SVENSKA MINERALFYND
1999-2017


1999

Jinshajiangit från Norra Kärr
har sammansättningen (Ba,Ca)4(Na,K)5(Fe2+,Mn2+)15(Ti,Fe3+,Nb,Zr)8 (SiO4)15(F,O,OH)10

Jinshajiangiten förekommer tillsammans med magnesio-arfvedsonit-förande albit i sprickor och som inneslutningar några få mm in i bergarten från sprickorna. Mineralkristallerna är rödbruna till orangeröda till färgen, väl avgränsade och upp till max 5 mm i utsträckning. Mineralet har god spaltning i två riktningar och är mycket skört och faller lätt sönder i lameller, som vid krossning ger ett rödgult till gulorange pulver. Hårdhet 4,5-5 enligt publicerade värden för det kinesiska materialet. Hårdheten verkar inte vara så hög på mineralet i Norra Kärr. Övriga mikroskopiska mineral hittade i de albitrika sprickorna är mikroklin, fluorapatit, ägirin, rosenbuschit och ett ej säkert identifierat Ca-Na-Ti silikat som kan vara götzenit. Ur Litofilen 1999/1 feb sid 22-23. / Urban Strand.
Referenser:
Holtstam, D. (1998): Jinshajiangite from the Norra Kärr alkaline intrusion, Jönköping, Sweden. GFF, vol.120, sid 373-374
Thulin, H. (1996): Norra Kärr. Litofilen, nr.1, sid 17-51.
Lorin, T. & Strand U., (1998): Datorprogram SMIDA, ver.3.1.

2000

Arakiit, VII/B.19-05 arsenat
(ZnMn2+)(Mn2+Mg)12(Fe3+Al)2[OH23|AsO3|AsO4)2] monoklin (m).

Arakiit har rödaktigt brun till orangebrun färg, harts- till metallglans, hårdhet 3-4 och blekbrun streckfärg. Ett nytt zink-mangan-järnarsenat som med arsenitgruppen är strukturellt nära släkt med hematolit. Arakiit upptäcktes på en äldre museistuff från Långban i Värmland med namnet dixenit. Arakit bildar glimmerliknande små blad på en finkornig malmmatrix bestående av hematit (järnglans). Dessa små blad är upp till 1-2 mm, spröda, opaka till genomskinliga i kanterna, saknar pleokroism och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Arakiit åtföljs av färglösa kalcitkorn och ytterst små, blågröna korn av magnussonit.
Bra att veta för samlare: optiskt skiljer sig arakiit inte från dixenit eller hematolit, som förekommer i Långban på hematitmalm. För identifiering behövs minst en Routine-Röntgenanalys.
Med namnet hedras mineralog dr. Takuhuru Araki som tillsammans med prof. Paul Moore har bestämt kristallstrukturer av talrika komplexa fosfater och arsenater. ©
Emil Gregori / IMA

2002

Zinkblände från Nora Kärr.

I det block, som innehöll det rosa mineralet, som förmodades vara ussingit hittade Frieda Lubkowitz år 2000 en gulgrön fas, som nu av Per Nysten med hjälp av XRD bestämts till zinkblände.
Mineralet som Frieda fann uppträdde som "bönor" upp till 8 mm storlek i en fältspat (albit), som lätt faller sönder. Blocket fanns några tiotal meter från vägen vid kanten av diket, som går genom den södra kaxtorpiten. Ur Litofilen 2002/1 jan sid 15./ Frej Sandström

2003

Koboltkieserit, VI/C.1-35 sulfat
Co[SO4] · H2O monoklin (2/m)

Koboltkieserit har rosa färg, har glasglans men blir jordaktigt matt, och hårdheten är 2-3. Streckfärgen är vit, och klyvbarhet otydligt. Detta vattenhaltiga koboltsulfat är en ny företrädare i kieseriträckan. Koboltkieserit kommer som ett mycket sällsynt sekundärmineral ur den gamla Bastnäsgruvan nära Skinnskatteberg. Koboltkieserit bildar tillsammans med skorodit och erytrin en finkornigt skorpa på en koboltförande, kvartsrik bergart (skarnmalm). Koboltkieserit visar ingen fluorescens i UV-ljus, löses sakta i vatten och hydratiseras i fuktigt luft. Kieserit har upptäckts och beskrivits av Dan Holstam på Naturhistoriska Riksmuseet. Namnet syftar till sammansättningen och släktskapen till kieserit. © Emil Gregori / IMA

