En akvarellmålning av Susanna Drury 1739. Foto © Ulster Museum.

Det finns mängder av geologiskt intressanta besöksmål i världen. The Giant Causeway i Nordirland är ett måste om man befinner sig på Irland och är den minsta intresserad av geologi.

Giants Causeway är ett område på Antrimkusten i Nordirland med formationer bestående av omkring 40 000 svarta polygonformade, de flesta som hexagonala, basaltkolumner.

Rent geologiskt höll den stora superkontinenten Pangea med en ålder av 300 miljoner år att brytas ner till två delar, Gondwana och Laurasien för ca 170 miljoner år sedan. Gondwana bestod av det som skulle bli Antarktis, Sydamerika, Afrika, Australien, Nya Zeeland och Indien. Gondwana låg länge i närheten av sydpolen.
Laurasien bestod av Laurentia (Nordamerika och Grönland) och Eurasien (Europa och Asien utom Indien).
För ca 125 miljoner sedan började plattorna glida isär och började att få kontinentkonturer som började likna den kartbild vi har idag.

Basaltområden på Irland och västra Scotland är ett resultat efter stora vulkanutbrott för omkring 60 miljoner år sedan. Antrims basaltplatå är den största i Europa och omfattar nästan 30% av Nordirlands landyta. Halva Irland och hela Scotland tillhörde från början den Nordamerikanska platan nära Grönland och bröts loss för ca 58 miljoner år sedan och förenades med den Europeiska plattan. Protoatlanten började att spricka upp med medföljande vulkanism.

Liknande basalt pelarformationer kan man hitta på många ställen i världen, men inte så stort och omfattande som denna unika plats. Ett måste om man är intresserad av geologi. Rester av basaltpelare kan man hitta i Sveriges berggrund bl.a. i Skåne.

Hur tar man sig dit? Om man besöker Dublin så är det ganska enkelt att boka en turistbusstur t/r, men man hinner inte se hela området för det tar längre tid än vad man tror. Alternativ tåg kombinerat med lokalbuss Ulsterbus service 172 från Portrush till Ballycastle eller Antrim Coaster service 252 från Belfast.
Det bästa är att hyra en bil för att få större frihet, samt att besöka andra platser i närområdet. Avståndet till Giant’s Causeway är ca 100 km från Dublin.
Räkna med en heldagsutflykt och titta på väderlekskartorna innan du bestämmer dig.
Man räknar med ca 900.000 besökare varje år (2019). Det finns ett hotell intill parkeringen.
The Giant Causeway blev UNESCO världsarv 1986.

Det finns en legend om hur pelarna skapades.

Legenden säger att Giant Causeway är en "gångbro", egentligen en mera realistisk översättning "vägbank", som skapades av Finn MacCool.
Han blev retad av en jätte i Scotland, som hette Benandonner, en mycket större och inte så intelligent jätte och Finn tyckte inte om att bli hånad. Jättarna kastade meddelanden till varande fastsatta på basaltpelare för att bestämma tid och plats för en riktig envig.

Benandonner sade att han inte kunde simma och det var anledningen till att han inte kunde kämpa mot Finn.
Finn byggde då dag och natt en enorm gångbro över till Scotland med hjälp av stora vulkaniska pelare från bergssidorna. När arbetet var klart upptäckte han att Benandonner var en mycket större jätte än han själv. Han sprang då tillbaka till Irland, och tappade ett av skorna för att kunna springa fortare och han var nu så trött att han inte var redo för en tvekamp.

Han rådgjorde då med sin hustru Oonagh och de kom då på en bra idé. Finn klädde ut sig till ett jätte stort "spädbarn" och lade sig för att sova.
När jätten Benandonner  knackade på Finn hus berättade Oonagh att Finn inte var hemma och han blev bjuden in i huset för att träffa barnet Oisin.
Han tittade ner på det stora "spädbarnet", barnet bet då honom i handen och jätten blev fruktansvärt rädd för om detta var Finn's spädbarn, hur stor var då barnets far.
Snabbt sprang jätten tillbaka till Scotland och förstörde samtidigt gångbron på vägen hem för att förhindra att Finn kunde följa efter honom. Se en animerad filmen. eller här.

Hur bildas basaltpelare?

Basalt består i huvudsak av kalcium rik plagioklas (fältspat) och pyroxen (oftast augit) samt med små mängder av olivin, magnetit och ilmenit (titan-järnoxid).
Den mörka färgen beror på avsaknaden av kvarts och karbonater. Kvarts (kiseldioxid) mängden är under 49%. Basalt utgör 70% av jordens yta.

