Lördag den 18 aug kl. 15.00 flög jag från Arlanda till London och söndag morgon kl. 07.30 var jag framme i Johannesburg huvudstad (med 7-8 miljoner innevånare).
Min vän Jan mötte mig och vi for till hans villa i JHB med underbar fru och fyraårig dotter.
Denna första dag gjorde vi en rundtur i staden och for norrut till RockShop norr om JHB och försäljaren Alan Bird. John och jag själv handlade en del olika mineraler bland annat köpte vi Papagoite och Ajoite. En gruvarbetare ringde och frågade om vi var intresserade av att köpa kristaller från Orange-River. Tyvärr svarade jag inte ja direkt utan tänkte att jag kommer tillbaka hit om en vecka. Fick av Alen höra den otroliga historien om en stor bergkristall med både Papagoite och Ajoite som Alan sålde för 750 000 kr. till en amerikan som direkt sålde den vidare för 2 miljoner kr!! Den var visserligen en meter hög…
Vi for vidare till den stora och vackra vattendammen/reservoaren Haartebeespoort.
På kvällen jag tog in på ett väl bevakat hotell och somnade gott. Inom parentes går det att dricka kranvatten i hela Syd-Afrika utan att få magproblem. Det är inte många länder på vår jord som klarar detta.
Tisdag morgon hämtade John mig och vi for ut till en mindre privat flygplats. Där väntade den pensionären Roger som i 40 år arbetat som kapten i flygvapnet. Han tankade sin Cessna full och nu kom vår vän Paul och anslöt sig till vår grupp. Han är den enda man som har tillstånd att plocka mineraler i gruvorna i Kalahari Manganese Field. Det finns cirka tio stycken gruvor i detta område. Gruvarbetare som ”stjäl” mineralerna avskedas direkt.
Det lilla flygplanet.
De ”miners” som finner en håla vid sprängningarna ringer till Paul. Han i sin tur meddelar gruvägaren Desmond Sacco om han är intresserad av att få den vackraste stuffen. För det mesta blir svaret numera nej. Hans samling är av världsklass. Med tanke på att han är ägare till dessa 10 gruvor.
Paul var mycket upprörd denna morgon. Han hade hyrt ut sin villa till ett svart äkta par som fick bo där billigt om de skötte hans trädgård och såg efter villan.
Nu hade frun och Paul kommit hem till villan och funnit den tömd på mängder av saker samt allmänt nedsmutsad.
Rogers lilla Cessna tog endast fyra personer och det var som att sitta i en liten WV-bubbla. Vi flög 55 mil västerut på cirka 500 meters höjd i 2,5 timmar. Det var en geografiskt lärorik flygning med ett landskap som var helt platt med stora jordbruk.
Afrika från 500 meters höjd
Småningom såg vi lite berg framför propellern samt en mängd varphögar och landade vid flygplatsen vid The N´Channing Mine (N´Channing I, II och III har samma nedfart men de finns på olika nivåer i gruvan). Här möttes vi av min vän Graham från Cape-Town (C-T). Han mötte oss med sin bil och tog oss med till en Lodge där vi var och en fick perfekta enkelrum av hög klass, med bra värme och sanitet. Paul försvann kl. 14.00 och for ned i gruvan där han tillsammans med sina fem anställda ”miners” sprängde en stor ”bergvägg”. Sprängningen fick sedan stå orörd till dagen därpå för att ångorna efter sprängningen skulle vädras ut. Kvällens middag serverades i Acacia Country House B&B, en trevlig ”lodge” bredvid vår egen som har tfn +27 53 751 14 65 (för intresserade).
Tisdag morgon kom Paul och hämtade oss med lastbil och placerade oss på flaket. Flygaren Roger följde även med och var utrustad med en stor Cobra borr.
Lastbilen som tog oss ned
Vid den väl bevakade grinden till gruvan N´Chwanning fick vi fylla i ett papper med bl. a. en försäkran om att vi inte led av diverse sjukdomar: diabetes, högt blodtryck, dålig syn eller annat handikapp. Vi utrustades med bälte, batterier och säkerhets utrustning. Det var en mycket tung utrustning! Overall hade jag med mig från Sverige. Den kan man inte låna.
Nu börjar vår 600 meters resa ner i gruvan och de första hundra meterna var det mycket kallt, blåsigt samt väldigt skumpigt. Nästa gång tar jag på mig en jacka som är vindtät. Resan ned tog 30 minuter.
Graham Lennart och Jan. En av oss var väldigt svettig!
Innan nedfärden utrustades vi tack och lov med öronskydd därför att frisklufts fläktar hade en mycket hög ljudvolym. Jag kan tänka mig att de är av storlek – flygplansmotor. Där nere fanns fyra av Pauls anställda som hade förberett åt oss. På bergväggen fanns flera hålor med ManganoCalcite och Kutnohorite (som inte fluoriserar). Bägge är svagt rosafärgade och väldigt sköra.
