NEW IMA MINERALS 2013

Lapis, årgång 39. Nr. 1 januari 2013

Aspedamit, IV/C.21-10 hydroxid
Fe³⁺Fe₄³⁺Ti⁴⁺ThNb₁₃O₄₂(OH)₃ • 9 H₂O kubisk

Aspedamit är brunaktigt orange till djupt röd, har diamantglans, densitet 4,07 g/cm³, hårdhet 3-4, blekt orange streckfärg. Denna titan- och toriumhaltiga järn-niobhydroxid är strukturellt släkt med menezesit. Detta mycket sällsynta pegmatitmineral härstammar från det 1932-1962 aktiva fältspatbrottet Herrebøkasa nära Aspedammen, Østfold i Norge. På en vittrad pyramidal, med en vit silikatskorpa övertäckt 1,2 cm stor monazitkristall med inväxt tavelformig ferrocolumbit och muskovit, hittades aspedamit i form av ytterst små, spröda kristaller. Aspedamit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Cupromakopavonit, II/E.9-65 sulfosalt
Ag₃Cu₈Pb₄Bi₁₉S₃₈ monoklin

Cupromakopavonit är grå, har metallglans, densitet 6,85 g/cm³, hårdhet 3½-4, grå streckfärg. Detta extremt sällsynta silver-koppar-bly-vismutsulfosalt tillhörande pavonitgruppen härstammar från kvartsgångarna i ”Westfeld” i scheelitgruvan Mittersill i Filbertal, Salzburg, Österrike. Denna enbart malmmikroskopiskt förnimbara cupromakopavonit sitter som mycket små, på polerad yta (påljusmikroskopering) gråvita korn <0,1 mm i krupkait, i sällskap med makovickyit, hodrushit och kupcikit. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med cupromakovickyit och cupropavonit.

Kasatkinit, VIII/E.11-30 silikat
Ba₂Ca₈[(BO₄)₅|Si₈O₁₂(OH)₃] • 6 H₂O monoklin

Kasatkinit är färglös till snövit, har glas- till sidenglans, densitet 2,95 g/cm³, hårdhet 4-4½, vit streckfärg.
Denna barium-kalcium-borosilikat med ringstruktur är strukturellt släkt med hyalotekit. Denna mycket sällsynta kasatkinit härstammar från asbestdagbrottet Bazhenovkoye, som ligger nära Jekaterinburg, Ural. På körtlar från rhodingitgångar sitter kasatkinit i form av tunna, upp till max. 6 mm långa nålar, på färglös grossular eller på prehnit. Det tillkommer kalcit, diopsid, pektolit och klinoklor. Kasatkinit är genomlysbar och elastiskt böjbar. Med namnet hedras hobbymineralogen och systematiksamlaren Anatoly Vitaljevich Kasatkin från Moskva, som upptäckte mineralet.

Kobyashevit VI/D.19-08 sulfat
Cu₅[(OH)₆|(SO₄)₂] • 4 H₂O triklin

Kobyashevit är blåaktigt grön till turkosblå, har glasglans, densitet 3,16g/cm³, hårdhet 2½, blek blåaktigt grön streckfärg. Denna mycket sällsynta kopparsulfat tillhör devillingruppen och härstammar från niob-tantalgruvorna Kapitalnaya, Vishnevye södra Ural i Rysland. Här utvanns fram till 1995 pyroklor ur den kontaktmetasomatiska alkalibergarten. Kobyashevit bildades sekundärt i körtelrika, med svavelkis och kopparkis fyllda kalcit- och kvartsgångar i form av skorpor bestående av ytterst små, krökta stavar <0,2 mm. Kobyashevit är i polariserat ljus blåaktigt grön pleokroistikt och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogen Yuriy Stepanovich Kobyashev (1935-2009), kännare av Ural och här speciellt Vishnevye-regionen.

Heisenbergit, IV/H.1-57 hydroxid
[UO₂|(OH)₂] • 2 H₂O ortorombisk

Heisenbergit är gul till gulbrun, även orangebrun, har glasglans, densitet 5,14 g/cm³, hårdhet 2 och gul streckfärg. Denna uranyl-hydroxid är redan nu känd från tre fyndplatser. Typlokalitet är Menzenschwand i Schwarzwald, dessutom har mineralet hittats i Jáchymov (CR) och i

El Sherana i South Alligator District i Australien. Överallt bildades heisenbergit som vittringsprodukt efter pechblände (uraninit). Typiska följeslagare är billietit, studtit, rutherfordin och joliotit i Menzenschwand, respektive richetit, novacekit och antlerit i Jáchymov. Heisenbergit bildar på vittrat pechblände finkristallina ådror och skorpor, som ej visar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den tyske fysikern och nobelpristagaren Werner Karl Heisenberg (1901-1976), en av pionjärerna på området kvantmekanik och kärnfysik.

Saltonseait, III/C.6-15 klorid
K₃NaMn²⁺Cl₆ trigonal

Saltonseait är färglös till orange, har glas- till oljeglans, densitet 2,26 g/cm³, hårdhet 21⁄2 samt vit streckfärg. Denna sällsynta alkali-manganklorid är Mn-analogen till rinneit. Vid mynningen av New River i södra delen av Salton Sea, Imperial County, Kalifornien hittades mineralet 1981 centnervis (1 centner = 50 kg), i form av parallellt sammanväxta, platt-romboetiska, spetstavliga kristallgrupper av upp till 15 centimeters storlek, med inväxta stensaltkristaller (upp till 10 cm) samt, världsbäst, upp till 8 cm stora sylvinkristaller i form av klara kub-oktaedrar. De upp till 1 centimeter stora saltonseait-enkelkristaller, som tidigare ansågs vara ”manganhaltig romeit”, bildades vid en temperatur överstigande 52ºC i omgivningen av en hydrotermal källa, och färgades rödaktiga genom finfördelad akaganeit. Saltonseait är spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus, löses dock mycket lätt i vatten och smälter i fuktig luft. Namnet syftar på typlokaliteten.

Rongibbsit, VIII/H.35-30 silikat
Pb₂[AlSi₄O₁₁(OH)] monoklin

Rongibbsit är färglös till mjölkaktigt vit, har glasglans, densitet 4,43 g/cm³, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta extremt sällsynta, med maricopait besläktade bly-alumosilikat har en zeolitisk skiktstruktur och härstammar från en Pb/Cu-rik kvartsgång i prekambrisk gnejs i Big Horn district, Maricopa i Arizona. I körtlar bildar rongibbsit ofta förtvillingade, >0,7 mm långa, listformiga kristaller. Typiska följeslagare är wickenburgit, fornacit, creaseyit, mimetesit och murdochit. Dessa kvartsgångar innehåller även anglesit, cerussit, gediget guld, willemit, mottramit, iranit, phönikochroit, plancheit och zeoliter, bland annat stilbit. Rongibbsit är genomlysbar, spröd, löses inte i saltsyra och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar malmfyndighetsgeologen och mineralsamlaren Ronald ”Ron” Bradford Gibbs från Tucson, Arizona, som upptäckte mineralet.

Tanohatait, VIII/F.18-75 kedjesilikat
LiMn₂²⁺[Si₃O₈(OH)] triklin

Tanohatait är gulaktig till rödaktigt vit, har glas- till sidenglans, densitet 3,33 g/cm³, hårdhet 5-5½ och vit streckfärg. Detta sällsynta litium-mangan-kedjesilikat är litiumanalogen till serandit. Typlokalitet är dagbrottet Matsumaezawa, tillhörande manganförekomsten Tanohata, prefekturen Iwate, Japan. Kvartsådror i metamorfa manganmalmer innehåller tanohatait i form av asbestliknande, elastiska och böjliga fibrer upp till max 1 centimeter långa, som kan få en svart vittringsyta. Underordnade följeslagare är aegirin, manganhaltig arfvedsonit, nambulit, natronambulit och baryt. Namnet syftar på typlokaliteten.