Pelarbildningen sker endast om avsvalningen sker långsamt.
Det uppstår sprickor i räta vinklar mot berggrunden under. Tre sprickytor bildas på ytan, som vidgas så att pelarna separeras från varandra, oftast  mellan fyra, sex eller sjukants form. Vanligast är hexagonala (sexkants) formen.
Allt eftersom kylningen fortsätter sprider sig sprickorna neråt och bildar pelare. Teorin är att vatten sipprar ner i sprickorna och kylningen går neråt stegvis. Processen tar hundratusentals år. Vulkanismen skedde i havsmiljö, men inte på sjöbotten för då hade det bildats kuddlava.
Samtidigt börjar pelarna att krympa på längden och bildar då välvda eller konkava fogar. Se bildens högra nederkant till vänster. Skon på högra bilden ger en uppfattning om pelarens diameter, samt välvd och konkav topp.
Forskningen har ännu inte kunnat förklara processen till fullo, utan det finns flera teorier. Naturen bryr sig inte om tvisterna.
Läs mer i Geologiskt Forum nr 69 / 2011. Man kan också hitta massor av filmer på bl.a YouTube med olika förklaringar.

Basalområdet med pelare forsätter över North Channel till västsidan av Scotland och norrut, där Fingal´s Cave på ön i Staffa är den mest kända.

Foto © The Guardian.com

Bilden illustrerar väl basaltflöderna i olika perioder. En botten sektion av bort eroderade basaltpelare, en fantastisk mittsektion, som ligger horisontellt i oskadat skick och en överdel av basalt med antydningar av pelare längst upp till vänster. I The Giant Causeway ser man en upprepning av flera händelser samt i två nivåer.

Foto © The National Trust

1. Lägsta nivån av lava fyllde en fördjupning i berggrunden och basaltpelarna skapades.
2. Flera lavaflöden ägde rum och nivå 2 räknas till botten basalten.
3. Under 2 miljoner år eroderade de översta lagren och bildade en bergart kallat laterit (järnsten) rikt på järn och aluminium, men inget kisel.
4. Nya utbrott ägde rum över lateriten och bildar mellersta basalten.
5. Översta basaltnivån bildar platån som eroderats av istiderna.

Promenaden ner till havet.

Från parkeringen går en fin  promenadväg hela vägen ner till stranden och fortsätter sedan längre österut till Port Reostan. Vägen är asfalterad för att handikappade skall kunna komma ner till området. Glöm inte att ta med dricksvatten och robusta skor. På vägen ner till vänster ser man kamelen som enligt legenden skulle ha använts av Finn MacCool. Så är det sannolikt inte för det är en förkastningszon i basalten.

På höger sida passerar man en basaltformationer, som ser ut som skalade lökar. Teorin bakom fenomenet är att de runda stenarna är ett bevis på ett ökenartat klimat i Causeway. De utsattes för extrem varmt omväxlande kallt klimat. Kraftigt solljus och värme fick stenarna att expandera och på natten när det blev minusgrader drog sig stenarna samman och krympte. Efter åtskilliga miljoner år började ytan att spricka upp och lager efter lager av basalt vittrade bort ungefär som när man skalar en lök. Därav namnet "lök-skinn-sten" direkt översättning från engelskan.

Nu öppnar sig landskapet och man närmar sig det stora pelarområdet. Här stannar de flesta för det finns väldigt mycket att upptäcka.

Den röda bergarten på sluttningen är laterit (järnsten), som bildar en nästa horisontell röd nivå mellan basaltlagren från olika utbrott.
Vi skall titta på det lite närmare längre fram.

Den första och minsta pelarsamlingen bildar en liten udde ut till havet. Varning för att stenarna nere i vattennivån kan vara hala samt att vågorna kan nå högt upp beroende på vädret och blåsten.

Den andra betydligt större udden ut i havet börjar visa magnituden av pelare. Man bör vara medveten om att 90% av pelarna eroderats bort genom årmiljonerna. Och nedan kommer vi till The Gran Causeway. Bilden ger ingen rättvisa till hur stort det är.

Guiderna brukar säga att det inte längre finns 40.000 pelare utan endast 39.996. På frågan var de fyra tog vägen får man veta att det var en rik samlare från USA som köpte fyra pelare och tog med sig hem och monterade upp dom i en park i Philadelphia.

