Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Lapis nr 1 , 2008
Lapis nr 2, 2008
Lapis nr 3, 2008
Lapis nr 4, 2008
Lapis nr 5, 2008
Lapis nr 7/8, 2008
Lapis nr 9, 2008
Lapis nr, 10, 2008
Lapis nr 11, 2008
Lapis nr 12, 2008
Gjerdingenit-Ca, VIII/E.7-85 ringsilikat
(K,Na,Sr)2Ca(Nb,Ti)4[(O,OH)2|Si4O12]2 • 6 H2O monoklinFärgen är vit, även blekbrun till rosabrun. Gjerdingenit-Ca har glasglans, hårdhet 5, densitet 2.79 g/cm+ och vit streckfärg.
Gjerdingenit-Na, VIII/E.7-82 ringsilikat
(K,Na,Ca)2Na(Nb,Ti)4[(O,OH)2|Si4O12]2 • H2O monoklinFärgen är rödaktigt grå; gjerdingenit-Na har glasglans, hårdhet 5, densitet 2.79 g/cm+ och vit streckfärg.
Dessa två nya alkali-niobringsilikater tillhör labuntsovitgruppen och förekommer, dock mycket sällan, i hydrotermalt starkt omvandlade, körtelrika alkalipegmatiter.
Typlokalitet för gjerdingenit-Ca är en pegmatit på nordsidan av berget Karnasurt, Lovozero-massivet på Kolahalvön. Den bildar upp till <2 mm utsträckta prismer i körtlar tillsammans med mikrolin, albit, aegirin, organovait-Mn/-Zn, berrylit, epididymit, yofortierit, komarovit mm, samt finkorniga pseudomorfoser efter vuonnemitlameller <1 mm långa i natrolit.
Typlokalitet för gjerdingenit-Na är DeMix Quarry vid Mont Saint-Hilaire, Québec. Där betecknades mineralet tidigare med ”Vuorijarvit-K”.
Gjerdingenit-Na bildar pseudomorfoser efter upp till 12 cm stora vuonnemittavlor i albit, samt blockformiga kristaller (<0,5 mm.) i små pegmatitkörtlar. Följeslagare är bl a aegirin, natrolit, epistolit och polylitionit.
Gjerdingenit-Ca/-Na är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Båda namnen syftar på den kristalkemiska släktskapen med gjerdingenit-Fe.Hydroxylborit, V/G.5-15 borat
Mg3[(OH,F)3|BO3] hexagonalHydroxylborit är färglös till sidenvit, har glasglans, hårdhet 3½, densitet 2.89 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, mycket sällsynta magnesiumborat är hydroxylanalogen till fluorid, med vilken det bildar en blandkristallräcka. Typlokal är boratfyndplatsen Titovskoe, som ligger i Cherskybergen vid Dogdofloden i republiken Sakha (Jakutien) i Ryssland. Vid kontakten mellan suanit-kotoit-ludvigit-boratavlagringen och kalksilikatmarmor, som innehåller rikligt klinohumit, bildar hydroxylborit stråliga kristallgrupper, bestående av prismer - utan ändytor - vilka uppnår storlekar upp till 1,5 x 0,2 mm och kan förträngas av szaibelyit. Ytterligare följeslagare är kalcit, dolomit, Mg-rik ludvigit, katoit, magnetit, serpentin och klorit. Hydroxylborit är genomlysbar och spröd, upplöses inte i saltsyra och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.
Krivovichevit, VI/B.11-130 blyaluminiumsulfat
Pb3Al[(OH)7|SO4] trigolinKrivovichevit är färglös, har glasglans, hårdhet 3, vitt streck och densitet 5.36 cm3. Detta nyupptäckta, extremt sällsynta bly-aluminiumsulfat är strukturellt släkt med jarosit-aluniträckan. Typlokalitet är en 30 x 15 m stor, zonar pegmatitlins vid berget Lepkhe-Nelm i alkalimassivet Lovozero på Kolahalvön. I det natrolitrika, upp till 6 m tjocka kärnpartiet sitter, bredvid mikrolin, magnesio-arfvedsonit och strontiumrik fluorapatit, talrika hydrotermala sekundärmineral. Här bildar krivovichevit genomlysbara, spröda isaktiga korn (<1 cm Ø) med mussligt brott, vilka förtränger blyglans. Ytterligare följeslagare är anglesit, cerussit, hydrocerussit, lanarkit, leadhillit och diverse okända blymineral. Krivovichevit löses lätt i vatten och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar mineralprofessor Sergej Vladimirovich Krivovichev (*1972) från Petersburg. Denne befattar sig i huvudsak med mineraler från alkalimassiv och strukturer från blysulfatförbindelser.
Vavrinit, II/C.20-60 tellurid
Ni2SbTe2 hexagonalVavrinit är silvergrå, har metallglans, hårdhet 2-2½ och densitet 7.8 g/cm. Denna nya, extremt sällsynta nickel-antimomtellurid från nickelinräckan är släkt med hexatestibiopanickelit. Typlokalitet är varpen från den gamla koppar-nickelgruvan Kunratice nära Sluknov, Nordböhmen i Tjeckien. Här genomsätter en granodiorit en med mycket finkorniga tellurider och platinsulfider bemängd diabasgång. Den hittills enda kända vavriniten hittades i ett malmslipprov och bildar mikroskopiskt små, opaka, spröda lister mellan små pentlanditkorn bredvid magnetkis, chalkopyrit, violarit, nickelhaltig pyrit, melonit, sperrylit och altait. Med namnet hedras geologen Dr Ivan Vavrin (*1937) för sin forskning över tellurmineraler och Cu-Ni-sulfidavlagringar.
Lapis, årgång 33. Februari 2008
Abramovit, II/C.17-90 sulfid
Pb2SnInBiS7 triklin, pseudo-tetragonal/pseudo-hexagonal.Abramovit är silvergrå, har metallglans, hårdhet 2½-3 och svart streckfärg. Denna nya, extremt sällsynta sulfid av bly, tenn, indium och vismut räknas strukturellt till kylindritgruppen. Abramovit härstammar från vulkanen Kudriavy på den ryska kurilerön Iturup. Abramovit bildar ytterst små, längsräfflade lameller, <1 mm långa, oredigt anordnade i en tunn, vid 600-620˚C bildad fumarolskorpa bestående av magnetkis, svavelkis, wurtzit, blyglans, halit, sylvin och anhydrit. Med namnet hedras den ryske mineralogen Dmitry Abramov.
