MINERALTURISM ARRANGERAD AV EN GEOLOGFÖRENING

Mineralturism kan ske i enskild form, kommersiellt eller ideellt av en förening för de egna medlemmarna och även föreningsmedlemmar som har kontakt med lokalföreningen.
Så har exempelvis amatörgeologer från Västerås, Östersund och Sundsvall anslutit sig till de större researrangemangen som Västerbottens Amatörgeologer arrangerat de sista 10 åren.
Medlemmar från Västerbottens Amatörgeologer är på motsvarande sätt välkomna att delta i andra föreningars utfärdsprogram.
En samordning av alla aktuella program för Region Norr finns presenterad på GeoNord som ett exempel öppenhet och tillgänglighet. Även icke medlemmar har möjlighet att delta i viss omfattning och de får då möjlighet att ta ställning till om de senare vill söka full medlemskap.

Följande artikel visar ett bra exempel på hur man med god framförhållning, samarbete med lokala föreningar och enskilda markägare och med relativt små medel kan arrangera en mineraltur till Norge sommaren 2001.
Bakom genomförandet av mineralturen ligger åtskilliga timmars ideellt arbete, planering av resrutter, framtagning av kartmarial, framtagning av fyndortsbeskrivningar, kontakt med nyckelpersoner på reserutten som kan ställa upp som guider, tillstånd att besöka förekomster, logi, kostnadskalkyler, samordning av fordon och mycket mera.


Mineralturen till Syd-Norge sommaren 2001.
Sammanställt av Thore Lindelöw med flera bidrag.
© 2002 All bild och textmaterial Västerbottens Amatörgeologer.

Söndagen den 24/6, dagen efter midsommardagen, startade Västerbottens Amatörgeologers mineralletarresa till södra Norge. Från Umeå utgick Göran och Thore i Görans bil. Thore blev alltmer storögd och fick allt längre haka, när han såg allt som Göran packade in. Skulle han få plats med alla funna norska stuffer på återresan? I Nordmaling tillstötte Birgit och Sven-Erik, Marja-Leena och Pauli, som genat dit från Holmsund-Obbola. Doris och Leif kom också till Nordmaling men från Bjurholm. Det blev omlastning till den rymliga minibuss som Birgit hyrt, och som under hela resan skulle hysa ovannämnda (utom Göran) ivriga och förväntansfulla (nåja med två undantag) stenletare.

Första stoppet vid Vegabron, Högakusten.

Vid Höga Kusten bron gjordes ett kort stopp för den vackra utsiktens skull och för kaffe- och (för vissa) rökpaus. Göran hann naturligtvis också få syn på en vacker beryll i en berghäll. Färden fortsatte så mot Fagervik utanför Sundsvall, där Carin väntade med kaffe och härliga smörgåsar och dessutom med många vackra stenar som skådebröd.
Vi var nu med Carin i Görans bil 9 små stenletare på väg söderut.

En bit söder om Sundsvall råkade Göran ut för en minst sagt ovanlig incident. En mås med tung last, en sork, lyfte med svårighet från en åker och flög mot vägen och Görans bil. Göran, som höll 110 km/tim, trodde på en krock med måsen med risk för snabbt slut på resan. Måsen insåg tydligen faran för sitt eget (och andras?) liv, släppte musen och kunde snabbt höja sig över bilen. I stället kom musen farande rakt in i vindrutan och krossades till en stor, blodig och smetig fläck på rutan. Den fick Göran bort med vatten och vindrutetorkarna, men musens tarmar som fastnat på antennen fick han stanna för att plocka bort för hand! Som tur var för oss alla, klarade han sig undan dikesbesök. Vi övriga skulle inte ha klarat oss utan Görans kunniga ledarskap.
Pauli och ibland Birgit rattade minibussen med den äran liksom under hela resan. Resvädret var bra, mest mulet med en del solglimtar och strax över 20° i luften. Vackra lupiner i blått, rött och vitt gladde oss längs vägkanterna. När Thore beklagade sig över att han inte kunde få lupiner att leva i sin trädgård hemma i Umeå, sa Leif ”Dom går int å dräpa”. Det blev sedan Leifs stående kommentar under hela resan, så fort han såg lupiner! Och dom tillfällena var många!

Den vackra stenläggningen vid Mineralmuseet i Borlänge.

Via Bollnäs, Alfta och Falun kom vi till Borlänge, där vi mottogs av Emil Gregori och hans fru, som visade oss och berättade om det mycket fina stenmuseet med alla dess vackra stuffer. Stenparken utanför museet var också mycket sevärd inte minst all Dalasandsten och Älvdalsporfyr.

Den vackra stenparken vid Mineralmuseet i Borlänge.

Pizzamiddagen i Borlänge skall sent glömmas.
Pizzorna var jättelika, och Doris och Thore svor på att detta var deras första och sista pizza under resan. De gamle är ju fostrade att inte lämna någon mat! Fast Leif var alltid redo att hjälpa den som inte klarade av sin portion. Heder åt honom!

Samling vid ingången till museet.

I Borlänge hade vår grupp utökats med Frösöborna Eva och Ove och Sollefteborna Jonas och Daniel. Vi var alltså 13 mineralentusiaster som fortsatte resan, nu längs Västerdalälven mot natthärberget i Malungs vandrarhem.

NÄSTA SIDA




©2001- GeoNord