Förkortad version av föredrag på Mineral 2000, Gällivare 10.8.2000
Översatt från finskan av Carola Eklundh (geolog, auktoriserad translator, tolk, guide)
Adress: Skolan, FIN-99860 Nellim, e-post:carola.eklundh@co.inet.f
VAD ÄR MINERALTURISM?
Då mineralturisten reser, kan resmålen växla mellan förekomster av sällsynta mineral, ädelstenar och smyckestenar, och större geologiska objekt som till exempel gruvor och jättegrytor. Därför vore det kanske bättre att tala om geoturism, eftersom själva mineralsamlandet bara är en del av det hela.
I detta nu består mineralturismen både i Finland och Sverige närmast av tillfälliga resor i det egna landet. Många har anslutit sig till någon stenklubb, som det i dag finns tiotals av i båda länderna. Klubbarna håller på med slipning av smyckestenar och resor till mineralförekomster och stenmässor.
Men alla tycker inte om att färdas i stora grupper, utan mineralturistar hellre ensamma eller med familjen, gärna i kombination med andra naturaktiviteter som fiske, bärplockning eller helt enkelt strövtåg i naturen.
VAD HAR NORRA FINLAND OCH NORRA SVERIGE ATT BJUDA MINERALTURISTEN?
Norra delarna av Finland och Sverige har goda möjligheter att utveckla sin mineralturism, också med tanke på turister från Centraleuropa. Sett med den utländska turistens ögon är Lappland en ödemark, på ett kargt sätt vacker och spännande, kanske rentav lite skrämmande. Men här fungerar trafik- och dataförbindelser och andra tjänster lika bra som i det övriga Europa. Dessutom blir de flesta utländska turisterna glatt överraskade av vår höga levnadsstandard och den allmänna renligheten.
Det trygga samhället och den rena naturen är betydande extravärden, fastän vi själva kanske inte alltid kan, eller kommer ihåg att uppskatta dem. Det händer redan att turister kommer till Lappland bara för att söka den frid och tystnad, som det numera är svårt att finna i Mellaneuropa. Det är bra att veta, att de uthyrningsstugor och hotell som står tomma på sommaren utanför slalomsäsongen är både högklassiga och förmånliga att bo i. Redan i finska Lappland står över 20.000 bäddplatser tomma största delen av sommaren.
Foto 1.
Smyckestensförekomsterna i finska Lappland är välkända åtminstone i Finland. Den mest intressanta torde vara ametistförekomsten (foto 1) i Luosto. Där finns veterligen Europas enda i drift varande ametistgruva. Den ligger på toppen av ett skogklätt fjäll och har fin utsikt över mellersta Lapplands fjällandskap. Vid gruvan kan man få guidning på de vanligaste europeiska språken och besökarantalet har stigit varje år
Foto 2.
Röd jaspis och jaspisbreccia (foto 2) från Kittilä är den mest kända och mest använda lapska smyckestenen genom tiderna. För att komma till platsen måste man fara över en älv och en sjö, vilket naturligtvis gör resan till ett litet äventyr för vem som helst. Jaspisförekomstens storlek är imponerande, eftersom det skogklädda fjället, 500 m långt och 200 m brett, i sin helhet består av röd jaspis.
Foto 3.
En mera lättillgänglig smyckestensförekomst är den gröna fuchsitkvartsiten (foto 3) i Virttiövaara i Sodankylä, dit man kan komma med bil. Avståndet från vägen är bara ca 200 m.
Foto 4.
Söder om byn Enare kan man i vägskärningarna finna djupblå kordierit (foto 4). En del av den kan också användas till smycken.
Foto 5.
Intressanta är också guldvaskningsområdena, där man utom guldkorn (foto 5) också kan finna smyckestenar. Bäst kända av dem är de genomskinliga granaterna. Också korund av olika färg har påträffats här.
Foto 6.
För att komma till guldgrävarområdena måste man gå till fots långa vägar, men åtminstone till Lemmenjoki guldområde finns det på sommaren reguljär båttransport (foto 6). Till Lemmenjoki går det också att ordna med flygtransport (foto 7), om bara pengarna och modet räcker till.
Foto 7.
I finska Lappland finns också andra smyckestensförekomster, som kan ses på kartan (foto 8), gjord på GTK i Rovaniemi. GTK gör olika temakartor över malm- och industrimineralgruvor och utvinning av byggnadssten i Finland liksom en karta över hela Finlands smyckestensförekomster, som alla finns också på GTK:s webbsidor.
Många resmål är intressanta inte bara för sina mineral, utan också på grund av landskap, miljö eller historia. De är alltså förknippade med upplevelser och kan därför fascinera också andra än passionerade mineraljägare.
Foto 9.
I finska Lappland finns några nedlagda gruvor, av vilka de bästa målen för mineralsamlare är Laurinoja och Rautuvaara i västra Lappland. I gruvornas varphögar kan man hitta bl.a. vackra kristaller av granat, kalcit, chabasit (foto 9) eller baryt (foto 10).