Ardennit-(V), VIII/C.34-10 MaAl-gruppsilikat
(Mn2+,Ca)4(Al,Mg,Fe3+,Mn3+)6[OH,O)6|(V,Si)(O,OH)4|(SiO4)2|Si3O10] ortorombiskArdennit är gul till brungul, har glasglans, hårdhet 5-6, densitet 3.55 cm3 och vit streckfärg. Detta mangan-aluminiumgruppsilikat med vanadatgrupper bildar en komplett blandkristallräcka med sin arsenatanalog Ardennit-(As). Det förmodligen inte alltför sällsynta mineralet ardennit-(V) är redan känt från ett flertal fyndplatser. Dessa är Sparone i Locanadalen i Piemonte (typlokalitet) och Mina Varenche nära St Barthelemy i Aostadalen, norra Italien, samt Bihain och Bierleux i belgiska Ardennerna, Ili på ön Evvia i Grekland och Sanba-gawa i Japan. Starkt zonerade kristaller av ardennit-(As/V) känner man från Salm-Château i Belgien, den kända typlokalen för ardennit-(As). Typiskt för ardennit-(V) är att den är bunden som tunna, utsträckta stänglar, av upp till flera millimeters längd, på piemontitförande skiffer eller på kvartsådror i braunitmalm. Ardennit-(V) är genomlysbar, spröd, svagt pleokroistisk i gulaktiga toner och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen.
Barioperowskit, IV/C.10-35 oxid
BaTiO3 ortorombiskBarioperowskit är ljusbrun (?) och har hartsglans. Denna ytterst sällsynta barium-titanoxid är Ba-analogen till perowskit. Man känner till barioperowskit hittills enbart från Benitoite Mine i San Benito County i Kalifornien. Barioperowskit bildar tavelformade, dendritiska mikrokristalliter (<0,01 mm) i ihåliga. rörformiga, dels med amorfa Ba/Ti/Si-gel beklädda inneslutningar (<0,1mmØ)och dels med klar, ljusblå benitoit, som kristalliserats vid temperaturer under 95˚C. Följeslagare är fresnoit och två okända Ba-titanater. Barioperowskit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med perowskit.
Bativisit, IV/C.23-40 oxid
Ba(V3+,Cr3+)8Ti64+(Si2O7O22 triklinBativisit är svart, har hartsglans, hårdhet 7-7½, densitet 4.62 g/cm3, streckfärg svart. Denna nya, extremt sällsynta kromhaltiga barium-vanadium-titanoxid med silikatgrupper av typ [Si2O7] räknas till derbyliträckan. Bativisit härstammar från de krom-vanadiumförande, metamorfa kalksilikatbergarterna i Slyudyankakomplexet i den södra Bajkalregionen. Dessa bergarter för rikligt med kalcit, kvarts, krom-vanadiumhaltig diopsid och tremolit. Därtill kommer krom-vanadiumglimmer och spineller från serierna chernykhit-roscoelit och kromit-coulsonit, eskolait-karelianit, berdesinskiit och vanadiumhaltig titanit, granater, turmaliner och pyroxener från serien uwarowit-goldmanit, dravit-vanadiumdravit och kosmoklor-natalyit. Bativisit bildar mycket små, endast i mikroskop synliga korn <0,2 mm Ø, intimt sammanväxta med schreyerit ankangit, baryt, vanadiumdravit, roscoelit och albit. Batavisit är opak, spröd med mussligt brott samt olöslig i saltsyra. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.
Chukanovit, V/C.1-27 karbonat
Fe2+2[(OH)2|CO3] monoklinChukanovit är blekt grön till brunaktigt grön eller brun, har glasglans, hårdhet 31⁄2-4, densitet 3.60 g/cm3 och vit till blekgul streckfärg. Denna nya, mycket sällsynta järnkarbonat är ferroanalog till malakit. Schukanovit härstammar från en prehistoriskt - för 5000-8000 år sedan - nedfallen meteoritsvärm, vars talrika brottstycken upptäcktes så sent som år 2000 nära den ryska byn Dronino, cirka 350 km söder om Moskva. I vittringshålrum i meteoritjärnet bildar chukanovit upp till mm tjocka skorpor av finaste nålar och radialfibriga sphäroliter <1 mm Ø, som uppstod under extremt reducerande betingelser genom reaktion mellan kallt, CO2-haltigt ytvatten och nickeljärn (kamacit±taenit). Vidare följeslagare är troilit, Fe/Ni-sulfider och kromit, samt sekundär goethit, akaganeit, hibbingit, reevesit och honessit. Schukanovit oxiderar i luften inom några månader och färgas grönaktigt brun. Schukanovit är transparent, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras fysikern och mineralogen Nikita Vladimirovich Chukanov från Moskva (*1953), specialist inom infraröd-spektroskopi och upptäckare av många nya mineral.
Direnzoit, VIII/J.22-25 silikat
K6Na(Ca,MG)3[Si,Al)6O12]10 • 36 H2O ortorombiskDirenzoit är färglös till beigevit, har glas- till sidenglans, hårdhet 4½, densitet 2.08 g/cm3, vit streckfärg. Detta nya, vattenrika alkali-kalcium-alumosilikat, tillhörande zeolitgruppen, innehar strukturenheter från mordenit och mazzit. Den synnerligen sällsynta direnzoiten härstammar från Mont Peylenc nära St Pierre Eynac i Centralmassivet i Frankrike. Ur en starkt porfyrisk olivin-klinopyroxen-plagioklasbasalt bärgades en extremt körtelrik, 20 cm stor xenolit, vars matrix till 70-80% består av ett isliknande, vitt till mörkbrunt vulkanglas. Dess upp till centimeterstora gasblås-hålrum var beklädda med tonmineraler. Bredvid kalcit och aragonit fanns zeoliterna mordenit, phillipsit, erionit, analcim och chabasit. Direnzoit hittades i form av tre små (<0,5 mm Ø), genomlysbara, radialstråliga halvsfärer, som inte visade någon fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Dr Francesco Di Renzo (*1954), zeolitspecialist vid kemiska institutet ENS i Montpellier.
Footemineit, VII/D.1-65 fosfat
Ca2(Mn2+,Fe2+)5Be4[(OH)4|(PO4)6] • 6 H2O triklinFootemineit är ljusgul till grönaktigt gul, har glas- till pärlemoglans, hårdhet 4½-5, vit streckfärg, densitet 2.87 g/cm3. Detta mycket sällsynta kalcium-mangan-berylliumfosfat är ny företrädare i roscheriträckan, dimorf till roscherit (monoklin). Typlokaliteten är Foote Mine vid King´s Mountain, Cleveland County i North Carolina. Härifrån är detta mineral redan känt sedan 1977 under namnet “trikliner roscherit”. På varpfynd från 2003 sitter footemineit som plattprismatiska kontakttvillingar i kristallansamlingar av upp till 1,5-1 millimeters storlek på smala sprickor på en spodumen-albitpegmatit, tillsammans med kulformig, rödaktigt beige eosphorit, halvgenomlysbar analcim (<2mmØ), siderit, fairfieldit, fluorapatit och milarit. Footemineit är transparent, spröd, svagt pleokroistisk ( i färgerna brunaktigt gul till gul) och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen.
