©2003 GeoNord. Pyromorfit,
Santa Eufemia, Cordoba, Spanien.

VARFÖR SAMLA PÅ STEN ?

©1991 Erik Mofjell
Göteborgs Geologiska Förening
Bumlingen nr. 20 februari 1991.


Det tycker jag verkligen är en bra fråga! Det är tungt, man får slita som ett djur i snåriga skogar, i regn och rusk, heta sommardagar i ständigt handgemäng med mygg och andra otrevliga insekter. Bara för att finna några pyttesmå kristaller, om man har tur. Hur många har inte fått stora blåmärken på ena tummen efter att ha missat mejseln, svingande hammaren med full kraft? Ibland kan man tycka att det är befogat att ställa sig frågan varför man inte samlar på frimärken istället, som väger nästan ingenting, och som på sin höjd upptar några hyllmeter i finrummet. En mineral- eller bergartssamling väger flera ton och kan i extrema fall uppta hela hus. Vad är det som driver en att hålla på med denna hobby? Är det skönheten i kristallformer och färger? Samvaron med likasinnade, och lämna jobbet och den "grå vardagen" för en stund? Viljan att lära sig något nytt i denna ständigt expanderande vetenskap? Jag tänkte berätta lite hur det kom sig att jag började intressera mig för och samla på mineral, och komma med en del tips för nybörjaren hur man på ett enkelt sätt kan identifiera vad man har hittat.

Hur mitt intresse egentligen började vet jag faktiskt inte, jag har ingen direkt startpunkt att peka på. Jag har varit intresserad av mineral så länge jag kan minnas. Långt innan jag kunde läsa brukade jag ta fram pappas stora världsatlas, som vid det laget var nästan lika stor som mig själv, och slå upp mittuppslaget. Där fanns en massa stenar fotograferade, både slipade och kristaller i de mest skiftande färger. Jag kunde sitta i timtal och fantisera om hur det skulle kännas att hitta sådana saker. Jag brukade också fantisera om vad stenarna liknade: en topaskristall tyckte jag liknade en cigarettändare, en slipad topas en roulettsnurra (eller vad det nu heter), en grupp skapolitkristaller en köttgryta osv. Jag kunde inom mig riktigt se hur pappa med sina starka armar med ett stort järnspett bröt loss stora stycken i berget, och hur det då trillade ut stora slipade gröna, blå, röda, gula och lila stenar. Delvis blev denna dröm någon gång verklighet, såtillvida att jag tjatade mig till en skogstur med hammare och spett, men några slipade stenar fann vi till min stora besvikelse inte.

När jag var åtta år och hade gått ut andra klass, fick jag i present av mamma och pappa efter avslutat skolår, min första stenbok. Den heter Stenar i färg och är skriven av Per H Lundegårdh. Gissa om jag var lycklig! Jag lärde mig hur bergkristaller ser ut, och första gången jag fann bergkristaller glömmer jag aldrig. De var bara några mm stora, men själva upphetsningen över att ha hittat dem själv har bitit sig fast i mitt minne. Jag tyckte mycket om att sitta på huk vid en bäck och se hur det glittrade i alla stenar, jag var övertygad om att det var guld!

Vi hoppar nu ca tio år framåt och hamnar i början av 80-talet. Vid det laget hade jag flyttat till Göteborg. Hittills hade jag inte direkt samlat på stenar, utan "bara" varit intresserad av dem. Men så plötsligt en dag förändrades allt i ett tvärt kast.

Det var en sommardag och vi höll på att gräva ett dike därhemma (i Värmland) och slängde sålunda upp en massa jord som innehöll en hel del mindre stenblock. När de hade fått torka en stund i solen kände jag plötsligt igen ett litet block från nyss ovan nämnda bok. Det var en halvt knytnävstor ljus porfyr. I och med fyndet av denna vaknade mitt intresse på allvar. Detta om något markerar startpunkten i mitt aktiva samlande av mineral. Det hela blev inte sämre av att jag dagen därpå fann ett liknande block i samma grävda dike. Nu var det definitivt! Jag var såld! Snabbt fick jag tag på en liten trälåda där jag började bygga upp en samling. Jag plockade upp allt jag tyckte såg intressant ut, i skog och mark, och framför allt på grusvägar och banvallar. Hemkommen tvättade jag noggrant alltihop med en mjuk borste under rinnande vatten, och sedan skrev jag på små lappar noggrant upp var jag hade hittat respektive stuff och vad jag trodde att det var för något. Jag köpte en ny stenbok, och jämförde mina fynd med fotografierna i boken. Så småningom upptäckte jag att detta var inte någon bra identifieringsmetod, utan började istället läsa om mineralers egenskaper, såsom hårdhet, glans etc, och upptäckte då att det egentligen var ganska svårt att identifiera mineral, variationsrikedomen var större än jag trodde. Men med lite träning gick det ganska bra. Efter ett tag här i Göteborg kom jag till slut i kontakt med vår kära förening och kunde äntligen träffa och prata med likasinnade eldsjälar, vilket jag finner starkt stimulerande. Eftersom jag är från Värmland och min hemvist inte alltför långt från Långban, hittade jag snart även dit och började på att intressera mig för denna mycket intressanta plats. Numera är mitt huvudsakliga intresse riktat mot mineral därifrån. Vid det här laget är vi framme i nutid, och jag tänkte därmed övergå till att komma med en del "stalltips" om hur man med några enkla knep kan identifiera mineral.