Lapis, årgång 39. Nr. 5 maj 2013
Observera att texten finns nu i separat fönster

Calciodelrioit, IV/G.7-65 oxid
Ca[V₂⁵⁺O₆] • 4 H₂O monoklin

Calciodelrioit är färglös till brunsvart, har diamantglans, densitet 2,45 g/cm³, hårdhet 2½, vit streckfärg. Denna extremt sällsynta, vattenhaltiga kalcium-vanadiumoxid är Ca-analogen till polyvanadatet delrioit, (Sr,Ca)|V₂⁵⁺O₆] • 4 H₂O (ny formel), med vilken calciodelrioit kan blandas kemiskt. Därav namnet. I West Sunday Mine, San Miguel County, Colorado hittades calciodelrioit på sprickor i en corvusit- och montroseitförande sandsten i form av genomlysbara, längsräfflade nålknippor < 0,5 mm samt som stjärnformade kristallgrupper. Följeslagare är coelestin, gips, huemulit, pascoit och rossit/metarosit. Calciodelrioit är vattenlöslig. Den visar ingen fluorescens i UV-ljus.

Cordylit –(La) V/C.7-168 karbonat
(Na,Ca)Ba(La,Ce,Sr)₂[F|(CO₃)₄] hexagonal

Cordylit är färglös till honungsgul, även gulaktigt rosa, har fett- till glasglans, densitet 4,34 g/cm³, hårdhet 4, vit streckfärg.
Detta alkalihaltiga barium-lanthan-fluorokarbonat är La-analogen till cordylit-(Ce), med vilken den kemiskt kan blandas. Därav namnet. Typlokalitet är järn-sällanjordavlagringarna i Biraya på Vitim-Plateau, Irkutsk i Ostsibirien. I en karbonatitmatrix sitter cordylit-(La) i form av otydliga, tunnformade prismer upp till 3 mm stora. Dessa har oftast en zonar uppbyggnad med en La-rik kärna och ett Ce-rikt hölje. Enbart detta, något mörkare färgade, hölje visar en karakteristisk färgväxling, rosa-brunt i konstljus och olivgrönt i dagsljus. Cordylit-(La) visar ingen fluorescens och sitter i en matrix bestående av Sr-haltig kalcit, grönaktig strontianit och järnhaltig talk. Ytterligare följeslagare är ankylit-(Ce) och ankylit-(La), thorit och carbocernait, samt baryt, birait-(Ce), niob-rik chevkinit-(Ce), fergusonit-(Nd), daqingshanit-(Ce), daqingshanit-(La) och bastnäsit-(Ce).

Laurentianit, VIII/C.15-80 silikat
Na₃Nb₃[O₃|(Si₂O₇)₂] • 9 H₂O trigonal

Laurentianit är färglös, har glas- till sidenglans, densitet 2,46 cm³, vit streckfärg. Detta vattenrika natrium-niobgruppsilikat tillhörande bafertisitgruppen härstammar från ett enkelfynd gjort 2003 i Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire i Québec. Sideritrika linser i omvandlad syenit innehåller körtlar som är fyllda med mycket små, långsträckta nålar < 0,25 mm långa, oftast i form av lösa, nästliknande anrikningar. Följeslagare är lepidokroit, kvarts och franconit. Laurentianit är genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det 1963 bildade Laurentian University i Sudbury, Ontario, vid vilket det nya mineralet har identifierats.

Leukostaurit, V/K.4-38 borat
Pb₂[Cl|B₅O₉] • ½ H₂O ortorombisk

Leukostaurit är färglös till vit, har diamantglans, hårdhet ~4, densitet 5,09 g/cm³, vit streckfärg. Detta sällsynta bly-chloroborat med skiktstruktur är Pb-analogen till hilgardit. Följande fyndplatser är kända tills nu: Mina Asunción (typlokalitet), och San Rafael Mine nära Caracoles, Atacamaöknen i Chile. Här fanns under 1970- och 80-talen dussintals silver- och koppargruvor aktiva. Historiska museiprov från NHM Bern och BMNH London visar leukostaurit i form av ytterst små, korsformiga genomträngningstvillingar. Kristallerna är tunntavliga, längsrefflade och bildar grupper av små knippen (<0,8 mm) på en matrix bestående av paralaurionit och boleit. Ytterligare följeslagare är caracolit, bindheimit, gips, penfielditchallacollit, schwarzenbergit, cesanit och seeligerit. Denna paragenes bildades vid växelverkan vulkaniska svavelfumaroler och heta källor med sulfidiska buntmetallmalmer. Leukostarit är spröd och visar i det kortvågiga UV-ljuset en svag, ljusgul fluorescens. Namnet, som härleds ur grekiskans leukos (vit) och stauros (kors), syftar på det typiska utseendet hos kristallerna.

Terrywallaceit, II/E.31-85
PbAg(Sb,Bi)₃S₆ monoklin

Terrywallaceit är gråsvart, har metallglans, hårdhet ~4, densitet 6,00 g/cm³, svart streckfärg. Detta extremt sällsynta vismuthaltiga bly-silver-antimon-sulfosalt är Sb-analogen till gustavit. Typlokalitet är koppar-silvergruvan Herminia i gruvreviret Julcani, Huancavelica i Peru. Fahlerzprov med tetraedrit, finkornig pyrit, gustavit och spatig, vit baryt ur malmgången visar små körtlar med terrywallaceit i form av små, listformade, opaka, spröda kristaller <0,5 mm. Namnet hedrar geovetenskapsmannen och förre intendenten vid University of Arizona Dr Terry Wallace Jr, specialist på silvermineraler.

Eltyubyuit, VIII/A.8-205 silikat
Ca₁₂Fe₁₀³⁺[O₁₆|Cl₆|(SiO₄)₄] kubisk

Eltyubyuit är brun till ljusbrun, har glasglans, hårdhet 6-7, densitet 3,35 g/cm³, vit streckfärg. Detta granatliknande, klorrika kalcium-järnsilikat är Fe³⁺-analogen till wadalit, från vilken den optiskt inte kan skiljas. Typlokalitet är Chegemcalderan i vulkanen Lakargi i Baksandalen, Nordkaukasus, Ryssland. Silikatiska marmorbrottstycken i smälttuff visar eltyubyuit som mycket små tetraedrar (<0,01 mm) i rondorfit- och hydroxylelelestadit, chegemit, edgrewir, cuspidin, lakargiit, perowskit, srebrodolskit, kerimasit och dovyrenit. Man känner emellertid även eltyubyuit från Bellerberg i Eifel, Tyskland, också här tätt sammanväxt med wadalit. Namnet syftar på den balkariska byn Eltyubyu nära typlokaliteten.

Günterblassit, VIII/H.38-22 silikat
(K,Ca,Ba,Na)_2-3Fe_0,5²⁺[(Si,Al)₁₃O₂₅(OH,O)₄] • 7-10 H₂O ortorombisk.