Karchevskyit, V/E.3-90 hydroxid
Sr2Mg18Al9[(OH)6|(CO3,PO4]9 • 11 (H2O,H3O) trigonalKarchevskyit är färglös till vit, har glas-till pärlemoglans, hårdhet 2, densitet 2,21 g/cm3 och vitt färgstreck. Denna ytterst sällsynta strontium-magnesium-aluminiumhydroxid med karbonat- och fosfatgrupper besitter som ny företrädare av hydrotalkitgruppen en skiktstruktur. Typlokalitet är järnmalmsdagbrottet (Zhelezny Iron Mine) från Kovdor, Kolahalvön. I karbonatitkörtlar sitter hydrotermalt sent bildad karchevskyit som halvklotformade, finbladiga aggregat upp till 1,5 mm Ø, bestående av glimmerliknande, duktilt böjliga lameller. Följeslagare är dolomit, magnetit, quintinit, klinoklor och strontiumhaltig karbonat-fluorapatit. Karchevskyit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses långsamt i 10% -ig saltsyra. Med namnet hedras den tidigt avlidne, ryske mineralogen Pavel Karchevsky (1976-2009) för sina bidrag till utforskningen av Kolakarbonaterna.
Menezesit, IV/C.21-05 hydroxid
Ba3MgZr4Nb12O42 • 12 H2O kubiskMenezesit är brunaktigt röd, har glasglans, hårdhet 4, densitet 4.18 g/cm3 och vit streckfärg. Denna nya, extremt sällsynta barium-zirkonium-niobhydroxid är släkt med mikrolit och kemiskt mycket komplext sammansatt (menezesit innehåller ytterligare ämnen ~K0,5Ca0,3Ce0,2Tho,2 istället för Ba3 och ~Ti2,3Ta0,3 istället för Nb12). Menezesit härstammar ur Jacupiranga Mine i Cajati nära São Paulo i Brasilien. Vid kontakten mellan en körtelrik dolomit-karbonatit och en pyroxenit (”Jacupirangit”) sitter menezesit som små, transparenta romb-dodekaedrar (<1 mm), med mycket små, svarta tochilinit-inneslutningar på kalcit. Ytterligare sällsynta följeslagare är ankylit-(Ce), strontianit, klinohumit, magnetit och flogopit. Menezesit är spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den brasilianske gruvingenjören, mineralsamlaren och mineralhandlaren Luiz Alberto Dias Menezes (*1950), som upptäckte mineralet.
Ruifrancoit, VII/D.1-70 fosfat
Ca2(Fe3+,Mn,Mg)4Be4[(OH)4|(PO4)6] • 6 H2O monoklinRuifranconit är rödaktigt brun till mörkt brun, har glasglans, hårdhet 4½, densitet 2.88 g/cm3 och orangebrun streckfärg. Ett sällsynt, vattenhaltigt kalcium-järn-berylliumfosfat som tillhör rocheritgruppen (Fe3+-analogen till rocherit). Typlokalitet är Sapucaia (Proberil) Mine nära Galiléia do Norte, Minas Gerais i Brasilien. Den tidigare betydande muskovit-beryllgruvan ger tillgång till en granitpegmatit med en flera hundra ton tung, delvis hydrotermalt omvandlad triplitkärna, som innehåller talrika Mn-Fe-Be-fosfater. I körtlar bildar ruifranconit finkristallin-druvlika-radialfibriga kristallgrupper <1 mm på muskovit, albit och vittrad beryll. Ytterligare följeslagare är meurigit och cyrilovit. Ruifranconit hittades 1950 och åren däromkring som välbildade, tavelformiga kristaller. Även den ”Fe3+-dominanta rocheriten” från Pomarolli, Liópolis, Minas Gerais är inget annat än ruifranconit. Ruifranconit är genomlysbar, spröd, svagt brunaktigt röd, pleokroistisk och saknar fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras professor Riu Ribeiro Franco (*1916) för sina betydande arbeten inom Brasiliens geologi och mineralogi.
Atencioit, VII/D.1-45 fosfat
Ca2Mg2Fe2-32+Be4[(OH)4|(PO4)6] • 6 H2OAtencioit är grönaktigt brun till ljusbrun, har glasglans, hårdhet 4½, densitet 2.84 g/cm3 och vit streckfärg. Denna vattenhaltiga kalcium-magnesium-järn-berylliumfosfat är en ny, sällsynt , med greifensteinit besläktad företrädare för roscheritgruppen. Typfyndplats är granitpegmatiten från Linópolis i Docedalen, Minas Gerais i Brasilien. Atencioit bildar nästan parallella kristallknippen och halvklotformade grupper med upp till 1,8 cm Ø. Följeslagare är albit, kvarts, lepidolit, beryllonit, moraesit och orangefärgade ushkovitkristaller. Atencioit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Upplöses i saltsyra. Med namnet hedras mineralogiprofessorn Daniel Atencio (*1959) från universitetet i São Paulo.
Boromullit, VIII/B.2-55 silikat
Al8[O3|BO4|AlO4|SiO4)2] ortorombiskBoromullit är färglös, har glasglans, hårdhet 6-7 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta aluminium-boro-alumosilikat är B-analog till sillimanit. Typfyndplatsen är Mount Stafford i Northern Territory, Central-Australien. I granulitiska bergarter växer boromullit i form av små, fibriga knippen (<0,4 mm) på sillimanit och werdingit. I en lokal metamorfos vid temperaturer kring 800 ˚C och 3-4 bars tryck bildades boromullit ur sillimanit och werdingit. Vidare följeslagare är järnhaltig cordierit, kalifältspat, biotit, hercynit och ilmenit, lokalt även grandiorit och turmalin. Boromullit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen till mullit.
Calvertit, II/B.2-40 sulfid
Cu5Ge0,5S4 kubiskCalvertit är svart, har metallglans, hårdhet 4½, densitet 5.24 g/cm3 och svart streckfärg. Denna nya, hittills ytterst sällsynta koppar-germaniumsulfid kan man röntgenografiskt inte skilja från renierit, germanit eller germanocolusit! Calvertit upptäcktes i den omkring 1960 insamlade typstuffen för gallobeudantit i malmmatrix från Tsumeb i Namibia. Calvertit är, förutom kopparbrunt oxiderad renierit, huvudbeståndsdel i en finkornig bandmalm med ytterst fina kopparkisådror, lokalt även med tennantit och gallit. Calvertit är opak, spröd och på polerad yta (påljus) blekt blåaktigt grå. Med namnet hedras metallurgen Lauriston Calvert (1924-1993) från Ottawa i Kanada.
Ett nytt Långban-mineral!
