Trots hundraåriga traditioner inom kalkstensbrytning i Östergötlands län har under senare år fortsatt brytning bedömts alltmer olönsam. Vi skall för våra syften ej närmare diskutera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av nämnda förhållande utan endast konstatera att hand i hand med sådan nedläggning, möjligheterna för amatörgeologen - liksom för den professionella geologen - till ett studium av den geologiska kalkstenslagerföljden i hög grad reducerats.
Hand i hand med denna nedläggning av kalkstensbrytning har de aktuella stenbrotten helt eller delvis vattenfyllts. Detta förhållande tillsammans med det faktum att den paleozoiska berggrundsytan i Östergötland ofta är täckt av lösa kvartära avlagringar med jorddjup ej sällan överstigande tio meter, allt detta sammantaget bidrar till att försvåra arbetet för den kunskapshungrige amatörgeologen.

Men därmed föreligger - paradoxalt nog - samtidigt också en attraktiv utmaning, en möjlighet för den uthållige amatörgeologen att kanske såsom den förste kunna få ha turen att upptäcka en ny geologisk kalkstenslokal, en lokal man träffat på till följd av ett tillfälligt öppnat väganläggningsarbete eller en nyss påbörjad byggnadsverksamhet.
När det gäller geologiska skärningar uppkomna i samband väg- och byggnadsprojekt har man att att ta i beaktande den starkt begränsade period den aktuella lokalen är tillgänglig. Undertecknad hade för många år sedan sålunda möjlighet att tillsammans med några SGU-kollegor dokumentera en helt ny kalkstenslokal i trakterna kring Ljungsbro (Johansson, Karis & Kjellström: Notes on a new locality at Ljungsbro in the Lower Ordovician of Östergötland, Southern Sweden.- GFF, 94 1972).
Till följd av schaktning för ett tätningsarbete kring akvedukten i Ljungsbro frilades en kalkstensprofil från vilken undertecknad och kollegor kunde samla in ett rikt material av synnerligen unika och välbevarade trilobiter, några av dem kända och beskrivna från andra lokaliteter redan av Linné. Den aktuella profilen vid akvedukten var endast möjlig att studera under någon dryg vecka - av tekniska skäl måste kalkstensprofilen därefter övertäckas med fyllnadsmassor.

 Trilobit.
Sverige.
© 2001 GeoNord

För amatörgeologen som valt Östergötland som arbetsfält väntar säkert många liknande utmaningar, och vi skall därför i det följande stifta en första bekantskap med den östgötska kalkstenberggrunden.

Underlaget till den östgötska kalkstensförande berggrunden utgörs av en på urberget vilande sedimentär lagerserie omfattande från äldsta till yngsta led sandstenar, lerskiffrar och alunskiffrar. Genom olikartade rörelser i jordskorpan har de förhållandevis lätteroderade sedimentbergarterna sänkts ned i den moståndskraftigare prekambriska berggrunden och på så sätt skyddats mot olika slags erosionsprocesser. Nedsänkningen har varit mest omfattande i den nordvästra delen av östgötaslätten, vilket medfört att de olika bergarterna huvudsakligen kommit att stupa åt norr och nordväst. Denna omständighet har fått till följd att lagren successivt tunnas ut i riktning mot söder.
Mot norr avgränsas sänkan av en markant förkastningslinje med en ungefärlig huvudriktning i VNV-OSO. Den maximala språnghöjden har beräknats uppgå till 280 m. Nämnda förkastningslinje kan betraktas som en zon bestående av mer eller mindre parallella sprickplan utefter vilka differentierade rörelser ägt rum. En trappstegsformad förkastningszon har därigenom uppkommit, vilket i kombination med den huvudsakliga nord/nordvästliga lagerstupningen resulterat i att de olika bergarterna fått en zonal utbredning i ytan med de äldsta enheterna längst i söder. Sedimentbergarternas södra begränsning utgörs till största delen av en erosionsgräns men lokalt förekommer här också en förkastningsbetingad begränsning. Kvanitativt sett utgör kalkstenen den dominerande bergarten i Östergötlands kambrosilurberggrund. Kalkstenen förekommer i ett antal olika varianter med avseende på färg, lerhalt, kornstorlek, lagertjocklek m m. Den huvudakliga byggnadskomponenten är skal- och skalstoftsfragment som under tidernas gång sedimenterat på havsbotten.