På väg mot "orgelpiporna" passerar man ett intressant block som kallas för jätten Finn MacCools känga. Han tappade den när han flydde hem från Scotland. Man har räknat ut att Finn sannolikt var en jätte på 16 meter.
En sittplats för två vuxna utan problem. Man får vänta ett tag för att kängan skulle bli ledig. Basaltpelaren har råkat ut för plastisk deformation. Stenen har också polerats upp av is och havet. På vissa kartor anger man att det är jättens stol. En obekväm sådan om man provar. I bakgrunden ser man ett stort block på en liten ö. Finn MacCools och Benandonner kastade meddelanden till varandra fastsatta på stenen.

Nästa punkt på rundturen är basaltpelarformationen som finns avbildad på akvarellmålningen av Susanna Drury från 1739. Den kallas för "jättens port" och bilden är tagen lite närmare för att ge en uppfattning om storleken. Man ser också väldigt tydligt den horisontella sprickbildningen, som visar att pelarna inte är ett sammanhängande stycke utan staplade på varandra och står kvar tack vare stöd från angränsande pelare.

På nästa bild, som är tagen närmare platsen där Susanna målade sin tavla ser man att hon fyllt på med pelare som inte finns i verkligheten.

Om man vill komma till "Orgelpiporna" börjar vägen nu likna mer och mer en stig, som fortsätter uppför en backe österut.
Tittar man lite högre upp till vänster ser man skorstenspiporna från Finn MacCools hus.
Och nederst lateritlagret som är intressant att undersöka.

Orgelpiporna är imponerande först när man kommit fram till platsen.

Om man tittar uppåt så känner man sig liten.
Man har beräknat längden på pelarna till ca 12 meter. Basaltpelarna kyldes extremt långsamt och basalten ovanför extremt fort.
Man ser också tydligt den horisontella klyvningen på varje pelare.

Stigen stannar inte här men de flesta brukar vända tillbaka och missar ännu mera av fantastiska basaltformationer och mineral.
Promenaden så här långt är ca 4 km enkel väg och tar upp till 2 timmar eller längre att gå beroende på alla pauser.

Om man fortsätter vidare kommer man till "amphiteatern" i två våningar, men på vägen dit befinner man sig på laterit nivån (den röda oxidlinjen i nedersta och översta basalpelarområdet, med järnsten i alla möjliga färgtoner från rött, brunt, gult, lila och svart. Är det vulkaniska bomber? Nej, utan sannolikt kärnor av basalt som vittrat sönder och fallit ut och lämnat kvar skalet. Sannolikt kan de fyllda gasblåsorna sk. ambygdaler innehålla zeoliter, kalcit eller opal. Man får inte göra åverkan på lateriten. Laterit är i grunden en vittringsprodukt efter basalt. Den bildas oftast i tropiska eller varma/fuktiga områden. Jordarten är rik på järn-, titan- och aluminiumoxider, samt innehåller också kaolinit, men ytterst lite kisel. Om halten av aluminiumoxid är hög bildas bauxit.

Laterit med en vulkanisk bomb.		Den vulkaniska bomben? från vänstra bilden i närbild., även kallad för jättens ögon.
En annan vulkanisk bomb? i närbild, även kallad för jättens ögon.		En till vulkanisk bomb i närbild.
Lateriten ser nästan ut som jaspis, men är inte det.		Basalt med inneslutningar, amygdaler. Kalcit, opal eller zeoliter?
Laterit med inneslutningar, som kallas för amygdaler.		En närbild av lateriten med amygdaler från den vänstra bilden.

"Amphiteatern" i två våningar visar att basaltvulkanismen pågått i omgångar. Vad som redan eroderats bort kan bara vara en gissning. Stigen går inte fram till pelarna utan strax nedanför.

Sista platsen som också är vändpunkten på promenaden är "Harpan", som enligt legenden användes av Finn MacCool när han spelade musik.
Vad man ser är hur pelarna böjts genom plastisk deformation.

Därmed är exkursionen avslutad för stigen slutar vid en grind med utsikt över Port Reostan.

Även författaren var där och blev avfotograferad.

The Giant´s Causeway. The national Trust, ISBN 1-843-59019-0.
The Giant´s Causeway and the North Antrim Coast, Philip Watson. O´Brien Travel/Guides. ISBN 0-86278-675-4.

---