Britvinit VIII/H.24-03 skiktsilikat
Pb15Mg9[O3|(OH)3|(CO3)3|(BO3)3|Si10O28(OH)8] trigonalBritvinit är färglös till blekt gul, har diamantglans, hårdhet 3, densitet 5.51 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta bly-magnesiumskiktsilikat med borat- och karbonatgrupper är strukturellt släkt med surit. Britvinit härstammar från Långban i Värmland. Britvinit bildar ytterst små, vattenklara, glimmeraktiga blad (< 0,5 mm Ø) i kalcit-hausmannitmatrix. Ytterligare följeslagare är brucit, barytokalcit och cerrusit. Britvinit går att skära och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den ryske mineralogen Sergej Nikolajevich Britvin (*1965) som har specialiserat sig på mineralogin i Kolahalvöns karbonater.
Cassagnait, VIII/C.34-12 gruppsilikat
(Ca,Mn2+)4(Fe3+,Mn3+.Al)4(V3+,Mg,Al)2[(OH,O)8|(SiO4)2|Si3O10] ortorombiskCassagnait är guldbrun, har glasglans, densitet 3.22 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya kalcium-järn-vanadiumgruppsilikat ur ardennitgruppen är nära släkt med ardennit och även med tiragalloit (med nytt systemnummer: VIII/C.34-13). Typlokal är den gamla mangangruvan från Caccagna i östra delen av Ligurien i Italien. På smala sprickor i bandade braunit-kvartsmalmer uppträder denna hittills extremt sällsynta cassagnait i form av mikroskopiskt små, genomskinliga kristaller (<0,1 mm), fristående eller tätt sammanväxta med piemontit. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism i gulbruna färger. Fluorescens i UV-ljus saknas. Namnet syftar på typlokaliteten.
Montetrisait, VI/D.3-03 sulfat
Cu6[(OH)10|SO4] • H2O ortorombiskMontetrisait är blå, har glasglans, hårdhet ~2, och vit streckfärg. Ett nytt, vattenhaltigt koppar-hydroxidsulfat i langitgruppen, dimorf till redgillit (monoklin). Typlokalitet är den gamla Lombardo-brytningen i Veneziana-gruvdistriktet vid Monte Trisa, som ligger nära Torrebelvicino i provinsen Vicenza, Italien. Här har sulfitmalmlinser frilagts mellan vulkaniter från trias och kontaktmetamorf kalksten. Den hittills ytterst sällsynta montetrisaiten bildar oordnade, fibriga skorpor av ytterst små, genomskinliga, nålar. Följeslagare är blyglans, zinkblände, kopparkis, goethit, cerrusit, anglesit, langit, posnjakit, linarit och redgillit. Montetrisait visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den löses långsamt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på typlokalen.
Osakait, VI/D.3-45 sulfat
Zn4[(OH)6|SO4] • 5 H2O triklinOsakait är färglös till vit, även blekblå, har pärlemoglans, hårdhet 1, streckfärg vit till blekblå, och densitet 2.70 g/cm3. Detta nya vattenhaltiga zinksulfat tillhör langitgruppen och är nära släkt med namuwit, till vilket osakait i torr luft under vattenförlust omvandlar sig. Typlokalitet är Hiraro Mine som ligger nära staden Minoo i prefekturen Osaka i Japan. Den hittills sällsynta osakaiten har även konstaterats i Lavrion i Grekland, har dock antagligen större utbredning som recent gruvsinter (bildat i nutid). I Japan sitter osakait i form av finbladiga pseudohexagonala kristaller med upp till 0,5 mm Ø på sprickor i kloritskiffer eller bildar stalaktiter av upp till 2 centimeters längd. Nära följeslagare är hydrozinkit, smithsonit och limonit. I närheten finns även schulenbergit och dess Zn-analoger, brianjoungit, hemimorfit, brochantit, ramsbeckit, aurichkalcit, malakit, azurit, posnjakit och ktenasit. Osakait är genomlysbar, något böjlig, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och löses lätt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på fyndregionen.
Seifertit, IV/D.1-55 oxid
SiO2 ortorombiskSeifertit är färglös, har glasglans, hårdhet ~9, densitet 4.31 g/cm3, vit streckfärg. Denna nya siliciumoxid är hittills den hårdaste och tätaste kvartspolymorf som hittats. Detta extremt sällsynta mineral har α-PbO2.struktur och är – efter coesit och stishovit – den tredje högtrycksmodifikationen i kvartsgruppen. Seifertit upptäcktes första gången i den pyroxen- och plagioklasrika marsmeteoriten Shergotty (Bilhar/Indien 1865) och Zugami (Nigeria, 1962), senare även i talrika andra basaltiska meteoriter, som en gång i tiden jättestora asteroider från Mars har slungat ifrån sig. Seifertit bildar submikroskopiskt små, gallerverkliknande lameller (<5 x 0,5 μm) i glasiga, stishovitförande SiO2-partier, inom millimeterstora kvartskorn, som i sin tur är inneslutna i glasigt smält bytownit (”maskelynit”). Seifertit bildades chockartat vid tryck från 400-780 kilobar (sådana tryckbetingelser härskar annars 1200 till 1700 kilometer nere under jordytan!). Namnet hedrar den tyske mineralogiprofessorn dr Friedrich Seifert (*1941), renommerad högtrycksforskare.
Uramarsit, VII/E.2-165 arsenat
(NH4,H3,O)2[UO2|(AsU4,PO4)2] • 6 H2O tetragonalUramarsit har gulgrön till ljusgrön färg, glasglans, hårdhet 2½, densitet 3.22 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta ammonium-hydronium-uranylarsenat bildar fosforhaltiga blandkristaller med si P-analogen uramphit. Typlokalitet är uranfyndplatsen Bota-Burum i regionen Balkash, södra Kasakstan. Uramarsit uppträder som finbladiga kristallgrupper <2 mm, som fluoriscera i UV-ljus grön. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen (Uran.Ammonium-Arsenat).
Yakovenchukit-(Y), VIII/E.22-160 silikat
K3Na(Ca,Na)Y2[Si12O30] • 3 H2O ortorombiskYakovenchukit är färglös till krämvit, har glasglans, densitet 2.83 g/cm3, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta extremt sällsynta alkali-yttriumsilikat står kristallkemiskt nära milaritgruppen. Yakovenchukit-(Y) bildades i en 3.4 cm tjock, körtelrik pegmatitåder i en ultrabasisk alkalibergart vid berget Kukisvumchorr på Kolahalvön. Yakovenchukit bildar mycket små, flackprismatiska kristaller <4 mm på mikrolin, bland annat med fluorapofyllit, aegirin, katapleiit, vuorijarvit-K och natrolit-gonnardit, samt kalcit, strontianit, fluorid, blyglans, litargit och gediget bly (!). Yakovenchukit-(Y) är genomskinlig, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar dr Victor Yakovenchuk (*1950) från Cola Science Centre.
