LÅNGDALSGRUVAN

© 1992 Antti Hulterström
Västerbottens Amatörgeologer

Fyndortsbeskrivning Långdalsgruvan, Boliden, Västerbotten.

Fältkarta 22K Skellefteå NV

Skala 1:250 000

Västerbottens Amatörgeologer besökte Långdalsgruvan den 13 juni 1992, för att se det nya dagbrottet och också göra egna fynd i varphögarna.
Långdalsmalmen och gruvan ligger invid och delvis under Skellefteälven, 8km sydväst om Boliden. Man hittade malmen 1937 och tidiga brytningen ägde rum under jord för att idag ha övergått till ett dagbrott. (Man har idag 1997 åter underjordsbrytning och då i första hand efter guld)
Malmarean är 3460m2 och förekomsten består av tre omlott liggande linser som stupar brant mot öster. Fältet längd i dagen är 400m.

På malmens västra sida finns kvartsporfyr som närmast malmen är omvandlad till cericitkvartsit och har impregnationer av svavelkis och zinkblände. På östra sidan om malmen består berggrunden av bandade sediment som närmast malmen omvandlats till kloritskiffer med växlande mängder hornblände, cordierit och andalusit. Längre från malmen finns bl a ett par kalkstensbäddar och sedan ungefär 300 m öster om malmen, vidtar den mäktiga skifferserien.

Den mellersta malmkroppen består av svavelkis, zinkblände, blyglans och smärre mängder kopparkis och sulfomineral. Svavelkishalten är relativt hög i större delen av malmkroppen men avtar betydligt i dess stjälkformade fortsättning nedåt. Där ökar i stället silverhalten och malmen har ungefär samma sammansättning som den har i de två andra malmkropparna.

Låndalsmalmen håller 1,9g guld per ton malm, 154g silver per ton malm, 0,1% koppar, 5,7% zink, 1,7% blyg och 13% svavel.

Långdalsgruvan har brutits sedan 1967 och ex 1977 bröts där 123 995 ton malm. Så småningom upphörde brytningen och man sökte tillstånd för att kunna ta vara på malmen som lång ytligt och vid Skellefteåälven.

För att kunna komma åt denna rikmalm blev man tvungen att flyttat på älvfåran mellan 40-50 m i sidled, gräva och bygga upp en kraftig vall mot älven som skydd mot vattenmassorna. Moränmassorna och stora mängder gråberg användes delvis till skyddsvallen, men lades också upp på en stor varp, vilken sedan malmen var utbruten, skulle fraktas tillbaka för att fylla igen dagbrottet och skyddsvallen skulle slutligen avlägsnas. Återställningsarbete har påbörjats idag (1997).

De geologiska profilbilder man tagit fram över rikmalmen visade synnerligen rik malmkropp med framför allt på höga halter av silver.

Ett besök i gruvan kan vara givande förutsatt att man fått tillstånd att undersöka rikmalmstippen och gråbergsvarphögarna, vilka finns upplagda på baksidan av gruvkontoret upp mot norra älvsluttningen. Högarna är ansenliga och består dels av bergmassor från den gamla gruvan och dels från den nya.

Själva dagbrottet är intressant att se men ger ytterst lite ur mineralsamlarsynpunkt.

Vad man i första ögonkastet ser är massiva malmblock, som i frisk brottyta visade vackra färger, men tyvärr skulle färgspelet mattas ner så småningom när de blivit exponerade för luften.
Det man hittar med lätthet är massiv kristallin svavelkis (pyrit), zinkblände och blyglans. Med lite tur kan man även hitta kopparkis och sulfosalter. I de massiva malmblocken finns ibland hålrum vilka kan innehålla kristaller av sekundärt utfällda mineral efter bly/zinkblände. Vilken mineral det kan vara frågan om är inte klarlagt.
Andra vackra stuffer, bortsett från de glittrande malmblocken, var intressanta kristaller av olika amfiboler. Dit hör kristaller av aktinolit och hornblände. Vidare kan man hitta cordierit, andalusit, klorit och från den gamla gruvan "amfodelit" en vackert lilafärgad fältspat.

Litteratur:
Erland Grip & Rudyard Frietsch, 1973, Malm i Sverige 2. Almqvist & Wiksell Läromedel Stockholm.




©2001- GeoNord