Günterblassit är färglös till mjölkvit, har glasglans, densitet 2,18 g/cm³, hårdhet 4, vit streckfärg. Detta alkali-järn-skiktsilikat liknar strukturellt rodesit och mountainit. Typlokalitet är Rother Kopf nära Gerolstein i Eifel, Tyskland. Den mycket sällsynta günterblassiten bildar på körtlar (miarolen) och sprickor i alkalibasalten rektangulära lameller upp till 1 x 1,5 mm stora, delvis även kamformade-virrbladiga grupper av upp till 2 millimeters storlek, tätt sammanväxta med kastanjebruna tavlor, som består av den nya Mg-analogen till schüllerit. Ytterligare följeslagare är nefelin, leucit, augit, flogopit, magnetit, perowskit, vit götzenit, chabasit-K, chabasit-Ca, phillipsit-K och kalcit. Günterblassitkristaller är genomlysbara, spröda, icke pleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Günter Blaß (*1943). Han har som analytiker, hobbymineralog och skribent väsentligt bidragit till att göra Eifels mineralogi känd genom beskrivningen av åtta nya mineralarter.

Hillesheimit, VIII/H.38-23 silikat
(K,Ca,Ba)_1,5-2(Mg,Fe²⁺)[(Si,Al)₁₃O₂₃(OH)₆] • 8 H₂O ortorombisk.

Hillesheimit är färglös till blekt gul, har glasglans, densitet 2,16 g/cm³, hårdhet 4, vit streckfärg. Detta alkali-järn-skiktsilikat har nära släktskap med günterblassit, från vilken den optiskt vanligen inte kan särskiljas.Typlokalitet är Graulai (Graulay) nära Hillesheim, Eifel, Tyskland. Den extremt sällsynta hillesheimiten bildar på små körtlar (miarolen) i alkalibasalt rektangulära lameller upp till 0,6-1 mm stora, delvis även kamformiga grupper. Följeslagare är nefelin, fluorapatit, augit, magnetit, perowskit, pseudobrookit, priderit, ackermannit, götzenit och bruna tavlor lileyit. Hillesheimitkristaller är genomlysbara, spröda, ickepleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Lileyit VIII/C.13-28 silikat
Ba₂(Na,Fe²⁺,Ca)₃MgTi₂⁴⁺[O|F|Si₂O₇)₂monoklin

Lileyit är brun, har glasglans, densitet 3,77 g/cm³, hårdhet 3-4, vit streckfärg. Detta komplexa barium-titan-gruppsilikat tillhörande lamprofyllitgruppen liknar starkt schüllerit (denna tillhör dock bafertisitgruppen). Typlokalitet är Liley nära Übersdorf vid Daun, Eifel. Lileyit bildar på små körtlar (miarolen) och sprickor i alkalibasalten isolerade, tavliga, oftast listformiga kristaller upp till 0,3 x 0,5 mm samt kristallgrupper <1 mm. Följeslagare är nefelin, leucit, augit, magnetit, fluorapatit, perowskit, götzenit och ett amorft, vitt silikat. Lileyit är genomlysbar och spröd, i polariserat ljus tydligt pleokroistisk (från färglös till gråbrun) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det gamla namnet ”Liley” för typlokaliteten.

Shulamitit, IV/A.7-25 oxid
Ca₃Fe³⁺AlTi⁴⁺O₈ ortorombisk

Shulamitit är orange till rödaktigt brun, har diamant- till metallglans, densitet 3,84-3,86 g/cm³, hårdhet 6-6½, ljusbrun streckfärg. Denna kalciumrika järn-aluminium-titanoxid är nära släkt med brownmillerit och srebrodolskit, från vilken den kan urskiljas enbart med hjälp av EDX. Typlokalitet är Hartrurimsänkan i Negevöknen i Israel. Här bildades shulamitit för runt 5-15 miljoner år sedan vid en temperatur av 1150-1170ºC, förmodligen vid randen av en brinnande slamvulkan över en gaslagerplats!
Detta högtemperaturmineral bildar - i en konglomeratisk kalksilikatfels med finkornig larnit, mayenit, fluorapatit och spinell - talrika kantiga korn och tvillinggrupper i form av avlånga plattor <0,5 mm.
Ytterligare fyndorter är stenbrottet Caspar vid Bellersberg i Eifel och basaltbrottet Klöch, som ligger nära Bad Radkersburg i Steiermark, Österrike. Här bildar shulamitit ytterst små korn i vita, larnit-periklasrika, vulkaniska kalkstensutkast. Här är shulamitit tätt sammanväxt med tafelformad brownmillerit, srebrodolskit och yeelimit. I kontaknära zoner till Bellerbergets basalt undantränger shulamitit och dess hittills namnlösa Fe³⁺-analog finkornig perowskit. Med namnet det brunröda mineralet shulamitit hedras den israeliske geologen dr Shulamit Gross (1923-2012), även med tanke på Sulamith, kung Salomos rödhåriga älskarinna ur Gamla testamentet.

Andranosit-(Fe), VI/B.4-40 sulfat
(NH₄NaFe₂³⁺[(Cl|(OH)₂|(SO₄)₄] tetragonal

Andranosit-(Fe) är blekt gul, har glasglans, densitet 2,19 g/cm³, vit streckfärg. Detta natriumhaltiga ammonium-järnsulfat bildades vid två av La Fossa-kraterns fumaroler på ön Vulcano, en av de Lipariska öarna i Italien. Ytterligare fyndort är den brinnande kolvarpen tillhörande Annagruvan nära Alsdorf i Tyskland. Andranosit-(Fe) bildar millimeterstora nålknippen, tillsammans med thermessait, salmiak och den gedigna svavelfyndigheten Vulcano; på Annagruvefyndigheten tillkommer clairit, tschermigit och boussingaultit. Andranosit-(Fe) är i luften stabil (icke hygroskopisk). Den fluorescerar inte. Namnet syftar på släktskapen med andranosit.

Calciolangbeinit, VI/A.3-25 sulfat
K₂(Ca,Mg)₂[SO₄]₃ kubisk

Calciolangbeinit är färglös, har glasglans, hårdhet 3-3½, densitet 2,68 g/cm³, vit streckfärg. Detta alkalisulfat är den sällsynta Ca-analogen till langbeinit (därav namnet). I fumarolen Yadovitaya (den giftiga) vid vulkanen New Tolbachik på halvön Kamtjatka, Rysk, bildar calciolangbeinit skorpor av millimeterstora korn och pseudooktaedriska kristaller <1 mm, delvis även epitaktiskt på langbeinit. Ytterligare följeslagare är bl.a. hematit, pseudobrookit, piypit, lyonsit, lammerit, cyanochroit och chlorothionit. Calciolangbeinit är spröd, genomlysbar, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är hygroskopisk i fuktig luft.

Cossait, VI/D.7-50 sulfat
Mg_0,5Al₆[F₆|HSO₄|(SO₄)₆] • 36 H₂O trigonal/pseudohexagonal.

Cossait är färglös, har glasglans, densitet 2,07 g/cm³, vit streckfärg. Detta vattenrika, magnesiumhaltiga fluorosulfat tillhör wilkoxitgruppen och bildades i en fumarol tillhörande La Fossa-kratern på Vulcanoön. Bildningsåret var 2008 vid en uppmätt temperatur av ~350ºC. Denna mycket sällsynta cossait sitter som kompakta, sexkantiga kristaller (<0,1 mm) på thermessait. Därtill kommer vlodavetsit, sassolin och salmiak. Cossait är genomlysbar, fluorescerar inte i UV-ljus och är vattenlöslig. Med namnet hedras den italienske kemisten och naturvetaren Alfonso Cossa (1833-1881), som även upptäckte mineralet hieratits på Vulcano

Cupromolybdit, VI/G.2-24 molybdat
Cu₃[O|(MoO₄)₂] ortorombisk

Cupromolybdit är orangebrun till ljust gul, har diamantglans, densitet 4,51 g/cm³, hårdhet 3, ljusbrun till gul streckfärg. Detta sällsynta kopparmolybdat är sulfatfri polymorf till vergasovait. IYadovitayafumarole vid vulkanen Tolbachik i Kamtjatka bildar cupromolybdit mycket små, kortpriamatiskt-pyramidala kristaller eller tunna virrbladig-stängliga grupper <0,15 mm långa. Kristallerna sitter i finporigt sublimat vid finbladig hematit, magnetit, tenorit, arsenikhaltig ortoklas, ljusgrön piypit och euchlorin. Tillkommer fedotovit, palmierit och gediget guld. Cupromolybdit är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med cuprotungstit.