Dovyrenit, VIII/C.11-35 gruppsilikat
Ca6Zr[(OH)2|Si2O7]2 ortorombiskDovyrenit är färglös till vit, har glasglans, hårdhet 3-4, densitet 3.03 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta kalcium-zirkonium-gruppsilikat är strukturellt släkt med rosenbuschit. Dovyrenit härstammar från förskarnade dolomit-xenoliter i det skiktade gabbromassivet från Ioko-Dovyren, 60 km norr om Bajkalsjön. Här bildades dovyrenit och zirkonhaltig hydrogranat hydrotermalt på bekostnad av Zr-haltig perowskit, mörkbrun pyroxen och calzirtit-tazheranit i vesuvian-foshagit-skarnådror. Ytterligare följeslagare är hydroxylapatit, baghdadit, brucit, diopsid, vit melilit och monticellit, samt gedigen vismut och olika sulfider, bl a zinkblände, claustalit, safflorit, pentlandit, nickelin och skutterrudit. Dovyrenit förekommer som mycket små inväxta korn, <0,1 mm, som tunna ränder kring calzirtit eller fritt utvittrad som mycket små, plattprismatiska kristaller < 0,3 mm långa. Dovyrenit är transparent, spröd och löses i utspädd saltsyra. Namnet syftar på typfyndplatsen.
Lakebogait, VII/E.6-40 fosfat
NaCa(Fe3,Al)2H[UO2|OH|(PO4)2]2 • 8 H2O monoklinLakebogait är citrongul till honungsgul, har glasglans, hårdhet 3, densitet 3.48 g/cm3 samt blekgul streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga alkali-järn-uranylfosfat med kedjestruktur är extremt sällsynt. Typlokalitet är granitstenbrottet vid Lake Boga i Nord-Victoria, Australien. Lakebogait sitter i pegmatitiska körtlar med torbernit, saleeit och meurigit-Na som gulaktigt vita kulor på en matrix av muskovit, rökkvarts, albit och mikrolin. Lakebogait bildar blockiga eller utsträckta platta prismer <0,4 mm. Lakebogait är genomskinlig, spröd och mycket svagt pleokroistisk (från grågult till gult). Namnet syftar på typlokaliteten.
Pauflerit, VI/D.5-01 sulfat
V4+[O|SO4] ortorombiskPauflerit är ljusgrön, har glasglans, hårdhet 3-4, densitet 3.36 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, överallt sällsynta vanadium-oxisulfat är en ny, vattenfri företrädare för minasragriträckan. Detta mineral härstammar från askkäglan som betecknas med nummer två (1977) från det nordliga genombrottet vid den Stora Sprickeruptionen av vulkanen Tolbachik, Kamtjatka i Ryssland. Följeslagare är shcherbinait, ett okänt Tl-Bi-sulfat och finkristallin Mg-Al-Fe-Na-sulfat. Pauflerit bildar mycket små, genomlysbara, spröda prismer upp till 0,1 millimeters längd. Dessa är svagt pleokroistiska (med färgerna ljusgrönt till ljust blågrönt), vattenlösliga och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogiprofessor och kristallograf Peter Paufler från TU Dresden.
Selenopolybasit, II/E.5-55 sulfid
(Ag,Cu)16(Sb,As)2(S,Se)9Se2 trigonalSelenopolybasit är svart, har metallglans, hårdhet 3-3½, densitet 6.55 g/cm3 och svart färgstreck. Denna nya, hittills mycket sällsynta silver-antimon-selenosulfid är strukturellt släkt med polybasit och pearceit. Typlokalitet är De Lamar Mine i Owyhee County, Idaho. Selenopolybasit upptäcktes malmmikroskopiskt som <0,4 mm stora korn i ett med ”pearceit” beskrivet malmprov bestående av naumannit, covellin, pyrit och kalcit. Selenopolybasit är opak, spröd och vid påljusmikroskopering ljusgrå, med svag, grå-violett pleokroism. Namnet syftar på kristallkemiska släktskapen med polybasit.
Lapis, årgång 33. 7/8 Juli-Augusti 2008
Barahonait-(Al) VII/C.11-70 [Bal] arsenat
(Ca,Cu,Al,Na)6Al[AsO4]4 • 6-6½ H2O,OH,Cl monoklinLjusblå till färglös, har glas- till pärlemoglans, hårdhet 2-2½, densitet 3.03 g/cm3 samt vit streckfärg.
Barahonait-(Fe) [BFe] arsenat
(Ca,Cu,Fe3+,Na,Al)6,Fe3+[(AsO)]4 • 6 (H2O,OH,Cl monoklinGrönaktigt gul till gulgrön, har glasglans, hårdhet 2-3, densitet 3.06 g/cm3 och vit till blekgul streckfärg.
Dessa två nya, ytterst sällsynta, kopparhaltiga kalcium-aluminium-järnarsenater är strukturellt släkt med smolianinovit. Kemiskt liknar barahonait-(Al) attikait.
Typlokalitet för båda mineralerna är Dolores Prospect nära Mazarón, provinsen Murcia i Spanien. De bildar här pulvrigt-kristallina skorpor på jarosit, pharmakosiderit och cobaltarthurit, samt finbladiga rosetter (<0,3 mm ø , med BAl i kärnan och omgivna av BFe ) bredvid brunaktig arseniosiderit och gröna konichalcitkulor. Ytterligare en fyndplats är den gamla Gold Hill Mine (80 fots- nivån) i Tooele County, Utah. Mineralet uppträder här finbladigt på krysokoll. Bal och BFe är spröda, genomlysbara och saknar fluorescens i UV-ljus. De löses snabbt i 10 %-ig saltsyra. Båda namnen syftar på den kemiska sammansättningen och hedrar upptäckaren Antonio Barahona-Ortiz, Madrid.
Brownleeit, I/A.12-45 mangansilizid
MnSi kubiskBrownleeit är gråvit och har metallglans. Denna nya mangansilicit är Mn-analog till fersilicit. Denna intermetalliska förbindelse insamlades i april 2003 med hjälp av ett ”stratosfärflygplan” över Nordamerika ur ”dammsvansen” till kometen 26P/Grigg-Skjellerup. Brownleeit sitter som mycket små , högst 2,5 µm (0,0025 mm) och delvis med olivin omrandade korn i en glasig-kolrik matrix, genomsatt med forsterit, enstatit och sulfider. Brownleeit, som enbart kan observeras med elektronmikroskopets hjälp, har förmodligen en större utbredning, ty varje år drar jorden till sig cirka 40 000 ton kosmiskt ”findamm”! Med namnet hedras professor Donald E Brownlee från Washington, som grundade NASA-forskningsprojektet för interplanetariskt ”Stardustmission”.