2004

Haleniusit-(La) III/A.8-25 fluorid
(La,Ce)OF kubisk

Färgen är citrongul till ockragul, jordigt matt. Streckfärgen är ljusgul och densiteten 6.5 gr/cm3. Denna nya, ceriumhaltiga lantan-oxyfluorit är isostrukturell med fluorit. Haleniusit kommer från varpen tillhörande den nu nedlagda Bastnäsgruvan nära Riddarhyttan i Västmanland. Gruvan bröts en gång i tiden på en ca 60 cm bred skarnzon med kopparkis, bismutinit och molybdenitrika Cer-malmer (”Cerin”-ett äldre namn på allanit). De undersökta proverna samlades in 1986 och innehåller, förutom något molybdenit, amfibol och kvarts, övervägande massiv, svart ferriallanit-(Ce), intimt sammanväxt med rosagrå cerit-(Ce) och bastnäsit-(La), ur vilken pulvrig haleniusit-(La) längs urlakningszoner och i hålrum sekundärt uppstått genom dekarbonatisering. På några stuffer ligger grön, finkristallin brochantit som en skorpa på halenius-(La). Halenius-(La) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar professor Ulf Hålenius, ledare för den mineralogiska avdelningen på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Litt.: Holstam, D.et al., 2004, Can. Mineral. 42, sid. 1097-1103.

2006

Selenojalpait, II/B.6-15 selenid
CuAg3Se2 tetragonal

Selenojalpait är mörkgrå, har metallglans, hårdhet 4-4 1⁄2, samt svart streckfärg. Spaltbarhet fattas, densiteten är 7,64 g/cm3. Denna nya, extremt sällsynta koppar-silverselenid är Se-analogen till jalpaid. Selenojalpait kommer från Skrikerum nära Valdemarsvik i Småland, här i en öppnad kalcitgång med chalkosin och stromeyerit samt talrika koppar-silver-talliumselenider. Den extremt sällsynta, enbart malmmikroskopiskt upptäckbara selenojalpaiten bildar mycket små korn, <0,2 mm, tätt sammanväxt med eukairit, berzelianit, altait och kopparkis. Selenojalpait är spröd, opak och visar på polerad yta (påljus) ljusgrå färg utan innerreflexer. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet med jalpait. © Emil Gregori / IMA

Gadolinit-(Nd)
Nd2Fe2+Be2O2(SiO4)2

En grupp forskare från Tjeckien och Sverige har upptäckt ett nytt mineral rikt på sällsynta jordartsmetaller. Mineralet har påträffats i närheten av Norberg, i Bergslagen.
Det nyupptäckta mineralet, som har fått namnet gadolinit-(Nd), har nyligen godkänts officiellt av den internationella mineralogiska sammanslutningen IMA.
Upptäckten har gjorts i minst två förekomster i mellansvenska Bergslagen, båda i trakten kring Norberg. Även om det nya mineralet inte ensamt kan komma att brytas för utvinning av jordartsmetaller (ofta benämnda ”REE”, efter engelskans ”Rare Earth Elements”) kan det utgöra en viktig värd (”sänka”) för neodym i förekomster med flera olika REE-mineral. Nyhetsbrev från SGU.

2010

Fluoro-aluminoleakeit, VIII/F.8-17
(Na,K)Na2LiMg2Al2[(F,OH)|Si4O11]2, monoklin

Ljust grönaktigt blå, glasglans, hårdhet 6, streck vitt, densitet 3,14 g/cm3. Typlokalitet för denna litiumhaltiga alkaliamfibol är Norra Kärr. Fluoro-aluminoleakeit uppträder bergartsbildande i en finskiffrig nefelinsyenit i form av nålar, <2mm långa. Nålarna är genomlysbara och starkt pleokroistiska (blekgrönt till mörkgrönt).
©
Emil Gregori / IMA

2011

Långbanshyttanit med den förenklade formeln Pb2Mn2Mg(AsO4)2(OH)4 ? 6 H2O är ett bly-mangan-magnesiumarsenat med en ny, tidigare inte känd, naturlig struktur. Typlokalen är Långban.
Långbanshyttanit har nu officiellt godkänts av IMA och kommer att få namnet Långbanshyttanit. Statsgeolog Erik Jonsson på SGU i Uppsala och adjungerad professor vid Uppsala universitet har i samarbete med ryska forskare upptäckt detta nya mineral.
Ytterligare presentation följer i kommande publikationer.
©
Emil Gregori / IMA

Åskagenit-(Nd) VIII/C.23-69  silikat 
(Mn2+,Fe2+)(Nd,Ce)Al2Fe3+[O|OH|SiO4|Si2O7]  monoklin