Lucabindiit, III/D.4-20 halogenit
(K,NH₄)As₄O₆(Cl,Br) hexagonal

Lucabindiit är färglös, har glasglans, densitet 3,68 g/cm³, vit streckfärg. Denna ammonium- och kaliumhaltiga arsen-oxihalogenid bildades 1998 vid 170ºC i en fumarol tillhörande La Fossa-kratern på Vulcanoön. Denna extremt sällsynta lucabindiit bildar ytterst små rosetter av sexkantiga blad (<0,07 mm), som med arsenolitoktaedrar och salmiak sitter på glasigt-rödaktigt arseniksvavel. Namnet hedrar den italienske kristallografiprofessorn Luca Bindi (*1971) från Florens.

Starovait, VII/B.7-25 vanadat
K(Cu,Zn)₄[O|(VO₄,AsO₄)₃] triklin

Starovait är orange till rödbrun, har metallglans, densitet 4,54 g/cm³, hårdhet 3½-4. Detta arsenathaltiga kalium-kopparvanadat tillhör coparsit-fingeritgruppen och kommer ur fumarolen Yadovitaya vid vulkanen New Tolbachik, Kamtjatka. Starovait växer upp på lammerit, som sitter på en hematit-tenoritmatrix, i form av skorpor som bildas av mycket små nålar < 0,1 mm, bl.a. tillsammans med calciolangbeinit och cupromolybdit. Starovait är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras kristallografen professor Gallina Leonidovna Starova (*1946) från St.Petersburg.

Lapis, årgång 39. Nr 7-8 juli/augusti 2013
Observera att texten finns nu i separat fönster

Cobaltoblödit, VI/C,18-21
Na₂(Co,Mg)[SO₄]₂ · 4 H₂O monoklin

Cobaltoblödit är färglös till rosa, har glasglans, densitet 2,29 g/cm³, hårdhet 2½, vit streckfärg.

Manganobödit, VI/C.18-24
Na₂Mn²⁺,Mg)[SO₄]₂ · 4 H₂O monoklin·

Manganoblödit är färglös till rosa, har glasglans, densitet 2,25 g/cm³, hårdhet 2½, vit streckfärg.

Dessa två natriumsulfater är de sällsynta kobolt- eller mangan-analogerna till blödit, med vilken de bildar blandkristaller (därav namnen). Typlokalitet är Blue Lizard Mine, San Juan Co, Utah. På sandstenssprickor med chalkantit, sideronatrit, johannit och gips bildar finkornig cobaltoblödit och manganoblödit, tätt sammanväxta med blödit, tunna skorpor upp till 2 x 2 cm stora. Skorporna är genomlysbara, spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Alla tre är vattenlösliga och faller sönder i fuktig luft.

Domerockit, VII/D.7-25 arsenat
Cu₄[(OH)₃|AsO₃(OH)|(AsO₄)₂] · H₂O triklin

Domerockit är blåaktigt grön, har glasglans, densitet 4,44 g/cm³, hårdhet 3, blekt grön streckfärg. Detta vattenhaltiga koppararsenat är kemiskt besläktat med strashimirit, och härstammar ur den gamla Dome Rock Mine i södra Australien (därav namnet), ur vars dagbrott man ännu kring 1980 kunde bärga talrika mineralstuffer med klinoklas, cornwallit och olivenit samt sällsynta koboltarsenater kunde. I små håligheter i en limonitisk-kvarts-skifferbreccia bildar domerockit, tillsammans med konichalcit och karolinit, finkristallina skorpor bestående av kortprismatiska till tjocktavliga kristaller <0,3 mm.

Schindlerit, IV/G.1-32
(H₃O)₄(Na,K)₂[V₁₀⁵⁺O₂₈] · 10 H₂O triklin

Schindlerit är orange, har harts- till diamantglans, densitet 2,46 g/cm³, hårdhet 2, gul streckfärg.

Wernerbaurit, IV/G.1-33
(H₃O)₄Ca[V₁₀⁵⁺O₂₈] · 16 H₂O triklin

Wernerbaurit är gul till orange, har harts- till diamantglans, densitet 2,35 g/cm³, hårdhet 2, gul streckfärg.

Dessa två vattenrika och hydroniumhaltiga kalcium- respektive natrium-dekavanadater tillhörande pascoitgruppen hör som polyvanadater till vanadiumoxiderna. Typlokalitet är den nedlagda St Jude Mine, som ligger nära West Sunday Mine i Slick Rock District, San Miguel County i Colorado. På sprickor i en med corvusit och montroseit genomväxt sandsten bildar schindlerit och wernerbaurit (avskilda från varandra) tavelformade kristaller <0,5 mm respektive 1 mm, var och en i sällskap med gips, rossit, huemulit, pascoit, hughesit och kalciodelrioit. Schindlerit visar parallellväxta tavlor, och wernerbaurit visar trappstegsformiga tavlor med 4-8 kantig omkrets. Båda mineralerna saknar fluorescens i UV-ljus och löses långsamt i vatten. Namnen hedrar professor Werner Baur (*1931) och doktor Michael Schindler (*1966) för deras arbeten med kristallografi och struktur hos vanadiummineraler vid Universitet Illinois, Chicago.

Vigrishinit, VIII/C.14-05 silikat
Zn₂Ti_3-4[(OH,H₂O)_3-4|Si₂O₇]₂triklin

Vigrishinit är färglös till silveraktigt grå, har glas- till pärlemorglans, densitet 3,03 g/cm³, hårdhet 21⁄2-3, vit streckfärg. Detta zink-titan- gruppsilikat är strukturellt släkt med epidot och räknas till murmanitgruppen. Vid berget Malyi Punkaruaiv i Lovzero-massivet, Kolahalvön, bildar vigrishinit i en alkalipegmatit rätsidiga, delvis solfjäderaktiga lameller av upp till 2 till 3cm³, och förekommer där i sällskap med bornemanit, gmelinit-Na, chabasit-Ca, analcim, ussingit, aegirin och mikroklin. Vigrishinit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras hobbygeologen Viktor Grigorevich Grishin (*1953), som har specialiserat sig på Lovozero-massivets mineralogi.

Lapis, årgång 39. Nr. 9 september 2013
Observera att texten finns nu i separat fönster

Bastnäsit-(Nd) V/C.7-35 karbonat
(Nd,La,Ce)[F|CO₃] hexagonal

Bastnäsit-(La) är färglös till beigevit, även grårosa, har glasglans till pärlemorglans, även fettglans, densitet 5,23 g/cm³, hårdhet 4-4½, streckfärg vit. Denna neodym-fluorokarbonat är den Nd-deminanta företrädaren i bastnäsitgruppen (därför namnet). Sedan länge känner man till bastnäsit-(Nd) från Grube Clara i Schwarzwald, Tysland, där i form av genomlysbara, druvig-radialbladiga kristallskorpor på fluorid och kvarts, delvis tillsammans med agardit. IMA har först 2011 officiellt godkänt mineralet, dock vid prover från Stetindpegmatiden vid Tysfjorden i Nordnorge, som är typlokaliteten. Här bildar bastnäsit-(La) ytterst tunna tillväxtzoner utanpå bastnäsit-(Ce), bl.a. bredvid yttriumhaltig fluorid och stetindit.