Colimait, II/F.4-08 sulfid
K3VS4 ortorombiskColimait är gulgrön samt jordigt matt till metallglänsande. Den är en ny, ytterst sällsynt kalium-vanadiumsulfid med kedjestruktur och räknas till avdelningen alkalisulfider. Typlokal är den 3860 meter höga Volcán de Colima vid gränsen till delstaten Jalisco (N 19º30´45´´/W 103º37´60´´ ), sedan 1991 Mexikos farligaste och mest aktiva vulkan. En särskilt stark eruptionsfas uppträdde 2005. Upp till 800 grader heta fumaroler uppfordrade då dagligen ca 1600 ton (!) svaveldioxid. Även 2008 registreras på löpande band jordbävningar, glödheta moln av ånga och askeruptioner. Colimait hittades som en finkristallin omvandlingsprodukt, i form av intimt sammanväxta fumarolskorpor med cristobalit, arcanit, thenardit och gediget guld. Namnet syftar på typlokaliteten.
Martinit, VIII/H.34-29 silikat
(Na,Ca)10-12Ca4[(F,OH,Cl)4|B2(Si,S,B)5O18|(Si4O10)2] • 4 H2O triklinMartinit är färglös till bleklila, har glasglans, hårdhet 4, densitet 2.51 g/cm3 och vit streckfärg. Detta extremt sällsynta alkali-borosilikat med skiktstruktur är ny företrädare i reyeriträckan. Typlokalitet är Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire, Quebec, Kanada. I stenbrottets södra sida hittades den alltsedan 1991 som ”UK 92” kända martiniten i små miaroler (håligheter <0,5-1 cm) i upp till meterstora sodalit-syenit-xenoliter, nedanför biotitrik hornfels. Martinit bildar ensamma, sexkantiga, glimmerliknande små blad (1 mm ø) eller rosetter. Följeslagare är bl.a. erdit, rasvumit, kopparsulfider av typen UK 55 och langit, galenit, zinkblände, wurtzit, villiaumit, lueshit, eudialyt, lovozerit, sazhinit-(Ce), terskit, ussingit, samt några okända mineral. Martinit är genomlysbar, oelastiskt och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar geologiprofessorn Robert François Martin (*1941), specialist på alkalibergarter och mångårig chefredaktör för tidningen Canadian Mineralogist.
Pattersonit, VII/B.36-164 fosfat
PbFe33+[(OH,H2O)6|(PO4)2] triklinPattersonit är mörkgul, har diamantglans, hårdhet 4½, densitet 4.17 g/cm3 och blekgul streckfärg. Det nya, mycket sällsynta bly-järn-hydroxifosfatet tillhörande crandalliträckan är dimorft med kintoreit (trig.). Typlokalitet och hittills enda fyndplats är varpen från den gamla bly-silvergruvan Vereinigung nära Eisenbach, omkring 5 km norr om Bad Camberg i Taunus, Hessen, Tyskland. 1586 - 1901 utvanns silverhaltig blyglans och siderit i devonskiffer ur gruvan. På endast fyra drusiga, sedan 1986 bärgade stuffer av limonit/kvartsbreccie, hittades pattersonit som uppruggade, parallellt sammanväxta tavlor och rosettformiga grupper av upp till 2 mm ø. Som följeslagare uppträder glänsande gul till brun, spetsromboedrisk kintoreit på druvaktig götit, vit pyromorfit, något cerrusit och cyrilovit. Pattersonit är genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus samt är svagt pleokroistisk i polariserat ljus (från färglös till mörkt gul). Den är olöslig i 15 %-ig saltsyra. Namnet hedrar kristallografen Arthur Lindo Patterson (1902-1966), som utvecklade en elegant matematisk metod att bestämma tredimensionella kristallstrukturer.
Lapis, årgång 33. September 2008
Birchit, VII/D.25-32 fosfat
Cd2Cu2[SO4|(PO4)2] • 5 H2O ortorombiskBirchit har blekblå färg, glasglans, hårdhet 3½-4, densitet 3,61 g/cm3 samt vit streckfärg. Det nya, sulfathaltiga kadmium-kopparfosfatet är strukturellt släkt med sampleit och kemiskt med guldquarryit. Typlokaliteten är dagbrottet Block 14 Opencut från Broken Hill, New South Wales i Australien. Den extremt sällsynta birchiten bildades sekundärt som radialstråliga kristallgrupper, <0,8 mm, på en körtelrik kvarts-granatmatris med vittrad, kornig blyglans, kopparkis och fluorapatit. Ytterligare följeslagare är covellin, cerussit, anglesit, blekgul plumbogummit-hinsdalit, vit pyromorfit, blekgrön libethenit och djupblå Cd/Pb-rik sampleit. Birchit bildar genomlysbara, spröda, långsträckta, plattsträngliga till nållika kristaller. Birchit visar svag pleokroism i färgerna från blåaktigt till grönaktigt, löses långsamt i 10% -ig saltsyra, men har ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras doktor William D. Birch från Australien. Birch är överintendent vid Victoriamuseet. Redan 1999 omnämnde han Cd/Cu-fosfatet i sin speciella mineralogi över Broken Hill.
Dingdaohengit-(Ce), VIII/C.17-22 silikat
(Ce,La,Ca)4Fe2+(Ti,Fe2+,Mg,Fe3+)2Ti2[O4|Si2O7]2 monoklinDingdaohengit-(Ce) har brunaktigt svart till svart färg, harts- till metallglans, hårdhet 6, densitet 4,84 g/cm3 samt brun streckfärg. Detta nya, hittills mycket sällsynta Cer-järn-titangruppsilikat ur chevkinitgruppen är Fe(II)-analogen till polyakovit-(Ce). Fyndplatsen är Bayun Obo nära Baotou i inre Mongoliet. På denna världens största fyndplats för sällsynta jordartsmetaller (lantanoider), ca 40 miljoner ton, finns även rikligt med niob-malmer (1 miljon ton Nb2O5) och järnmalmer (ca 470 miljoner ton). Platsen ligger i kontaktområdet mellan granit och prekambrisk dolomitmarmor i ett magnesiumskarn. Dingdaohengit-(Ce), tidigare felaktigt kallad chevkinit-(Ce), bildar kortprismatiska eller tjocktavliga kristaller 0,2 till 1,0 cm, ibland upp till 1,5 cm långa. Följeslagare är bl a tremolit, richterit, allanit-(Ce), magnetit, ilmenit, humit, chondrodit, spinell, titanit, pyroklor, zirkon, fluoroflogopit, fluorapatit och kvarts. Dingdaohengit-(Ce) är genomlysbar till opak, spröd med mussligt brott, icke magnetisk, visar stark pleokroism (från gulbrunt till brunsvart), men ingen fluorescens i UV-ljus. Olöslig i saltsyra, angrips dock av svavelsyra. Namnet syftar på geologen och politikern professor Ding Dao-Heng (1899-1955), som upptäckte fyndigheten 1927.