Stratigrafiskt sett inleds östgötaslättens kalkstensberggrund med en underordovicisk sekvens vars understa del, den s k Latorpkalkstenen, litologiskt kännetecknas av ett tunt lager glaukonitsand och glaukonithaltig kalksten. I övrigt dominerar en grå och en svagt rödbrun kalksten. Närmast överliggande kalksten, den s k Lannakalkstenen, är utbildad som en massiv tjockbankad kalksten vars undre och mellersta delar är svagt rödbruna med inslag av grå partier.
Ovan denna följer den yngsta underordoviciska kalkstenen, den s k Holenkalkstenen, en tjockbankad grå kalksten riklig i sina undre delar på glaukonit. Den mellanordoviciska lagerserien utgöres av Segerstadkalksten, Skärlövkalkstenen, Sebykalksten, Folkeslundakalksten, Furudalkalksten och Dalbykalksten. Den överordoviciska bergartsserien omfattar Slandromkalksten, Jonstorpkalksten, Öglundakalksten. och termineras av två bergartsenheter kallade Nittsjö- och Dalmanitinalagren. Den totala bergartssviten består av omväxlande småknöliga, ställvis leriga kalkstenar till regelbundet bankade kalkstenspackar.

Att på enbart litologiska grunder definiera nämnda kalkstenars inbördes gränser är mycket svårt. En biostratigrafisk indelningsgrund erfordras, och för en amatörgeolog intresserad av fossilens roll i stratigrafiskt arbete finns mycket att forska i.

Som nämnts i det föregående upptar den kalkstensförande berggrunden det mäktigaste avsnittet av den östgötska kambro-siluren. Mäktigheten hos den underordoviciska Latorpkalkstenen varierar mellan 2,5 och 8 m. Den omedelbart överlagrande Lannakalkstenen uppvisar ej fullt så stor variation, mellan 8 och 10 m. Den mellanordoviciska lagerserien är med sin totala mäktighet om 60 m betydligt mer omfattande än föregående, vars totalmäktighet stannar vid ca 35 m. Den överordoviciska serien slutligen är den minst omfattande med maximal lagertjocklek på ca 27 m.

Efter denna första bekantskap vi i denna artikel stiftat med den östgötska kalkstensberggrunden skall vi för denna gång runda av med ett omnämnande av de platser och täkter som kan vara värda ett amatörgeologiskt besök.
Inom det område som kartografiskt omfattar kartbladet Linköping NO (Gorbatschev, Fromm & Kjellström: Beskrivning till berggrundskartan Linköping NO.- SGU, Af 107, 1976) har tidigare kalksten brutits för olika slags byggnadsändamål i trakterna kring Berg samt vid Vreta kloster. Dessa brott är numera helt nedlagda liksom de stenbrott som förr var aktiva kring Sockenmarken och vid Pettersberg. Samma förhållande gäller vid Tornby kalkstensbrott, vilket var det sista av de större brotten som trots dålig lönsamhet marknadsförde den i och för sig väl lämpade Lannakalkstenen och den direkt överlagrande äldsta delen av Holenkalkstenen, bägge väl lämpade som byggnadssten.
Nordost om Tornby framställdes under lång tid i ett större kalkstensbrott strax söder om Borensberg bränd kalk samt parallellt med denna kalkbränning ävenledes golvsten. År 1934 då driften av AB Borensberg Kalkindustri blivit inriktad på licenstillverkning av lufthärdad gasbetong, köptes anläggningen upp av Yxhultbolagen i Närke, varefter kalkstensbrytningen helt upphörde. I trakterna kring Solhaga och N Freberga finns från äldre tider delar av små stenbrott kvar. Dessa brott var ämnade för bygdens lokala behov och då kalkstenen var lättkluven längs bankningsplanen kom den huvudsakligen att användas som plansten.

Avslutningsvis skall för den intresserade amatörgeologen omnämnas Borghamnsområdet där kalkstensbrytning har gamla anor så långt tillbaka som till 1100-talet, när Alvastra kloster uppfördes. Man vet att munkarna gärna använde sig av kalkstenen från detta område. Borghamnkalkstenens goda kvalitet samt förhållandet att det tunna eller nästan obefintliga kvartära jordtäcket underlättade åtkomligheten innebar att många byggnader, t ex flertalet av Östergötlands kyrkor, kunde uppföras i denna kalksten. Bland andra namnkunniga byggnadsverk kan nämnas Brahehus norr om Gränna samt Vadstena slott. I modern tid har brytning kunnat fortgå och under 1980-talet har byggnadssten levererats för större byggnadsprojekt, t ex för det omfattande restaureringsarbetet av Nationalmuséum i Stockholm.