En bra stenbok, t. ex. Nordstedts Stora Stenbok (Lundegårdh/ Larfeld) eller Lars-Håkan Hedins: Mineral i Sverige, rekommenderas. Fotografier är naturligtvis ingen nackdel vid identifiering, men de kan aldrig ge någon rättvisa åt hur mineral egentligen ser ut i verkligheten. Därför tänkte jag försöka förklara de vanligaste facktermerna som de brukar förekomma i litteraturen, med avseende på deras fysikaliska egenskaper.

När man har hittat ett mineral och vill försöka identifiera det, är det vissa saker man bör ge akt på. Studera alltid en frisk brottyta, alltså ingen vittrad yta. De vittrade ytorna speglar så att säga inte mineralets riktiga karaktär, spaltytor kan vara vittrade till oigenkännlighet, färgen är ofta mörkare, det kan vara mjukare osv. En frisk brottyta får man genom att helt enkelt knäcka stuffen med en hammare och studera den uppslagna ytan, göra hårdhetstest, ta streckprov etc. Här följer några termer:

Mineralets färg: är för det mesta ingen säker identifieringskälla. Ett och samma mineral kan ha många olika färger, endast undantagsvis har samma mineral bara en färg, t. ex malakit och azurit. Granater t. ex. finns i alla färger och färgnyanser, utom i blått.

Hårdhet:

Ett minerals hårdhet är ett mått på dess förmåga att motstå en rispa av exempelvis en kniv. Man använder för det mesta den tiogradiga Mohs' hårdhetsskala där 1 är det mjukaste och 10 det hårdaste. När man utför hårdhetstestet bör man göra det på en plan yta, gör man det på en vågig eller "knottrig" yta kan det ge ett falskt svar eftersom små toppar i ytan kan gå av när man rispar, utan att knivspetsen egentligen har trängt igenom ytan. Gör så här: ta fram en bit kalcit som har hårdheten 3. Håll den stadigt i ena handen, tag en kniv i den andra och håll den i bladet mellan tummen, pekfingern och långfingern, stöd de andra två fingrarna mot stuffen. Sätt knivspetsen helt löst mot en plan yta och tryck till. Man känner tydligt hur spetsen tränger igenom ytan. Drag sedan kniven försiktigt åt dig och du får en rispa. Med lite träning kan man öva upp känslan för de olika graderna i skalan.

©2003 GeoNord. Hematitkristaller
med typisk metallglans, Uri regionen, Schweiz.

Glans:

Mineral reflekterar ljuset på olika sätt, och de olika sätten ges namn efter vad de liknar.

©2003 GeoNord. Grön turmalin
med synliga brottytor, Brasilien.

Brottytor:

är de ytor som uppkommer vid sönderdelning, dvs. om man knäcker en stuff med en hammare. De ojämna ytor som då uppkommer är s.k. brottytor, och ges namn efter deras utseende.
Man talar om mussligt brott som ser ut som insidan på ett musselskal, eller konvexa eller konkava ojämnheter, som t. ex. hos kvarts.
Ojämnt brott är småknottrigt, t. ex. fältspat.
Hakigt brott har i regel de gedigna metallerna som silver, guld, koppar etc. Denna typ uppvisar skarpkantade upphöjningar och håligheter. I övrigt förekommer splittrigt och jordigt brott.

Spaltning:

En del mineral faller sönder efter plana ytor om man klyver dem. Dessa ytor kallas spaltplan och går parallellt längs en tänkt kristallyta. Ytorna känns igen på att de är just plana, och om man tittar närmare med lupp kan man se att de är uppbyggda som av små trappavsatser. Det kan vara svårt att avgöra om spaltningen hos ett visst mineral är fullkomlig (perfekt), tydlig (god) eller dålig, men om man har lärt sig att skilja på brottyta och spaltyta kan man säga att om man har svårt att finna några spår efter brottytor utan nästan bara spaltytor är spaltningen fullkomlig, är fördelningen mellan brott- och spaltytor ungefär lika är spaltningen tydlig, finner man bara brottytor och endast spar av plana spaltytor är spaltningen dålig. Många mineral har ingen spaltning alls, t. ex. kvarts. Mineral kan spalta upp efter ett, två, tre eller fyra olika plan. Att försöka avgöra vinkeln mellan de olika planen kan vara viktig information. Ett mineral som spaltar upp efter ett plan är glimmer. Detta mineral har s. k. basal spaltning, vilket innebär att spaltytan är parallell med kristallens basyta, och detta får till följd att mineralet kan delas upp i mycket tunna blad. Fältspat har två spaltplan i 90° vinkel. Kalcit har tre spaltplan, och vinklarna mellan ytorna är sneda (romboedrisk spaltning). Blyglans har tre spaltplan och vinklarna är räta (kubisk spaltning). Rektangulär spaltning har anhydrit vilket betyder att spaltplanen även här är tre till antalet och räta, men den skapar rektangulära spaltfragment istället för blyglansens tärningsformade. Fluorit har fyra spaltplan i sneda vinklar (som en pyramid), detta kallas oktaedrisk spaltning. Prismatisk spaltning betyder att spaltplanen är två eller tre till antalet och går parallellt med motsvarande ytor i den prismatiska kristallen.

Streckfärg:

Ett mineral i pulvriserad form uppvisar ofta en annan färg än i sin vanliga massiva form. Det enklaste sättet att få fram streckfärgen är att skrapa mineralet mot en oglaserad porslinsbit, t. ex. en vanlig elpropp. Porslinet är ganska hårt och mineralet pulvriseras mot dess yta. Pulvret som fastnar på proppens yta är strecket, och färgen på pulvret är streckfärgen. Den svarta biotiten blir vit och den stålgrå hematiten röd osv. Bara i undantagsfall är streckfärgen och den "vanliga" färgen samma på samma mineral, som hos malakit som är grön och där streckfärgen också är grön.

Densitet:

Är vikt per volymsenhet, t. ex g/cm3. Man utgår alltid från vattnets densitet som är 1.0, dvs det väger 1 g/cm . Ett mineral som har densiteten 3.0 är alltså tre gånger tyngre än vatten. Att mäta ett minerals densitet kan vara besvärligt, men jag skall förklara ett tillförlitligt sätt. Vad man behöver är en hydrostatiskt våg (se skissen).

Först väger man stuffen i luft och därefter nedsänkt i vatten. Subtrahera de båda värdena, skillnaden i vikt motsvarar vikten hos det undanträngda vattnet och därmed stuffens volym. Dividera så stuffens vikt i luft med dess volym och man får fram densiteten. Exempel: vikt i luft 48 g, vikt i vatten 31 g. 48-31=17. Stuffens volym är således 17 cm3 Densitet=vikt i luft/volymen=48/17=2.8. Mineralets densitet är 2.8 g/cm .

©2003 GeoNord. Magnetitkristraller, Bolivia.
Storlek på matrix 6x6cm.

Magnetism:

En del mineral uppvisar mer eller mindre stark magnetism. Ett typiskt mineral med stark magnetism är magnetit. En magnet med ute i fält är alltså att rekommendera, men ta en så liten som möjligt. Med en stor och klumpig dito kan det vara svårt eller rentav omöjligt att känna den svaga eller mycket svaga magnetism som en del mineral uppvisar. Ett mineral med mycket svag magnetism är ilmenit. Det kan ibland vara omöjligt att känna denna svaga magnetism om man håller magneten mellan fingrarna. Gör då så här: ta fram ett sugrör och fäst magneten med tejp eller liknande längst ut i ena änden. Håll i sugröret i den andra änden och för så magneten försiktigt ner mot mineralet. Röret vippar då till lite vid den allra svagaste magnetism. Jag betonar igen att magneten bör vara så liten som möjligt, helst inte större än lillfingernageln.

Fluorescens:

Ultraviolett ljus är osynligt för det mänskliga ögat, våglängden är för kort. En del mineral absorberar UV-ljuset och avger det i synligt ljus. Detta fenomen kallas fluorescens. En batteridriven UV-lampa kan köpas i de flesta mineralaffärer. Det måste vara mörkt i rummet för att fluorescensen ska framträda. OBS! Det ultravioletta ljuset är skadligt för ögat, varför man inte bör titta in i en påslagen UV-lampa. Se vidare kaptitlet "Fluorescens".

Genomskinlighet:

Genomskinliga (transparenta) mineral släpper igenom ljuset mer eller mindre fullständigt. Termen brukar definieras som att det skall gå att läsa en text igenom stuffen.

Halvgenomskinliga (translucenta) mineral släpper delvis igenom ljuset, och det går inte att läsa någon text igenom. Däremot kan man se diffusa konturer av föremål. Translucenta mineral brukar se grumliga ut.

Opaka mineral är ogenomskinliga och släpper inte igenom något ljus alls.




©2001- GeoNord