Marumoit, II/E.25-05 sulfosalt
Pb8As10S23 monoklin/pseudoortorombiskMarumoit har blygrå färg, metallglans, hårdhet ~3 samt mörkbrun streckfärg. Detta nya bly-arsensulfosalt, tillhörande sartoritgruppen, har hittills gällt som mycket sällsynt och hemlighetsfullt, ty mineralet godkändes av IMA redan för tio år sedan men blev aldrig publicerat. Typlokaliteten är dolomitgruvan Lengenbach i Binntal, Schweiz. Här hittades dock en enda kristall, 3 x 4 mm stor, åtföljd av baumhauerit, sartorit och ”rathit-IV”. Den andra fyndorten är Okoppe Mine i prefekturen Aomori, Japan. Här bildar marumoit finnåliga kristaller, intimt sammanväxta med nålig dufrenoysit och baumhauerit i hydrotermalt omvandlad svavelkismalm. Marumoit är opak, spröd och visar på polerad yta (påljus) djupröda innerreflexer. Med namnet hedras kristallografen professor Fumiyuki Marumo (*1931), som 1960-1970 arbetade med sulfosalters strukturer i Lengenbach
Skorpionit, VII/D.42-10 fosfat
Ca3Zn2[(OH)2|CO3|(PO4)2] • H2O monoklinSkorpionit är färglös, har glasglans, hårdhet 3½, densitet 3,15 g/cm3 samt vit streckfärg. Detta nya karbonat- och vattenhaltiga kalcium-zinkfosfat känner man hittills till enbart från den nya Skorpion Zinc Mine 20 km sydväst om Rosh Pinah i Lüderitz-distriktet i sydvästra Namibia. Dagbrottet öppnades 2003 och innehåller en fullständigt oxiderad zinkmalmskropp med hemimorfit, smithsonit, saukonit och hydrozinkit. I lokalen hittades zincolibethenit som cm-stora, halvklotlformiga, ljusblå till gröna kristallgrupper, överväxta med smaragdgrön herbertsmithit. Körtlar i zinkmalmen är fyllda med långsträckta, ljusgröna tarbuttit-tavlor ( upp till 2 cm!), hydrozinkit och gips. Här bildar den hittills mycket sällsynta skorpioniten genomlysbara, spröda, långsträckta nålar, cirka 0,5 till 1mm långa. Skorpionit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.
Jahnsit-(NaFeMg), VIII/D.29-45 fosfat
NaMg2Fe33+[OH|PO4)2]2 • 8 H2O monoklinJahnsit har mellangul och orangeröd färg, glasglans, hårdhet 4, densitet 2,58 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, mycket sällsynta vattenhaltiga natrium-magnesium-järnfosfat ur jahnsitgruppen är ett varpfynd från Tip Top Mine i Custer, South Dakota. En fotbollsstor lins av vittrad, till körtelrik heterosit omvandlad triphylin innehöll jahnsit-(NaFeMg) i form av genomlysbara, zonfärgade, pseudorombiskt tvillingbildande, sexsidiga prismer upp till max 1 millimeters längd med trubbigt kilformiga ändytor, men även som kärvformiga kristallgrupper. Kristallernas sammansättning varierar från kristallernas bas till spetsen, alltså från basen uppåt, jahnsit-(NaMnMg)"(NaFeMg)"(CaMnMg)"(NaFeMg)"(CaMgMg), varvid jahnsit-NaFeMg) utgör cirka 80 volymprocent, och den äldsta och den yngsta zonen består av nya mineral (ännu inte erkänt av IMA). Jahnsit-(NaFeMg) är spröd, tydligt pleokroistisk (i skalan från färglöst till beige), visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses långsamt i förtunnad saltsyra. Namnet syftar på den metallkemiska släktskapen med jahnsit.
Santarosait, V/J.2-05 borat
Cu[B2O4] tetraederSantarosait är lysande blå, har glasglans, densitet 3,96 g/cm3 samt blekblå streckfärg. Detta nya kopparborat besitter, bredvid ringa bly- och kalciumhalter, även tomma platser i kristallstrukturen (Pb0,03Ca0,03£0,06). Den ytterst sällsynta santarosaiten hittades i Santa Rosa Mine nära Iquique, Atacamaöknen i norra Chile. Santarosait bildar mycket små, glasiga kulor (0,06 mm Ø), som är sammanväxta med finkristallin, skorpbildande kvarts. Ytterligare följeslagare är gröna atacamitskorpor, mycket små, orangegult färgade wulfeniter, anhydrit och malakit, ibland även djupblå azurit. Santarosait är inte pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.
Struvit-(K), VII/C.23-05 fosfat
KMg[PO4] • 6 H2O ortorombiskStruvit-(K) är färglös till gråvit, har glasglans, hårdhet ~2, densitet 1,86 g/cm3 samt vit streckfärg. Detta nya kalium-magnesiumfosfat är k-analogen till ammoniumhaltig struvit. Typlokalitet för denna ytterst sällsynta struvit-(K) är dolomitgruvan Lengenbach i Binntal, Schweiz. Andra fyndplatsen är gamla blygruvan Rossblei på Eschacham i Schladminger Tauern, Steiermark i Österrike. Där förväxlade man tidigare kaliumstruvit med fosforrößlerit. Här bildades struvit-(K) av vittrade djurben som ytterst finkorniga sammanväxningar med newberyit på en serizitskiffer.
Vid fyndplatsen Lengenbach bildar den här första gången hittade struvit-(K) fristående, bra utbildade kristaller upp till 0,7 mm på rathit och realger. Ytterligare följeslagare är auripigment, jordanit, dufrenoysit, tennantit och kvarts ( som leverantör av fosfor till struvit-(K) gäller här goyazit, gorceixit och fluorapatit. Struvit-(K) är spröd, genomlysbar och lätt syralöslig. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med struvit.
Lapis, årgång 33. November 2008
Hazenit, VII/C.22-30 fosfat
KNaMg2[PO4]2 • 14 H2O ortorombiskHazenit är färglös till mjölkvit, har glasglans, hårdhet 2-2½, densitet 1.91 g/cm3, samt vit streckfärg. Detta nya, vattenrika alkali-magnesiumfosfat är kristallkemiskt släkt med struvit. Denna hittills mycket sällsynta hazenit härstammar från södra stranden av Mono Lake i Kalifornien. Detta ”biomineral” bildar finbladiga, spröda, genomlysbara mikroskopiskt små kristaller (<0,5 mm) i uttorkade och vittrade algmattor på en porös kalcit-aragonitmatrix. Hazenit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i 10% -tig saltsyra Med namnet hedras professor Robert Hazen från Carnegie Institutionen i Washington. Hazen är geolog, professionell orkestermusiker och upphovsman av mer än 350 artiklar och böcker i naturvetenskap, och sysslade länge med att utforskar mineralers roll i biokemiska processer.
