KVARTSFAMILJENS MINERAL
DEL 1

Alla bilder och text © 1993-08 GeoNord & Antti Hulterström.
Artikeln har publicerat i olika numer av AC-Geologen.

För den som är intresserad av sten och mineralhobbyn med inriktning på stenslipning och smycketillverkning finns det flera "billiga" mineral som många börjar med i sin träning att bli skickliga slipare och dit räknas många mineral tillhörande "kvartsfamiljen". Många i den här gruppen går att facettslipa, cabochonslipa eller trumla.
Denna artikel vänder sig till Dig som är ny i hobbyn och som vill få lite vägledning i materialval samt en liten fördjupning i namn och varifrån de kommer.
Många som lärt sig grunderna i stenslipningens svåra konst går ganska fort vidare till ädelstenar och då bör man inte längre göra misstag för det kan bli en dyrköpt erfarenhet.

Redogörelsen här ger sig inte ut för att vara vetenskapligt exakt utan skall ses som en populärt hållen sammanfattning av några grundläggande fakta och framför allt ge en organiserad beskrivning av alla namn, vilka förekommer till vardags och i litteraturen med adress till stenintresserade och slipare. 

De namn som används, ex. agat, jaspis mm, är inte godkända eller rekommenderade av IMA-CNMMN (= International Mineralogical Association - Commission on New Minerals and Mineral Names), vilket är ett måste för vetenskapsmannen eller den seriösa samlaren, i.e. att hålla sig till internationellt godkända namn och begrepp. När det gäller halvädel- och ädelstenar så finns av hävd och tradition redan inarbetade namn och begrepp vilka blir svåra att ändra på och därför kommer IMA troligen inte att försöka ändra på redan existerande gamla begrepp utan dess arbete inriktar sig i första hand på att ta bort felaktigheter, fantasinamn, samt framför allt att reglera namnen och kemiska formlerna på alla nya mineral, vilka vetenskapen upptäcker varje år.

Förhoppningsvis skall författaren återkomma med ytterligare detaljbeskrivningar av kvartsfamiljens mineral, samt också beskrivningar av andra mineralgrupper, vilka är lämpliga för slipändamål. Exempelvis kan man tänka sig gå in på en mera detaljerad beskrivning av just kvartsen struktur, kristallformer och hur de bildas. Huruvida det hamnar här eller under kapitlet Mineral är inte bestämt ännu.

KVARTS

Kvarts är ett sammanfattande ord för att i en vidare bemärkelse beteckna mineral med samma eller liknande kemisk sammansättning, SiO2 , kiseldioxid , eller SiO2·nH2O kiseldioxid med vatten. Si står för grundämnet kisel och O för syre.
Kristallformen är trigonal och bildar vanligen sexsidiga prismor.
Densiteten ligger på 2,65g/cm3. Kan vara lägre för agater etc.
Hårdheten ligger på 7. Kan variera för de mikrokristallina och amorfa varianterna. Hårdheten är en viktig faktor för stenens hållbarhet för den som slipar. En mjuk sten repas fort och ytan och fasetterna blir snabbt matta.
Brottytan är oftast musslig och spröd.
Streckfärgen är alltid vit.
Färg och genomskinligheten varierar allt från färglöst till regnbågens alla färger från glasklart till opakt, vilket gör att kvartsgruppens mineraler är så intressanta för slipändamål.

Normalt brukar man i en snävare bemärkelse beteckna "kvarts" vanligen ex. bergkristall, ametist, rökkvarts, mjölkkvarts o.s.v., vilka alla är makrokristallina eller derba (= saknar yttre kristallform), medan agater, jaspis, kalcedon etc., också är kvartser, men har en mycket tätare kristallstruktur, och kallas då mikrokristallina eller kryptokristallina.
Kvarts innehållande större mängd vattenmolekyler betecknas av många författare som amorfa och dit räknas alla opalerna. I realiteten är det endast obsidian som kan med rätta kallas för amorft.
Kvartsfamiljen indelas i :
1. Makrokristallina
2. Derba
3. Mikrokristallina
4. Amorfa

Sammanfattningsvis bildar makrokristallina kvartser oftast en för ögat synliga kristaller till kristall-block på 1.000 kg eller mer.
De derba är i princip samma som ovan, men med den skillnaden att de inte uppvisar någon yttre kristallform, m.a.o. de är oftast som massiva klumpar.
De mikrokristallina har så små och fina kristaller att de kan bara ses i mycket stor förstoring med mikroskop. Bildningssättet är också annorlunda än för de makrokristallina och derba kvartserna.
Slutligen räknar man opalerna till de amorfa även om det är lite tveksamt. Det är egentligen frågan om kiselgel av sfäriska form med ganska stor halt av vatten, 1-30% beroende på vilka böcker man studerar. Den enda egentliga äkta amorfa kvartsen i denna grupp är obsidian eller vulkaniskt glas. Tektiter kan räknas till samma grupp. De består till största delen av kiseldioxid, men kan också innehålla lite aluminiumoxid.

MAKROKRISTALLINA

Till de makrokristallina kvartserna räknas följande grupper:

NAMN FÄRG/INNESLUTNINGAR
BERGKRISTALL GLASKLAR
RÖKKVARTS RÖKFÄRGAD
AMETIST LILA
CITRIN GULT
PRASIOLIT PURJULÖKSGRÖNT
ROSENKVARTS

ROSA

RUTILKVARTS KLART MED TITANDIOXID
TURMALINKVARTS KLART MED SCHÖRL

Och i det följande skall ges en kort presentation av varje grupp.