Carlfrancisit, VIII/B.11-25 silicate
Mn_1,5²⁺(Mn²⁺,Mg)₂₁[(OH)₂₁|As³⁺O₃|(As⁵⁺O₄)₃|(SiO₄,AsO₄)₃]. trigonal.

Carlfrancisit är blekgul till gulorange, har glas- till pärlemorglans, densitet 3,62 g/cm³, hårdhet 3, streckfärg gulaktigt vit. Detta magnesiumhaltiga mangan-arsenosilikat med arsenid- och arsenatgrupper är det ytterst sällsynta Mn(II)-analogen till mcgovernit (med Zn_1,5) och turtmannit (med Mg_1,5). Typlokalitet är Kombat Mine i Otavidalen, Namibia. På nivå 11 i Asis West-Sector hittades carlfrancisit 1984 i form av böjda tavliga kristallpaket upp till 2 centimeters storlek i en matrix bestående av pyrochit, spinell, alleghanyit, ribbeit och klorit. Carlfrancisit är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk och fluorescera ej. Med namnet hedras den amerikanske mineralogen Carl Francis (*1949), föreståndare vid Havard Collection i Cambridge, Massachusetts. Han var delaktig vid mineralets upptäckande.

Eckhardit, IV/K.15-08 tellurat
CaCu²⁺[Te⁶⁺O₅] · H₂O monoklin

Eckhardit är ljust blåaktigt grön, har glas- till diamantglans, densitet 4,64 g/cm³, hårdhet 2-3, grönaktigt vit streckfärg. Detta blyhaltiga kalcium-koppartellurat med skiktstruktur hittades i Bird Nest Drift som är typlokalitet, och i Aga Mine vid Otto Mountain nära Baker, Kalifornien. Denna ytterst sällsynta eckhardit bildar i kvartskörtlar mycket små radialstråliga grupper eller transparenta nålar >0,15 mm lång, tillsammans med guld, bromrik chlorargyrit och ottoit. Eckhardit är spröd,fluorescera inte och upplöses sakta i utspätt saltsyra. Med namnet hedras Colonel Eckhard Stuart (*1939), hobbysamlare och micromounter från Madison, Mississippi. Han levererade talrika prov till vetenskapliga undersökningar, däribland även eckhardit.

Krasnoit, VIII/J.20-05 silikat
Ca₃Al₈[F₂|(OH)₁₃|(PO₄)₄|Si₃O₇(OH)] · 8 H₂O trigonal

Krasnoit är beigevit, har pärlemorglans, även fettglans eller jordigt matt, densitet 2,48 g/cm³, hårdhet 5, vit streckfärg. Detta vattenhaltiga kalcium-aluminiumsilikat med fosforgrupper är den sällsynta fluor-analogen till perhamit. Typlokalitet är Huber-Greisenstock i Krásno nära Horni Slavkov/Schlaggenwald i Tjeckien. Ytterligare fyndplatser är Silver Coin Mine nära Valmy i Nevada samt variscit-förekomsten vid Utahlite Hill nära Lucin, Utah. Krasnoit bildar halvklotliknande-bladiga kristallgrupper, < 1 mm, av parallellt sammanväxta sexkantiga tavlor, <0,4 mm stora. Följeslagare i Krásno är langgreyit, kunatit, chalkosiderit, fluorapatit och strengit. I Silver Coin Mine plumbogummit, meurigit-Na, kidwellit, lipscombit, wardit, leukofosphit och wavellit. Krasnoit visar ingen fluorescens och reagerar inte med utspädd saltsyra. Namnet syftar på typlokalen.

Leydetit, VI/D.21-08 sulfat
Fe³⁺[UO₂|(SO₄)₂] · 11 H₂O monoklin

Leydetit är pastellgul till grönaktigt gul, även gulaktigt vit, har glasglans, densitet 2,55 g/cm³, hårdhet ~2, gulaktigt vit streckfärg. Detta vattenrika järn(III)-uranylsulfat är kemiskt släkt med deliensit. Typlokalitet är det 1984-1992 aktiva uranmalmsdagbrottet Mas d´Alary, Lodéve, Dépt. Herault i Frankrike. Den andra fyndplatsen är uranmalmsdagbrottet L´Ecarpiére (1954-1991) nära Gétigné, Dépt.Loire Atlantique. Leydetit bildar spetstavliga till listformade tvillingskristaller upp till 2 mm långa på sandstensmatrix. Kristallerna är spröda och genomlysbara, är icke pleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Typiska följeslagare är pyrit, uranhaltig asfaltit ("carburan"), kalcit, gips, deliensit och rabejacit. Namnet hedrar den franske hobbysamlaren Jean Claude Leydet (*1961) från Brest, som upptäckte detta mineral.

Minohlith, VI/D.3-62 sulfat
(Cu,Zn)₇[(OH)₁₀|(SO₄)₂] · 8 H₂O trigonal

Minohlith är blåaktigt grön till grönaktigt blå, har glas-till pärlemorglans, densitet 3,28 g/cm³, hårdhet 11⁄2, grönaktigt vit streckfärg. Detta vattenhaltiga och zinkhaltiga kopparsulfat är nära släkt med schulenbergit. Båda mineralerna är intimt sammanväxta och har samma färg. Det innebär att minolith och schulenbergit inte kan skiljas genom färgen. Typlokalitet är Hirao Mine nära staden Minoh, prefekturen Osaka i Japan. Ytterligare har minolith hittats i skarn i Mina Lanzi nära Campiglia Marittima, Toscana och i malmgruvorna vid Monte Trisa, provinsen Vicenza Veneto i Italien. Minohlith bildar paketliknande till rosettformade grupper av mycket små blad (0,3 mm Ø), sammanväxta med schulenbergit. Ytterligare följeslagare är bl.a. serpierit, ramsbeckit, smitsonit, kopparkis och chamosit. Minohlith visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i syror. Namnet syftar på typlokaliteten (gek. "sten" från Minoh).

Nashit, IV/G.1-35 oxide
Na₃Ca₂[V⁴⁺V₉⁵⁺O₂₈] · 24 H₂O monoklin

Nashit är blåaktigt grön till grönaktigt svart, har diamantglans, densitet 2,35 g/cm³, hårdhet ~2, streckfärgen är ljust blåaktigt grön. Denna vattenrika alkali-vanadiumoxid är en sällsynt polyvanadat tillhörande pascoiträckan. (Vanadiumbrons av typen [V₁₀O₂₈] från Little Eva Mine, Grand County, Utah (typlokalitet) och från St. Jude Mine, San Miguel County, Colorado. Nashit bildar tunna, oftast parallellt sammanväxta blad, <0,3 mm, på sprickor i en med corvusit och montroseit genomdränkt sandsten. Ytterligare följeslagare är calciodelrioit, huemulit, pascoit, lasalit, rossit och sherwoodit. Nashit är spröd, genomlysbar, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och är lättlöslig i vatten. Med namnet hedras geologiprofessorn Barbara Nash (*1944), som sedan flera år ägnar sig åt analyser av vanadiummineralerna från Coloradoplatået.

Nioboholtit, VIII/B.31-32 silikat
Al₆Nb_0,5[(O,OH)₃|BO₃|{Si,Sb³⁺)O₄}₃]

Titanoholit, VIII/B.31-28 silikat
Al₆(Ti⁴⁺,Nb_0,5[(O,OH)₃|BO₃|{Si,Sb³⁺)O₄}₃]

Szklaryit, IV/D.27-05 silikat
Al_5-6[B(O,OH)₃|{(As³⁺,Sb³⁺)O₄}₃]

Alla tre är ortorombiska, färglösa till beigevita,har matt- till harzglans, densitet ~3,8 till 3,9 g/cm³, hårdhet 8-8½, vit streckfärg.