Själv började jag med att ta fram mejsel och hammare. Mangan malmen var tyvärr för hård så inget lossnade. Jag lämnade mina verktyg och plockade med händerna i stället i olika hålor och så gjorde även de övriga.
Håla med inesit.
Temperaturen var över 40 grader och luftfuktigheten var 100 %! Efter 1,5 timme började de andra att packa ihop sina mineraler. Jag var den sista vid hålan (som vanligt) men närmade mig deras packplats. Då snubblade jag och for rakt in i de övrigas mineraler. Men som tur var – jag skadade inte några mineraler.
Själv hade jag tappat all kraft utan att märka det. Jag var tvungen att sätta mig ned. Kunde inte ens packa mina mineraler som låg på tidningspapper på 3-4 olika platser. Som tur var hjälpte Graham mig med detta.Åter på bilens flak – håll huvudet lågt. Det är nära till taket ibland. Nu åkte vi uppåt till 400 meters nivån och besökte två tidigare hålor med mängder av Poldervaartite, Rhodochrosite samt Shigaite. Här fick vi inte plocka utan bara titta därför att det var för farligt att röra hålorna.
Så småningom var vi åter vid vår förläggning där vi duschade och packade ned våra fynd. Roger, Jan och Paul flög på eftermiddagen åter till JHB, beroende på att Pauls villa hade blivit tömd. Annars var det meningen att vi kommit ned i gruvan ännu en dag. Paul kan du träffa varje år på mässan i München, där han har med mineral från dessa gruvor.
Dags att packa utanför vårt ”hotell”
Den som är intresserad av att köpa mineraler från denna eller andra gruvor i Syd-Afrika kan kontakta Jan Eklund. Han pratar flytande svenska och bor och arbetar i Johannesburg.
Hans adress är: oakhirst@global.co.za
Graham och jag var nu ensamma och åkte vidare med hans bil till gruvstaden Kuruman cirka fem mil söderut.
Där tog vi in på en camping och tältade en natt.
Det kan nämnas att David Livingston på sin tid upptäckte Kuruman. Han promenerade från Cape-Town(C-T) till detta område. Det är cirka 140 öken mil!! Här fann han perfekt vatten som sprang fram ur en undervattenskälla och som fortfarande är en stor turistattraktion. Den är cirka 50 x 50 meter stor. Livingston fortsatte sin promenad och hamnade så småningom vid Victoria Fall. Därefter gick han tillbaka till C-T, en promenad på 250 mil!!
Dagen därpå besökte vi en mineralbutik i centrum av Kuruman och hittade en del godbitar i butiksägarens bakre förråd. Där fanns bland annat Poldervaartite, Shigaite, Ettringite, Braunite och Rhodochrosite.
Köpte även blå Sugelite från Wessel Mine.
Vi for vidare några mil och på sidan av en grus/sand väg fann vi en bra plats med klara Bergkristaller. Där fanns miljoner med små kristaller i sanden och det var bara att gräva och plocka. Jag hann få ihop 2 liter med kristaller. Graham for förbi här tidigare och såg en del kvartsblock i naturen.
Vi måste lämna platsen kl. 1200 eftersom vi hade 50 mil med bil till JHB framför oss.
Anlände på kvällen till Grahams svärföräldrar som bor i en villa i JHB.
Nästa dag hälsade vi på hos samlaren och affärsmannen Uli Baumann, som hade alla priser i EUR. Som exempel - han hade en stor 3x3 dm gul Kaktus kvarts stuff som han blev bjuden 45 000 dollar för, men Uli tackade nej!!
Vi försökte hitta platsen Boekenhouthoek där Spirit Quartz finns. Tyvärr körde vi fel och återvände hem igen.
Resan höjdpunkt blev besöket hos världens förnämsta privata Kalahari-Manganese-Field samling hos Desmond Sacco. Han äger 10 gruvor och har förtur till allt som kommer fram i gruvorna. Han bor närmast i ett slott som är väl bevakat. Samlingen finns i ett stort rum med 17 grader året runt, kontrollerad luftfuktighet samt övertryck för att hindra damm att komma in i salen.
Måndag morgon for vi mot C-T. En resa på 140 mil som vi for på en bra asfalterad väg under 16 långa tröttande timmar Vi passerade bland andra staden Bloemfontein och de stora floderna Vaal och Orange River.
Besökte Simonstown med sälar, hajar och pingviner i vattnet. Hajarna tar ofta människor i dessa vatten. Därför har man haj vakter i bergen ovanför stranden. Vi hälsade även på vår gamle vän från tidigare resor: Heinz vid Bluebergstrand.
Sista lördagen var vi helt upptagna med mässan som deras mineral club hade. Den äger rum den första lördagen i varje månad.
Min senaste mineraltrip var därmed slut efter 17 dagar. Jag längtar redan tillbaka till värmen hos både klimat och mineralsamlare.
Vid pennan och mineralhammaren
Lennart
©2001- GeoNord