Bergkristallgrupp, Brasilien.

BERGKRISTALL

Ordet bergkristall kommer från grekiskan kry´stallos, vilket betyder is, eftersom man trodde att bergkristall var för alltid fruset vatten.
Bergkristaller kan vara från mikrostorlek till bjässar på över 1.000 kg och förekommer nästan överallt på jorden i både unga och mycket gamla bergarter.
Merparten av bergkristallerna är orena, oklara till opaka och en del kan ha inneslutningar av ex. guld, turmaliner och rutilnålar.
Kommersiella kvantiteter kommer främst från Brasilien och Madagaskar. Alperna producerar även vackra kristallgrupper. 

I Sverige förekommer bergkristaller framför allt i många av de gamla gruvorna i Bergslagen och i norra dlen av landet kan hitta små till lite större kristallgrupper längs fjällranden från Offerdal, Nasafjäll upp till Vassijaur.
Norge har många rika förekomster av vilka kan nämnas Hardangervidda, Bardu, Skei, Lom och Alta för att nämna några av många möjliga orter.
Så vitt är känt har Finland inga stora fyndigheter värda att nämnas, sannolikt kan man hitta i de gamla gruvvarparna kristaller av varierande kvalité.

Tillgången på bergkristall har varit liten under slutet på 1980-talet på grund av att merparten av kristallagren köptes upp av grupper av människor som hade tron på kristallens helande egenskaper. Därmed sköt kilopriserna till fantasihöjder. Nu har de kristalltroende upptäckt andra kristaller med andra egenskaper och intresset har tunnats ut med åren. Priserna och tillgången har nu börjat normaliseras.

Självklart skall man inte krossa vackra kristallstuffer för att lösgöra bergkristallerna. Värdet och den estetiska kvalitén är mycket större om kristallerna får vara kvar på rotdelen där den vuxit fram och bli en skådestuff hemma. Däremot kan man ta vara på lösa kristaller, vilka är ganska vanliga på varphögarna. Man behöver inte bearbeta kristallen mer än på den avrutna deleni, som då förses med hätta av finsilver och görs till ett hänge. Om de är för skadade kan man med fördel trumla kristallerna. Helt vattenklara och större genomskinliga kristaller kan man använda som ett prisvärt övningsmaterial för att lära sig fasettslipning.

På den kommersiella marknaden och på mässor finns det en uppsjö av "kristaller" innefattade i silver, som hängsmycken. Om man tittar lite närmare på dem så upptäcker man snart att de ser onaturligt symmetriska ut. Alla sex sidorna är symmetriska och terminationen (toppen på kristallen) sitter i mitten på kristalens längds axel. Så ser de naturliga kristallerna ytterst sällan ut och man kan misstänka att tillverkarna fasettslipat dåligt material för att höja dess värde.

En annan rolig detalj, som dök upp för några år sedan, var de s.k. "AQUA AURA", vilka ser ut som bergkristaller men har blå färg. Vad man gjort är att ånga på en ytterst tunn hinna av guld. Hinnan filtrerar ljuset och släpper fram endast spektrets blåa färgton, vilken ögat uppfattar som blått. Om man belyser kristallen ur olika vinklar kan man se en skimrande regnbågshinna, vilken avslöja manipulationen.

Bergkristaller, vilka utsatts för röntgenstrålning kan uppvisa rökaktig färgton. Sådan dök upp på marknaden från bl.a. Ryssland för inte så länge sedan.

Rökkvartskristallgrupp, Arizona, USA.

RÖKKVARTS

Rökkvarts skiljer sig inte nämnvärt från bergkristallen i form och utseende och förekomstsätt. Av namnet framgår att kristallerna är rökfärgade till i extremfall nästan svarta. Man tror att färgen skapats genom inverkan från radioaktiv strålning långt tillbaka i geologisk tid. De är självklart inte längre radioaktiva.

Rökkvarts har även andra namn, vilka man bör undvika, ex röktopas, för att de efterliknar färgen på vissa naturliga topaser, morion, ett gammalt namn och Cairngorm, efter en ort i norra Skottland där man hittat rökkvarts av fasettkvalité, är ett godtaget namn lokalt, men inte internationellt.

Rökkvarts förekommer nästan överallt på jorden och i stort sett i samma miljöer som bergkristallerna. Kommersiella kvantiteter kommer i första hand från Brasilien, Ural, Madagaskar och Alperna.

Norge har en hel del fina förekomster från Hurumlandet/Svelvik, Bykle, Förde, Östfold och Iveland. I exempelvis ett numret av STEIN januari/februari 1993 visar man fina färgbilder på rökkvarts från Midtmoen mellan Roa och Maura.
I Sverige är det Hesselkulla järngruva och Mejdåsens kvartsbrott som är de mest kända fyndlokaler. Mycket fin massiv rökkvarts kan hitta i ett nedlagt kvartsbrott i Bjurholm.
Finland har rökkvartskristaller (savukvartsi) i Kaatialaområdet samt i Luumäki ädelberyllgruva där kristaller på 5-10kg kan hittas i hålrum. Rökvartsen öär här extremt svart och ren.

Fin kvalité av rökkvarts är ypperligt fasettmaterial och sämre bitar går bra att trumla.

Rökkvartsen går att manipulera. Vissa typer av rökkvarts går att bränna vid 300-400°C för att bli citriner. Man får passa sig för att inom samma temperaturområde kan rökkvartsen också bli färglös. En ganska vanlig inneslutning är rutilnålar.

FORTSÄTTNING FÖLJER I DEL 2


©2001- GeoNord