Åskagenit är becksvart, har hartsglans, hårdhet 6 och blekbrun streckfärg. Detta järnhaltiga mangan-neodym-aluminiumsilikat tillhörande epidotgruppen är den sällsynta, nya Mn(II)-analogen till allanit-(La), respektive Fe(III)-analogen till uedait-(Ce), med vilken mineralet kemiskt kan blandas.  Typlokalitet är Åskagen (Torstebäcken) nära Filipstad i Värmland, där man till för 100 år sedan bearbetade ett kvartsbrott, som låg mitt i kärnan av en sällanjord-pegmatit. 
Åskagenit-Nd  sitter som grovstängligt-platta kristaller, upp till 4 x 1 centimeter stora, i gulaktig till brunaktig, färgad kalifältspat. Åskagenit är isotropierad (därför icke-pleokroistisk), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typfyndplatsen och på kemiskt övervägande sällanjordelement.
Litteratur: Chukanov, New Data on Minerals 45, S.17-22 (på ryska), IMA 2009-073.
©
Emil Gregori / IMA

2012

Allanit-(Nd)- VIII/C.23-45 silikat
Ca(Nd,Ce,Ca)Fe2+(Al,Fe2+)2[O|OH|SiO4|Si2O7] monoklin

Allanit-(Nd) är mörkbrun till svart, har glasglans, densitet 3,98 g/cm3, hårdhet 6 och gråbrun streckfärg. Detta järn(II)-rika sällanjord-aluminiumsilikat tillhör epidotgruppen och är neodymanalog till allanit-(Ce), med vilket den är kemiskt fullständigt blandbar. Allanit-(Nd) härstammar från pegmatiten Åskagen nära Filipstad, som även är typlokalitet. Allanit-(Nd) sitter som finkorniga massor i linsformiga, rödaktiga, upp till 5 cm stora kristaller bestående av thalenit-(Y), som kan undanträngas av iimorit. Vid randen syns allanit-(Y), keiviit-(Y) samt krämfärgad tengerit-(Y). Allanit-(Nd) är måttligt pleokroistisk (från färglöst till gråbrunt) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med allanit och företrädesvis med sällanjord-elementet.
©
Emil Gregori

2016

Gatedalit VIII/B.9-15 Ö-silikat
ZrMn22+Mn43+[O8|SiO4] tetragonal

Gatedalit har grå färg, halvmetallisk glans, densitet 4,78 g/cm3 . Detta zirkonium-mangan- ösilikat räknas till braunitgruppen. Gatedalit härstammar från varpen vid nya Nya Schaktet i Långban, gruvområdet Långban norr om Filipstad. I en finkornig hausmannitskarn bildar gatedalit mikroskopiskt små, opaka korn <0,05 mm, förväxta med tefroit, flogopit, jakobsit, oxyplumboromeit, långbanit, pinakiolit och kalsit. Med namnet hedras hobbymineralogen Kjell Gatedal (*1947) från Örebro. Han arbetar sedan många år intensivt med utforsknandet av Långbans mineralrikedom. Många publikationer, inte minst i "Långbans Nytt" kommer ur Kjell Gatedals hand.
©
Emil Gregori

2017

Wiklundit, VIII/B.11-27 ösilikat
Pb2(Mn2+,Zn)(Fe3+,Mn2+)2(Mn2+,Mg)19[Cl6|(OH)18|(As3+O3)2|(SiO4,AsO4)6] trigonal

Wiklundit är rödaktigt brun till mörkt bronsbrun. har hartsglans och streckfärgen är blekt gulaktigt brun. Densitet är 4,07. Ett bly-mangan-järn-ösilikat med arsenikgrupper, släkt med mcgovernit och carlfrancisit. Ett mineral från Långban, Filipstad. På en ursprungligen 10 cm stor bit av "smutsig dolomit" bildar wiklundit i sina kanter genomlysbara korn och böjda-radialbladiga kristallgrupper <1mm. Den gråvita skarnmatrixen av dolomit och manganokalcit visar tunna band av hausmannit och jakobsit. Ytterligare följeslagare är finkornig tefroit, mimetesit, turneaurit, johnbaumit, baryt och gediget bly. Namnet hedrar två kända svenska samlare, Markus och Stefan Wiklund (*1969 och 1972), vilka upptäckte det nya mineralet gemensamt i maj 2000 på varpen i Långbans gruvområde.
©
Emil Gregori


What will be the next new mineral?


Send in moore suggestions

Mineral huvusidan | Main page Minerals |
| Dataprogram | Computer programs | Mineraldatabaser | Mineral data bases | Nya fynd|

© 1997-2000 Editor & Design Antti Hulterström