Dessa niob- respektive titanhaltiga aluminium-borosilikater tillhörande dumottieritgruppen, hos vilka silicium delvis ersätts av antimon, är kemiskt blandbara med tantal-dominant holtit . Därav namnen. Szklaryit är deras Si-fria arsen-antimon-analog, som i sin tur som oxid tillhör bahianitgruppen.

Typlokalitet är Sklary-pegmatiten i serpentinit-massivet som bär samma namn, cirka 6 km norr om Zabkowice (Frankenstein) i norra Schlesien, Polenområdet kring Szklary (Gläserdorf) är sedan 1740 känt för sina chrysoprasfynd. Pegmatiten finns frilagd 500 meter nordväst om byn Sklary i ett 1986 nedlagd nickelmalmsdagbrott på en sträcka av cirka 5 meters längd. Pegmatitens övre skikt blev hösten 2002 av mineralsamlare borthuggen. Pegmatitens biotitfria, men mikrolin- och muskovitrika kärnpartiet levererade svart- till blåaktigt schörl och dravit, beusit, mangandominat klorapatit, barium och blydominant dickinsonit, samt diverse Nb-Ta- och Sb-Bi-U-oxider tillhörande columbit-pyroklorgruppen, men även uraninit med finfördelat gediget antimon, arsenik, wismut och guld.
Beigefärgad holtit bildar stråliga fiberknippen och tunna stänglar, 1-7 millimeter långa. Inlagrade är ofta stibiocolumbit och wismutomikrolit.
Kärnpartierna av denna zonalt uppbyggda holtit innehåller mycket fina strängar av titanholtit; vilkens ytterst tunna ytterkanter består av nioboholtit, längst ute i kanten följt szklaryit. Alla tre faserna kan skiljas enbart med elekromikroskopet, ingen fluorescerar.

Whiteit-(CaMnMn), VII/D.29-25 fosfat
CaMn²⁺(Mn²⁺,Fe²⁺)₂Al₂[OH|(PO₄)₂ · 8 H₂O monoklin.

Whiteit-(CaMnMn) är färglös till blekt gul, har glasglans, densitet 2,70 g/cm³, hårdhet 3½, vit streckfärg. Detta vattenhaltiga kalcium-järn-aluminiumfosfat tillhör whiteitgruppen och bildar en blandkristallräcka med jahnsit, varvid Fe³⁺ delvis ersätter aluminiumet. Typlokalitet är det 1984 nedlagda pegmatitbrottet Hagendorf Süd i östra Bayern, Tyskland. Den sällsynta whiteiten bildar genomlysbara, långtavliga tvillingkristaller <0,5 mm, som sitter med koninckit, nordgauit och jahnsit-(CaMnMn) i urlakade hålrum av zwieselit-triplit eller bildar ränder kring uraninitkristaller. Whiteit-(CaMnMn) visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i 10%-tig saltsyra. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet till whiteit.

Lapis, årgång 39. Nr. 10 oktober 2013
Observera att texten finns nu i separat fönster

Inga nya mineral denna månad.

Lapis, årgång 39. Nr. 11 november 2013
Observera att texten finns nu i separat fönster

Agait, IV/K.15-55
Pb₃Cu[CO₃|Te⁶⁺O₅(OH)₂] ortorombisk

blå, diamantglans, hårdhet 2-3, densitet 6,98 g/cm³, streckfärg blekblå.
Agait är ett enkelfynd ur Aga Mine, därför namnet. Agait bildar avlånga, tavelformade kristaller, <0,2 mm, i en kvartskörtel tillsammans med bromrik klorargyrit, chrysokoll, khinit, markcooperit, timroseit, fosforhedyfan och wulfenit.

Bairdit, IV/K.15-52
Pb₂Cu₄[(SO₄)_0,5|Te⁶⁺Ó₅(OH)]₂ ٠H₂O. monoklin

lindgrön, diamantglans, hårdhet 2-3,densitet 6,06 g/cm³, streckfärg blekgrön. Bairdit och fuetterit hittades i smala kvartskörtlar ur en zon av hessit-blymalm i Bird`s Nest Drift och kvartsgångarna NE3 och NE2.
Bairdit bildar solfjäderformade kristallgrupper (<0,25mm) av rombformade tavlor.

Fuettererit, IV/K. 15-38
Pb₃Cu₆[(OH)₇|Cl₅|Te⁶⁺O₆] trigonal, även pseudo-hexagonal

blåaktigt grön, diamantglans, hårdhet 2-3, densitet 5,53 g/cm³, streckfärg blekt blåaktigt grön. Fuettererit bildar ytterst små, sexkantiga, tjocktavliga kristaller <0,05 mm som åtföljs av khinit, cerussit, paratacamit, boleit, klorargyrit, jodargyrit och telluroperit.
Dessa tre, extremt sällsynta bly-koppartellurater med karbonat-, sulfat- eller kloridgrupper, härstammar från Otto Mountain, som ligger nära Baker, San Bernhardino County i Kalifornien. Här drevs från 1940 till 1970 gruvverksamhet i mindre skala. Gruvan levererade dessutom en räcka sekundära tellurmineral.
Inget av dessa tre mineral fluorescerar i UV-ljus. De löses däremot lätt i utspädd saltsyra. Namnet bairdit hedrar den engagerade mineralsamlaren Jerry Baird (*1940) från Arizona, som upptäckte originalprovet av fuettererit, vilket i sin tur fått namnet efter gruvägaren Otto Fuetterer (1880-1970).

Kromiopargasit, VIII/F.10-121 silikat
NaCa₂Mg₄(Cr³⁺,Al)[OH|AlSi₃O₁₁]₂₊ monoklin

Kromiopargasit är smaragdgrön till blekgrön, har glasglans, hårdhet 6, densitet 3,08 g/cm³, blekgrön streckfärg. Detta kalcium-magnesiumrika alumosilikat är första kromdominanta företrädaren i amfibolgruppen och räknas där till pargasitraden. Typlokaliteten är Akaishi Mine i Higashibergen, prefekturen Ehime i Japan. I ett kromitit-malmlager bildar kromiopargasit kortprismatiska kristaller upp till 1,5 x 0,5 centimeter, inbäddade i kromit, flogopit och violett kämmerit. Mera sällsynta följeslagare är ljusgrön diopsid och uwarowit. Kromiopargasit är genomlysbar och fluorescerar inte i UV-ljus. Detta ursprungligen efter sin fyndregion namngivna mineral "ehimeit" fick det nya namnet år 2012 i samband med den nya amfibol-nomenklaturen.

Erikapohlit, VII/C.30-30 arsenat
Ca₂Cu₃²⁺(Zn,Cu,Mg)₄[AsO₄]₆ ٠2 HO monoklin

Erikapohlit är djupt blå, har glasglans, densitet 4,55 g/cm³ samt blekblå streckfärg. Detta zinkhaltiga kalcium-koppararsenat är den högst sällsynta Ca-analogen till kadmiumrik keyit. Mineralet upptäcktes på nivå 44 i Tsumeb Mine i Namibia (hittades 1994). Som omvandlingsprodukt från tennantit bildar erikapohlit millimetertunna ådror bestående av ytterst fina, genomskinliga lameller i finkornig kvarts. I sitt inre innehåller erikapohlit mycket tunna växtzoner av sin Mg-Cu-analog. Ytterligare följeslagare är grönaktigt blå lammerit, konichalcit och ett amorft, brunaktigt järnarsenat. Erikapohlit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den berömda mineralsamlaren dr Erika Pohl (*1919), som år 2004 till Bergakademien Freiberg överlämnade som lånegåva cirka 40 000 artefakter från sin världsberömda samling.