Uedait-(Ce), VIII/C.23-67 gruppsilikat
(Mn2+,Ca,Fe2+)(Ce,Nd)Fe2+(Al,Fe3+)2[O|OH|Si2O7|SiO4] monoklinUedait-(Ce) är mörkbrun till svart, har glasglans, hårdhet 5-6, densitet 4.19 g/cm3 och grå streckfärg. Detta mangan-Cer-järn-aluminiumgruppsilikat ur epidotgruppen är Mn2+-analogen till allanit-(Ce), med vilken den fullständigt kan blandas.
Uedait-(Ce) är ett accessoriskt bergartsbildande mineral i olika graniter i Japan. Typlokaliteten är ön Shodoshima i präfekturen Kagawa, men mineralet hittades även i Haguri (Präfektur Shiga), i Ohari (Präfektur Miyagi), och i Shiozawa som ligger i Abukumamassivet (Präfrktur Fukushima). Den med manganrik allanit-(Ce) zonalt sammanväxta uedaiten-(Ce) förträngs av bastnäsit-(Ce). Ytterligare följeslagare är monanzit-(Ce), thorit och zirkon. Uedait bildar mycket små kortprismatiska utsträckta, <0,1 millimeter långa kristaller. Uedait är spröd, genomlysbar och har i polariserat ljus tydligt pleokroism (i färgerna från brun till gul) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den japanska kristallografen professor Tateno Udda (1912-2000) från Universitet Kyoto, som var först med att bestämma kristallstrukturen av allanit.
Lapis, årgång 33. December 2008
Andreyivanovit I/A.11-07 fosfid
Fe(Cr,Fe)P ortorombiskAndreyivanovit är gråvit och har metallglans. Denna nya, synnerligen sällsynta järn-kromfosfid härstammar från stenmeteoriten Kaidun, som 1980 föll ned i södra Jemen. Den är en enastående meteoritisk breccia, sammansatt av olika chondrittyper, däribland en mycket liten serpentinlins med magnetkis, listformig florenskyit och andreyivanovit som mikroskopiskt små lameller (<5 x 8 μm). Dessa är på slipprovet krämvita och opaka. Med namnet hedras den ryske geokemisten Andrey Ivanov (*1937), forskningsledare vid Luna-missionen (prospekteringdprogram kring månfärder, utförd av Sovjetunionen) och entusiastisk utforskare av Kaidun-meteoriten.
Andrianovit VIII/E.25-35 silikat
Na12(K,Sr,Ce)3Ca6Mn3Zr3Nb[(OH,H2O,OH)5|(Si3O9|Si9O27)2 • SiO] trigolinAndrianovit är blekgul, har glasglans, hårdhet 5, densitet 2,93 gr/cm3 och vit streckfärg. Detta nya alkali-mangan-zirkoniumsilikat med ringstruktur är en ny, mycket sällsynt företrädare för eudialytgruppen. Andrianovit är K-analogen till kentbrooksit. Typlokaliteten är apatitdagbrottet Koashva i Chininymassivet, Kolahalvön. I aegirin-sodalitpegmatiten bildar andrianovit 0,1-1 mm tunna reaktionsränder kring röda eudialytkorn upp till ~2 cm Ø. Ytterligare följeslagare är mikrolin, mosandrit, natrolit och villiaumit. Andrianovit är spröd, har mussligt brott, är genomlysbar, visar ingen fluorescens i UV-ljus samt löses långsamt i saltsyra. Med namnet hedras matematikern Valerya Ivanovicha Andrianova (1938-1991), vars program ännu idag underlättar kunskapen om förfinade kristallbildningar inom eudialytgruppen.
Biachellait VIII/J.9-41 alumosilikat
(Na,Ca,K)8[(OH0,5|(SO4)2|Al6Si6O24] • H2O trigonalBiachellait är färglös till vit, har glas- till pärlemoglans, densitet 2,51 cm3 och vit streckfärg. Detta sulfohaltiga alkali-alumosilikat är en ny fältspatföreträdare i cancrinitgruppen. Biachellait kommer från Biacchelladalen i den vulkaniska calderan från Sacrofano, provinsen Latium, Italien, och är nästan identisk med farneseit (hexagonal). Den extremt sällsynta biachellaiten bildar i körtlar, som sitter i ett utkastat sanidinitblock, massiva, dipyramidal-pinakoidala kristaller, som bygger upp lamellära, tvärräfflade grupper av upp till max 1 centimeters storlek. Följeslagare är, förutom sanidin, hauyn, leucit, diopsid och andradit. Biacchellait är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen.
Podlesnoit V/C.6-20 karbonat
BaCa2[(F|CO3]2 ortorombiskFärgen sträcker sig från snövitt (fibrigt) till färglöst (prismatiskt). Podlesnoit har glasglans, hårdhet 3½-4, densitet 3,62 gr/cm3 och vit streckfärg. Denna nya, mycket sällsynta barium-kalcium-fluorokarbonat är kristallkemiskt släkt med brenkit. Typlokalitet är gruvområdet Kirovskii vid berget Kukiswumchorr i Chibinymassivet på Kolahalvön. Podlesnoit härstammar ur körtlar från en linsformig natrolitkropp i den basiska alkali-bergarten (urtiter). Podlesnoit sitter som vattenklara, ytrika, ibland dubbeländade, massiva till pyramidala prismer (II generationen) upp till 4 x 1 millimeters storlek och som kristallgrupper av upp till 1,5 till 2 centimeters storlek på natrolit. En äldre, (I generation) framträder som genomlysbara fibrer i radialstråliga sfäroliter upp till 5 mm Ø (delvis överdragna av en skorpa av klara podlesnoit-prismer). Ytterligare följeslagare är ilmenit, aegirin, flogopit, kalcit, fluorit, barytokalcit, fluorapatit, burbankit, lorenzenit och lemmleinit-K. Den äldre generationen visar i kortvågigt UV-ljus rosa-orange fluorescens. Den yngre generationen fluorescerar i kort -och långvågigt-UV-ljus svagt blålila till lilablått. Namnet hedrar den ryske bergsmannen Alexander Semenovich Podlesnyi (*1948), en entusiastisk hobbymineralog, vars mineralsamling har levererat material till inte mindre än 14 förstbeskrivningar.
IMA 1996 IMA 1997 IMA 1998 IMA 1999 IMA 2000 IMA 2001 IMA 2002 IMA 2003 IMA 2004 IMA 2005 IMA 2006 IMA 2007 IMA 2008 IMA 2009
IMA 2010 IMA 2011 IMA 2011 IMA 2012 IMA 2013 IMA 2014 IMA 2015 IMA 2016 IMA 2017 IMA 2018 IMA 2019 IMA 2020 IMA 2021 IMA 2022
IMA 2023
©2001- GeoNord