Foto 10.
Bland fungerande gruvor torde den intressantaste vara Kemi kromgruva, där man kan hitta den sällsynta granaten uvarovit (foto 11) och andra krommineral, t.ex. kämmererit.
Foto 11.
Bland museerna är kanske det viktigaste Ädelstensgalleriet i Kemi, där man kan ta en titt på de mineral som finns i finska Lappland och dessutom på utländska ädel- och smyckestenar. Galleriets samlingar omfattar över 3000 ädel- och smyckestenar från olika håll i världen.
Tankavaara guldmuseum i Sodankylä har en samling av guldgrävarkunskap och -historia från hela världen. Det lönar sig att inleda resan till Lapplands guldområden med att besöka Guldmuseet, där det också finns en mineralutställning. I Tankavaara ordnas varje år i augusti en guldvaskningstävling och en mineralmässa i liten skala. Samtidigt har man också en tävling för stenslipare.
I detta sammanhang bör man inte heller underskatta de platser där byggnadssten (foto 12) bryts eller förädlas. I finska Lappland bryter man dekorativa typer av byggnadssten, som inte finns någon annanstans. Ett gott exempel är den klargröna krommarmor (foto 13) som bryts i Kittilä, och som används både till byggnadssten och för tillverkning av dekorativa föremål.
Foto 13.
I norra Sverige finns det eftertraktade samlarmineral i större mängd än i norra Finland. Här finns flera fungerande gruvor, somliga av dem mycket stora. Gruvorna är sevärdheter redan i sig själva, men speciellt intressanta för mineralsamlare.
En av de bästa trakterna att söka mineral är Kiruna-Gällivareområdet, vars mineral är vida bekanta bland samlare.
Gamla gruvor och deras varphögar är riktiga skattgömmor för mineralsamlarna. Detta gäller i synnerhet i norra Sverige, där det finns många nedlagda gruvor. Vissa av dem är upp till fyrahundra år gamla och därför finns det värdefull gruvhistoria förknippad med dem.
I några nedlagda gruvor har man i Sverige anlagt turistgruvor, där man har guidade rundvandringar och möjlighet att samla mineral. Ett gott exempel är Varuträsk Mineralpark i närheten av Skellefteå.
VAR FÅR MINERALTURISTEN INFORMATION?
Information om resmål för mineralturisten existerar naturligtvis, men den är utströdd i form av små artiklar eller rapporter, som det är besvärligt att söka fram.
Den populärt hållna litteratur, som finns om mineral i Finland och Sverige, är antingen på finska eller svenska. Det råder en klar brist på utländsk litteratur om själva objekten. Det finns dock ett tyskt uppslagsverk om Skandinaviens mineralförekomster, Wilkes "Mineralfundstellen" från år 1976. Dessutom har samma författare 1997 gett ut en bok om Sveriges mineral, "Die Mineralien und Fundstellen von Schweden". Om Finland finns ingen aktuell utländsk minerallitteratur.
GeoNord, har webbsidor, som har gett efterlängtad information åt amatörmineralogerna.GeoNord har på sina sidor nyttiga länkar till bland annat nordiska stenklubbar och mineralmuseer. I framtiden kommer mängden information i Internet säkerligen att öka, men om själva mineralfyndplatserna finns det inte just nu speciellt mycket information att tillgå.
När amatörmineralogen blir intresserad av något objekt, får han eller hon lov att skaffa fram sin information lite här och där. För en utländsk turist är denna uppgift någorlunda hopplös utan språkkunskaper eller goda förbindelser.´
VAD SÄGER LAGEN?
I samband med mineralturism är det skäl att iaktta också gällande lagstiftning och jordägarnas rättigheter. I naturskyddsområden kan det vara begränsningar eller totalt förbjudet att samla bergarter och mineral.
Lagstiftningen i Finland är mycket lik den i Sverige, och i båda länderna gäller den såkallade allemansrätten, som ger rätt att röra sig mycket fritt i naturen. I Mellaneuropa däremot kan man i de flesta länder bara drömma om sådana rättigheter.
Arrangören av en mineralresa bör alltid komma ihåg att be om lov av jordägaren och komma överens om eventuella ersättningar. Det är väl inte orimligt om jordägaren kräver en liten summa för att överlåta en mineralförekomst åt turismen?
Inmutningsområden har man inte rätt att beträda utan lov från den som äger inmutningen. En mineralförekomst kan naturligtvis också inmutas för att användas inom turismen. Enligt den finska gruvlagen kan man inmuta en förekomst av ädelsten, men inte smyckesten. I princip är lagen alltså entydig, men i praktiken är det mera komplicerat. Till vilkendera gruppen hör till exempel förekomster av sällsynta mineral och kristaller, och bör man i något skede börja skydda dem på samma sätt som sällsynta växt- och djurarter? I praktiken är ju mineralförekomsterna icke förnybara och därmed unika.
HUR KUNDE MAN UTVECKLA MINERALTURISMEN?