Lavinskyit, VIII/F.5-20 silikat
K(Li,Cu)Cu₆[(OH)₂|Si₄O₁₁]₂ ortorombisk

Lavinskyit är ljusblå, har glasglans, hårdhet ~5, densitet 3,61 g/cm³, blåaktigt vit streckfärg. Detta sällsynta litium-kopparsilikat med bandstrukturer är släkt med planscheit. Lavinskyit härstammar från Wessels Mine i Kalahari-manganfälten i södra Afrika. Två prov från den östliga malmkroppen visar lavinskyit som massiva korn samt tavelformade, upp till 0,5 millimeter långa kristaller, intimt sammanväxta med pektolit, blåaktigt grå richterit, röd sugilit, djupblå wesselsit och scottyit. Lavinskyit fluorescerar inte och är olösligt i saltsyra. Med namnet hedras dr Robert Lavinsky (*1973), mineralhandlare som hör till de första som uppträdde med sina mineral och sin mineralkunskap på internet. Han skänkte betydande praktstuffer till amerikanska museer och forskningsinstitut.

Lusernait-(Y), V/E.8-03 karbonat
Y₄Al[F|(OH)₁₀|(CO₃)₂] ٠6 H₂O ortorombisk

Lusernait-(Y) är färglös till beigevit, även brungul, har pärlemorglans, densitet 2,81 g/cm³, vit streckfärg. Detta vattenrika yttrium-aluminiumkarbonat är mycket sällsynt. Lusernait-(Y) härstammar från stenbrotten i Seccarezze i (namngivande) Valle di Luserna, Piemonte, norra Italien. I smala sprickor i Dora Maira-massivets ljusa granitgnejser sitter tunna tavelformade, sexsidiga lusernaitkristaller < 1 mm stora. Radialbladiga grupper uppnår 2-3 millimeters storlek. Följeslagare är seschynit-(Y), hematit, titanit, albit, pyrit, kvarts och klorit. Från fyndområdet Seccarezze känner man redan till över ytterligare ett dussin sällanjord-mineraler, däribland kainosit, hellandit, aluminocerit, synchisit, monazit, xenotim, fergusonit och allanit. Lusernait-(Y) är genomlysbar och löses långsamt i utspädd 10%-ig saltsyra under CO₂-utveckling.

Piemontit-(Pb).VIII/C.23-38 silikat
(Pb,Ca,Nd)Ca(Mn³⁺,Mn²⁺)(Al,Fe³⁺)₂[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Piemontit-(Pb) är brunröd till purpurröd, har glas- till diamantglans, hårdhet 5½-6, densitet 4,28 g/cm³, grårosa streckfärg. Detta sällsynta bly-mangansilikat i epidotgruppen är Pb-analogen till piemontit (därav namnet). Hittills enda fyndplats är marmorförekomsten i Babuna-dalen, 15 kilometer nordost om byn Nezilovo i Jacupica-bergen i Makedonien. Piemontit-(Pb) bildar grovstängliga, delvis tektoniskt böjda kristaller upp till 7 millimeters längd i kalcit-dolomitmatrix. Typiska följeslagare är nezilovit, zink- och manganhaltig flogopit, baryt, hedyfan, braunit, gahnit och rinmanit. Piemontit-(Pb) är genomlysbar, starkt pleokroistisk (i färgerna gulbrunt till rödviolett) och fluorescerar inte.

Rhabdofan-(Y), VII/C.29-05 fosfat
(Y,La,Nd)[PO₄] ٠H₂O hexagonal

Färgen är gulaktigt vit till gulaktigt brun, sidenglans, även jordigt matt, hårdheten är 3½ och streckfärgen är vit. Densiteten är 4,54 g/cm³. Detta nya, hittills ytterst sällsynta yttriumfosfat härstammar ur en körtel i alkali-olivinbasalt från Hinodematsu nära Genkai, distriktet Higashi-Matsuura, prefekturen Saga i Japan. Rhabdofan-(Y) bildar tunna, finkristallina skorpor på basalt som innehåller bland annat plagioklas, ilmenit, magnetit och augit. Rhabdofan-(Y) är genomlysbar och upplöses i saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med rhabdofan.

Tazzoliit, IV/C.15-30 hydroxid
(Ba,Ca,Sr)₄(Nb,Ti)₅SiO₁₇(OH,O)₂ ortorombisk

Tazzoliit är orangegul, har pärlemorglans, hårdhet 6, densitet 4,51 g/cm³, vit streckfärg. Denna siliciumhaltiga barium-niobhydroxid besitter en pyroklor-liknande struktur. Typlokalitet är Monte delle Basse, Colli Euganei, Padua i Italien. I ett av en vulkan utkastat block med titanit och diopsidiskt pyroxen upptäcktes tazzoliit, som är ytterst sällsynt och förekommer i form av långtavliga kristaller. Kristallerna är sammanväxta i millimeterstora grupper <0,4 mm. De är spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Vittorio Tazzoli, mineralogiprofessor och kristallograf vid universitet i Pavia.

Dymkovit, IV/J.5-30 arsenit
(Ni,Mg)[(UO₂)₂|(AsO₃)₂] • 7 H₂O monoklin

Dymkovit är ljus gul till ljus grönaktig gul, har glasglans, densitet 3,80 g/cm³, hårdhet 3, blekt gul streckfärg. Denna extremt sällsynta , magnesiumhaltiga nickel-uranylarsenit är släkt med seelit. Typlokalitet är uranlagerplatsen Belorechenskoye vid en sidoarm av floden Syuk, 60 km söder om Maikop, republik Adygea i Ryssland. I hålrum i en dolomitbreccia med dendritiskt uraninit, nickelin och gersdorffit bildar dymkovit wirrig- stråliga grupper <1,5 mm långa, tavelformade till nåliga kristaller<0,5 mm. Ytterligare följeslagare är goetit, annabergit och rauchit. Dymkovit är genomlysbar, spröd, radioaktiv och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den ryska mineralogen Yuriy Maksimovich Dymkov (*1926), som tillhör de första som bearbetade dessa nordkaukasiska uranfyndigheter.

Rauchit, VII/E.1-65 arsenat
(Ni,Mg)[UO₂|AsO₄]₂ • 10 H₂O triklin (pseudotetragonal)

Rauchit är ljus gulaktig grön till vaxgul, har glas- till pärlemorglans, densitet 3,42 g/cm³, hårdhet ~2, vit streckfärg. Denna sällsynta magnesiumhaltiga nickel-uranylarsenat ur autunitgruppen härstammar från uranlagerplatsen Belorechenskoye i Ryssland (typlokalitet), och förkommer där i sällskap med dymkovit. Rauchit bildar bladiga grupper (<1,5 mm) av fyrkantiga lameller (<0,5 mm) som är genomlysbar, spröd, radioaktiv och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Rauchit känner man även från från det tjeckiska uranrevier Horni Slavkov i form av druviga skorpor. I torra luften omvandlas den till den vattenfattigare metarauchit.

Stepit, VII/C.29-80 arsenat
U⁴⁺[AsO₃(OH)]₂ • 4 H₂O tetragonal

Ljusgrön till grönaktig vit, har siden- till glasglans, hårdhet ~3, streckfärg grönaktig vit.

