© 2009 Allt bild och textmaterial Geonord
Ljumma vindar blåser, det är dags att rycka av sig vinterpälsen och börja förbereda sommarens stenutflykter.
Det är så skönt vid den här tiden på året när man åter igen kan känna kvarts och fältspat under tassarna och äta det späda, gröna gräset som börjat spira vid vägkanterna.
Snart börjar tjälen att gå ur marken i norra Sverige, så just nu preparerar brorsan och jag våra tassar och vässar våra klor så vi är redo att börja gräva så fort vi bara kan.Det sägs att vi är grythundar. Gryt är hålor i marken och det blir alltid hål i marken där en mineralletare gått fram. Så det är säkert därför som vi kallas för grythundar. Fast ibland tror mamma och pappa att vi kallas för grythundar för att vi aldrig säger nej till att slicka ur en kastrull. Men, det är mineralletningen som är det roligaste. Det är så många trevliga människor som kommer på mineralturerna, och sedan får man se och samla så många vackra och/eller intressanta mineraler (det heter inte stenar säger mamma och pappa). Dessutom är det fritt fram att gräva så mycket man vill utan att mamma kommer skrikande att jag ska akta blommorna.
Det finns alltså flera fördelar med föreningens mineralutflykter. Förutom trevliga människor, stenar, samt att få gräva, brukar utflykterna också innebära roliga promenader (jag vill gå först) och sedan brukar jag också få lära mig en massa nytt. Ibland blir det geologi, ibland växter och ibland blir det kultur.
Jag är en stenhund och stolt över det, men hur används vi stenhundar egentligen? Det finns knarkhundar, kantarellhundar, mögelhundar och hundar som sniffar sjukdomar. Varför används inte stenhundar i prospekteringen? Vi skulle säkert kunna hjälpa till att finna vissa malmtyper. Tänk vilken tillgång vi skulle kunna vara för alla prospekterare och mineraljaktsdeltagare. Undrar hur många kex jag kan kräva i lön?
Apropå mineraljakten, glöm inte att hålla korpgluggarna öppna när ni går i skog och mark, även om ni inte har en stenhund med er. Apropå korpgluggar, har korparna så bra ögon att man måste ha ett speciellt uttryck för vaksamhet med deras ögon? För att inte tala om getögon som kastas hit och dit. Vad har vi bidragit med? Jo, hundöron!! Varför inte vår utmärkta nos, eller våra skarpa ögon? Nej man har valt att uppkalla märkta sidor efter våra fina öron. Getter har också hängande öron, så varför talar man inte om getöron och att kasta hundögon?
Voff från stenhunden Bea
©2001- GeoNord