Inom turistbranschen blir det allt populärare med resor kring olika naturteman. Det finns specialresor bl.a. för fiskare, jägare och fågelskådare. Men veterligen finns det ingen som arrangerar mineralresor i finska Lappland - eller i hela Finland - och samma gäller troligen Sverige.
Båda länderna har för mineralturisten några enstaka resmål eller museer, somliga med guidning, somliga med inträdesavgift, andra gratis. Men för mineralturisten räcker det inte till med en guidad rundvandring i ett stenmuseum eller en gruva, eftersom man vill komma ut i naturen, njuta av upptäckarglädjen och lära sig något nytt, uppleva något av ett äventyr.
Varför har då mineralturismen inte nått större popularitet i våra områden, svenska och finska Lappland? Vi har dock bergarts- och mineralförekomster som kan anses intressanta också internationellt. Kanske för att det är så svårt att få information, och för att det saknas en central punkt eller organisation, där geoturisten får proffsig och sakkunnig hjälp att kontakta dem som känner de intressanta förekomsterna.
Om man vill utveckla mineralturismen och skapa fungerande reseprodukter, krävs det samarbete mellan många olika instanser. Sakkunnig hjälp vad gäller själva förekomsterna och deras geologi får man säkert från de geologiska forskningscentralerna, SGU och GTK. Med tanke på informationsspridningen skulle välskrivna artiklar i internationella specialtidskrifter ge precis rätt målgrupp information om förekomsterna och mineralturistens möjligheter. I denna fråga skulle samarbetet med experterna vara självklart och naturligt.
Medlemmarna i regionala amatörföreningar sitter säkert inne med mycket praktisk information om de enskilda resmålen, bl.a. vilka mineral eller smyckestenar som där finns, vem som äger marken och hur man hittar fram.
Det vore kanske naturligast att den kommersiella mineralturismen skulle utvecklas av redan verksamma företag, t. ex. inom naturturismen och lantgårdsturismen. Sådana företag har inte bara erfarenhet av de praktiska researrangemangen utan också kunskap om naturen i övrigt, så att man lätt kunde foga till dethär med stenar och mineral. Men utbildning behövs, de kan inte börja med mineralresor utan att vara insatta i ämnet.
Det skulle kanske löna sig att kombinera mineralresor med andra aktiviteter än bara dem som hör ihop med mineral eller geologi. De skulle kunna förenas med till exempel by- eller kulturevenemang.
Man måste också vara beredd att visa var grupp just sådana objekt som de är speciellt intresserade av. Att sälja samma programpaket åt olika typer av grupper fungerar inte i längden. De ivrigaste mineraljägarna är säkert redo att hacka i sten från morgon till kväll, medan andra kan vara nöjda med ett mycket lättare program
För finska Lappland skulle det löna sig att koncentrera planerna mera på smyckestensturism och -slipning och för svenska Lappland på mineralsamlande och därmed förknippade aktiviteter. En sådan specialisering är egentligen naturlig, då man beaktar hurdana mineralförekomsterna och de intressanta resmålen är i våra länder.
HUR FÅ PENGAR TILL UTVECKLINGEN?
Forskningscentralerna och amatörorganisationerna har knappast vilja eller kapacitet att utveckla turismen. Företag i turistbranschen är troligen inte villiga att offra några stora summor på att utveckla mineralturismen utan någon som helst säkerhet att de någon gång får sina pengar tillbaka. Varifrån ska man då få pengar till utvecklingen?
I Finland, och veterligen också i Sverige, har man satt igång eller åtminstone planerat enskilda projekt, som har att göra med mineral eller smyckestenar och som åtminstone delvis är EU-finansierade. Som bäst har man på gång ett samnordiskt byggnadsstensprojekt, som också är delvis EU-finansierat. EU-pengar kunde kanske användas också för utveckling av mineralturismen i samarbete mellan finska och svenska Lappland, eftersom det finns egna finansieringskanaler för projektsamarbete över gränserna. Samarbete med Norge ska man inte heller glömma
Ett av samarbetsprojektets mål kunde vara att sammanställa information om stenar och mineral i norra Finland och Sverige till en populärvetenskaplig databank, ett slags "Geo-guide över Lappland". Basinformation om förekomsterna borde också fås tillgängliga på Internet i lättläst form och på så många språk som möjligt. Samtidigt borde man se till, att ytterligare information finns att tillgå på något bestämt ställe, och att kontaktuppgifterna alltid är uppdaterade. Det skulle säkert vara till fördel med ett nätverk, också över gränserna, för de företagare som genomgår utbildningen.
Antalet amatörgeologer i Europa har ännu inte på långt när nått sitt maximum. Enbart i Finland och Sverige finns det ännu många stenintresserade som inte riktigt vet hur man kommer igång med denna hobby och hur man kunde komma ut och titta på olika förekomster. Också många yrkesgrupper, som till exempel lärarna, behöver redan för sitt yrkes skull lära sig mer om ämnesområdet stenar.