Stepit respektive Vysokyit är det första arsenat respektive arsenit med fyrvärdig uran. Typlokalitet är en gångart vid Svornost-skaktet i Jáchymov (St. Joachimstal) Tschechien. I sällskap med arsenolit, claudetit, gips, kaataliit, behounekit och fibrig vysokyit (<2 mm)kristalliserar stepit på gedigen arsenik i tre olika utbildningsformer. Dels tät bredvid varan sittande i form av upp till 6 mm stora, dels druviga skorpor, bestående av rektangulära små tavlor < 0,6 mm som huvudform, dels som massiva kristallgrupper <0,2 mm, samt i form av ytterst små radialbladiga grupper <0,05 mm på strålig-nålig vysokyit.
Stepit och vysokyit är spröd och har ingen fluorescens. Med namnen hedras två tschechiska gruvingengiörer Josef Step (1863-1926) och Arnost Vysoký (1823-1873). Step undersökte som Bergmästare även uraninitförekomster och radioaktiviteten av gruvvatten, som resulterade 1908 i bildningen av det första "radiumbadet" i Ýachymov.

Lavoisierit, VIII/C.34-15 silikat
(Mn²⁺,Mg,Ca)₈(Al,Mn³⁺,Mg)₁₂[OH,O)₁₂|(P,Si)(O,OH)₄|(SiO₄)₂|(Si₂O₇)₃|Si₃O₁₀] ortorombisk

Lavoisierit är brun gul till orange brun, har glasglans, densitet 3,57 g/cm³, hårdhet 6, vit streckfärg. Detta kemiskt mycket komplexa fosfathaltiga mangan-aluminium-gruppsilikat är en ny företrädare för ardennit-orientit-gruppen. Typlokaliteten är bergstoppen Punta Gensane i Valle di Viù, Piemont i Italien. I piemontitförande glimmerskiffer bildar lavoisierit nåliga till prismatiska kristaller upp till 1 cm lång, i sällskap med braunit, spessartin, turmalin och sursassit. Lavoisierit har i piemontitskiffrar möjligen stor utbredning. Med namnet hedras den franska kemikern och biologen Antoine-Laurent De Lavoisier (1743-1794), en av den moderna kemins fäder.

Aklimait, VIII/C.9-45 [AK] silikat
Ca₄[(OH,F)₄|Si₂O₅(OH)₂] • 5 H₂O monoklin

Färglös, har glasglans, densitet 2,27 g/cm³, hårdhet 3-4, vit streckfärg.
Detta vattenhaltiga kalciumsilikat är släkt med suolunit.
Aklimait: Vid vulkan Lakargi i körtlar av en hydrotermalt omvandlade larnitskarn, i form av genomskinliga, upp till 3 mm långa kristaller som följes åt av humit, hydrogranter, bultfonteinit, hillebrandit och chegemit.

Edgrewit/hydroxyledgrewit, VIII/B.4-120,4-125,[EG,HEG] silikater
Ca₉[F₂|(SiO₄)] / Ca₉[(OH)₂|(SiO₄)₄] monoklin
Färglös till vit, glasglans, densitet 2,92 g/cm³, vit streckfärg, hårdhet 5½.
Flior-och hydroxylhaltiga kalcium-ösilikater räknas till humitgruppen.
Edgrewit och hydroxyledgewit: Vid vulkan Lakargi i förskarnade karbonatklumpar som prismer <0,4 mm eller som linsformiga kristaller i jennit och hydroxylellestadit, bredvid bultfonteinit, hillebrandit och chegemit.

Galuskinit, VIII/B.22-67 [GA] silikat
Ca₇[CO₃|(SiO₄)₃] monoklin
Färglös till vit även blek grå, glasglans, densitet 3,09 g/cm³, hårdhet 5.
Detta karbonathaltiga kalcium-ösilikat är släkt med spurrit och ternesit.
Galuskinit: Genomdrar i Birkjin-Massivet skarnblock utav calcio-olivin i form av finkorniga, millimetertunna ådror. Dessa ådror är inklädd av dellait och pavlovskyit. Tillkommer små mängder larnit och spor av bredigit, gehlenit, cuspidin och hydroxylellestadit.

Irinarassit, VIII/A.8-170 [IR] silikat
Ca₃(Sn,Ti⁴⁺)₂[(Al,Fe³⁺,Si)O₄]₃ kubisk
Gul, har hartsglans,densitet 4,3 g/cm³, hårdhet 7, vit streckfärg.
Detta kalcium-tenn-alumosilikat är Al-analogen till toturit (tenngranat).
Irinararassit: vid vulkanen Lakargi i spurritrika band av tunna tillväxtzoner i mycket mycket små zonala granater som tillhör schorlomiträckan. Ytterligare följeslagare är bl. a. rondorfit, reinhardbraunsit–kumttyubeit, lkargiit, wadalit och megawit.

Magnesioneptunit, VIII/F.37-05 [MN]silikat
(K,Na)Na₂Li(Mg,Fe²⁺)₂Ti₂⁴⁺[O|Si₄O₁₁]₂monoklin
Mörkbrun till rödbrun, har glasglans, densitet 3,15 g/cm³, hårdhet 5-6.
Detta alkali-magnesium-titangruppsilikat är Mg-analogen till neptunit (därför namnet).
Magnesioneptunit: vid vulkanen Lakargi, vid kontakten mellan en sandsten-xenolit och förskarnat karbonatbergarten förekommer millimeterstor Mg-rik neptunit, som bildades av omvandlad ilmenit, och följes av bl.a. aegirin och rutil.

Megawit, IV/C.10-15 [ME] oxide
Ca(Sn,Zr)O₃ ortorombisk, pseudokubisk
Färglös till blek gul, har glas- till hartsglans, densitet 5,06 g/cm³, hårdhet ~7, vit streckfärg. Denna cirkoniumhaltiga kalcium-tennoxid är Sn-analogen till perowskit (med nya systemnummer: IV/C.10-10). Kemisk kan megawit komplett blandas med lakargiit.
Megawit: vid vulkanen Lakargi i spuritrika band. Överväxer lakargiit som mikroskopiskt små kuboktaeder eller tärningar (0,02 mm). Yttreligare typiska följeslagare är rondorfit, Reinhardbraunsit–kumtyubeit, wadalit, chegemit, hydroxylellestadit och srebrodolskit, samt diverse Zr.-granater.

Pavlovskyit, VIII/C.28-40 [PA] silikat
Ca₈[(SiO₄)₂|Si₃O₁₀] ortorombisk
Färglös, har glasglans, densitet 2,97 g/cm³, hårdhet 6-6½, vit streckfärg.
Denna kalcium-gruppsilikat är tät släkt med kilchoanit som har nya formeln: Ca₆[SiO₄|Si₃O₁₀] samt ny systemformel: VIII/C.28-30.
Pavlovskyit: i Birkhin-massivet i Sibirien (typlokalitet) som skelettaktiga korn <1-2 mm, bredvid larnit-relikter i cuspidin-skarn, även vid vulkanen Lakargi, tillsammans med rusinovit. Ingen fluorescens i UV-ljus.

Rusinovit VIII/C.9-05 [RU] silikat
Ca₁₀[Cl₂|Si₂O₇)₃] ortorombisk

Färglös till vit, glas - till sidenglans, densitet 2,91 g/cm³,hårdhet 4½, vit streckfärg. Denna klorhaltiga kalcium-gruppsilikat tillhör cuspidingruppen.
Rusinovit: Vid vulkanen Lakargi som finfibriga späroliter <1 mm Ø, vid skarnkontakten till smälttuffen; kan ersätta wollastonit och förträngs rund randen genom trabzonit och wadalit. Tillkommer relikte av larnit, rondorfit, rankinit, cuspidin och pavlovskyit.

ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2013