopp med svavel från magman på Teide, Teneriffa, Spanien.
Collection, photo
©2003 Geonord.

Svavelabsorbent, binder ingående svavel i rökgas till fast fas, vilket kan avskiljas.

Svavelkis. (Pyrit) Ett ljust mässingsgult, metallglänsande mineral med sammansättningen FeS2.
Svavelkis, som också kallas pyrit, är det vanligaste sulfidmineralet i jordskorpan. Den består av järn och svavel.
Namnet pyrit kommer av ett gammalt grekiskt ord som betyder eldsten, beroende på att mineralet har egenskapen att ge gnistor vid slag.
Svavelkis har mässingsgul färg och metallisk glans. Den kan ej repas med kniv. Hårdheten är 6—6,5. Mineralet förekommer ofta som små kuber eller oktaedrar.
I vårt land används svavelkisen till framställning av svavelsyra. Det ingående järnet, som man då får som restprodukt, används till järn— och stålframställning.
Det är i de västerbottniska bergarterna inte ovanligt att man kan hitta svavelkis lite varstans. Speciellt utbredd är mineralet tillsammans med magnetkis i de svarta skiffrarna men är i dessa fall ej av ekonomiskt värde. De största svavelkiskoncentrationerna finner man inom Skellefteåfältets malmer och i Stekenjokk fyndigheten.

Svavelkis/pyrit, Abasaquas, La Rioja, Spanien.
Collection, photo
©2005 Geonord. Storlek 5x5 cm.
Svavelkis/pyrit, Huanzala gruvan. Ancash province, Peru.
Collection, photo
©2005 Geonord. Storlek 10x10 cm.

Svekofennisk berggrund, bergarter bildade för 1 800-2 500 miljoner år sedan i Sverige eller Finland.

Syenit. En magmatisk djupbergart som liknar granit, men där kvarts saknas. Om små mängder kvarts finns kallas bergarten kvartssyenit. Syenit består huvudsakligen av fältspat, varvid fältspaten kan vara kalifältspat eller en sur plagioklas; underordnade mörka mineral är hornblände, biotit eller augit.


Syenit med nefelinkristaller, Siksjöberg, Dalarna. Collection, photo ©1995 Geonord. Storlek 10x10 cm

Syngenetisk benämns en mineralisering som är likåldrig med sidostenen. Motsatsen - är epigentisk.

Synsedimentär, bildad i samband med sedimentation.

Sällsynta jordartsmetaller. Metaller med speciella egenskaper som förekommer allmänt men i låga koncentrationer i naturen. Hit hör skandium, yttrium och lantanoiderna. Den mest kända förekomsten är Ytterby gruva, Resarö nära Vaxholm.

Sänkschakt. Vertikalt eller lutande schakt som drivs nedåt.

Söna. Gruvrättighet (utmål) upphör.

Sövit, en eruptivbergart av magmatisk kalk, som kommer från djupet. Den består i regel av mycket grovkristallin kalcit och innehåller i regel glimmer, pyroxen, apatit och andra rara mineral som pyroclor, perovskit med mera. När söviten blir riktigt grovkorning och massiv kallas den för sövitpegmatit.


Block av sövit Alnön, Medelpad, Sverige. Collection, photo ©2008 Geonord. Storlek ca. 10x9cm





©2001- GeoNord